Annie - JULIETTE GLADER /KIMBERLY RYDBERG
Miss Hannigan- JEANETTE CAPOCCI /PERNILLA KARLSSON
Mr Warbucks - KRISTIAN STÅHLGREN
Grace Farrell - ELIN BEMARK / SARA ENGLUND CAHLING
Rooster Hannigan - SIMON B TIBBLIN
Lilly - JULIA HENRICSSON
CAST 1
Carl/ensemble OSKAR NORGREN
Pepper/ensemble MELEAH MYHRBERG
July VIVA ÖSTERVALL LYNGBRANT
Duffy ERIK KÄLLSÄTER
Molle ERIK NORGREN
Tessie FABIENNE GLADER
CAST 2
Pepper/ensemble ANDREA WAERNQVIST
Carl/ensemble OLLE AF KLERCKER
Molly MAJA SÖDERSTRÖM,
July KIANA BLANCKETE
Duffy BENJAMIN ÖSTBERG
Tessie BELLA EDBERG,
Ensemble: Ludvig Ryman, Emma Karlsson, Hélène Lindahl, Emil Henrohn, Simon Petersson / Andreas Andersson, Emelie Junegren, Oskar Norgren / Olle af Clerker
MUSIKER
Kapellmästare och Keyboard 1 JONATAN BENGTSSON/MANFRED HULEBO Trumpet, Kontrabas och Keyboard 2 TOBIAS GRENHOLM/GUSTAV THOURSIE Trummor, Cello och Keyboard 3 SIMON LILJEBLAD/EMIL SÖDERTEG
Produktion 2ENTERTAIN och STAGE FANTASY PRODUCTION
Producent JANNE ANDERSSON och KÅLLE GUNNARSSON
Regi KÅLLE GUNNARSSON
Regiassistent LUDVIG RYMAN
Koreograf DANIEL LARSSON (”Jag kommer nog att trivas här”, ”Tillsammans till slut”, ”Easy Street” med mera)
Koreograf EMIL SÖDER (”Slit och släp”, ”Pricken över i`t”, ”Tack skall du ha Herbert Hoover” med mera)
Sånginstudering och sångarrangemang ANN ALINDER
Kostym CAROLINE ERIKSSON
Projektledare JOHANNA KARLSSON och LINDA KARLSSON
Marknadsansvarig SANDRA WESTER
PR MAGNUS STRÅBERG
Dekorbygge LJUS OCH DEKOR
Ljud- och ljusdesign GRANSTRÖMS PRODUKTION Ljudtekniker NICLAS GRANSTRÖM och TOBIAS GRANSTRÖM Ljustekniker HANNA EWEMAN
Scenchef OLA SÖDERHOLM
Foajéchef THERESE ARTURÉN
Barnansvariga MALENA WAERNQVIST och JESSICA MYHRBERG
Foto manérbild MATS BÄCKER
Retusch FRANCO R STUDIO
Grafisk design THERESE SANDSTRÖM/YOURDESIGN
Foto Porträtt JENS KRISTENSSON
Manus THOMAS MEEHAN
Musik CHARLES STROUSE
Sångtext MARTIN CHARNIN
Svensk översättning BEPPE WOLGERS
Förlag svensk översättning COLOMBINE TEATERFÖRLAGI ärlighetens namn måste jag säga att jag inte hade förväntat mej att den här föreställningen skulle vara så här bra. Jag menar inte att jag hade hört något negativt om den, men jag har sett flera barnföreställningar, och - i alla fall i Sverige - det finns inte mycket pengar att hämta i barnteater, så man brukar inte pumpar inte in mycket. Men så är det inte här: Man har en orkester där jag förväntat mej inspelad musik, man har många och betydande kostymbyten där jag förväntat mej en slags basgarderob med byten av hattar och rockar för att visa at man nu spelar någon annan. Och SCENOGRAFIN, av LJUS OCH DEKOR, är avancerad och känns påskostad och genomtänkt.
Det handlar om barnhemsflickan Annie i depressionens New York, byggd på en tecknad serie från 1924, som terroriseras av den alkoholiserade barnhemsföreståndarinanna Miss Hannigan, och som - något som verkligen känns prekärt sett med dagens ögon - lånas ut för att fira jul med miljardären Daddy Warbucks.
Det här är en väldigt bra uppsättning att ta med sej barnen på. Den är inte för otäck, men den blundar inte heller för verkligheten.
Jag insåg att jag aldrig hade sett scenföreställningen ANNIE, bara filmen, om och om igen. Och scenversionen är bättre. Man slipper till exempel de fruktansvärda numren "Let's Go to the Movies" och "We Got Annie" (Även om man förlorar underbara "Sign!") och filmen har inte samma tyngd och sammhällskritik som scenmusikalen har.
Det tar inte många minuter in i föreställningen innan jag förstår att detta håller hög kvalitet, och börjar känna mej förväntansfull. Regissören, KÅLLE GUNNARSSON, har en vision. Det här är inte musikalen rakt upp och ner, han har en åsikt, en tolkning, ett eget sätt att förklara föreställningen. Den känns modern. Till exempel är personerna mjukare, verkligare. Miss Hannigan, som spelades av JEANETTE CAPOCCI (Hon delar rollen med PERNILLA KARLSSON) har lånat mer av Mumintrollens Misan än av filmens Carol Burnett. WARBUCKS, spelad av KRISTIAN STÅHLGREN, är inte en koleriske gubbe, utan känns mer som en lite nördig techmiljardär.
GUNNARSSON har också låtit ensemblen ta plats: LUDVIG RYDMAN, SIMON PETERSSON, EMIL HANROHN OCH OSCAR NORGREN tillåts breda ut sej, ta fokus och locka till skratt på ställen där många inte hade hittat något roligt. LUDVIG RYMAN, som var helt fenomenal i ROSLAGSTEATERNS uppsättning av HANDSKEN ÄR KASTAD, tycks veta exakt när det passar att han ska ta fokus och få oss att skratta, som om han tänkte: "Det är lite tyst i salongen just nu. Jag tror det är dags att jag gör något sensationellt...". OSCAR NORGREN snor också fokus, genom att helt enkelt älska det han gör. Det är ren njutning att se honom njuta.
Det känns, när man sitter i salongen, som om man har haft en underbar rep-period, och att man har väldigt roligt när man spelar.
#minstengångiveckan #teater #musikal #show #opera #dans #föreställning #drama #komedi #pjäs #tragedi #fars #annie #anniepåintiman #barnföreställning #familjeföreställning 220417
Visar inlägg med etikett Familjeföreställning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Familjeföreställning. Visa alla inlägg
söndag 17 april 2022
torsdag 23 april 2015
FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN, föreställning 51 19/4 2015
Av Daniel Nyström, Av Per Öhagen, Regiöga Carolina Frände, Kostym Jenny Kronberg, Kostym Gudrun Rösnes, Koreografi Catharina Allvin, Mask Carina Saxenberg MEDVERKANDE PÅ SCENEN Gunnel Daniel Nyström, Gudrun Per Öhagen
I will never leave you
I will never go away
We were meant to share each moment
Beside you is where I will stay
Evermore and always
We'll be one though we're two
For I will never leave you
Daisy:
When the day is filled with shadows
That stretch into the night
Violet:
I am filled with your sweet comfort
Like morning fills with light
Daisy & Violet:
I will never leave you
I will never go away
We were meant to share each moment
Beside you is where I will stay
Evermore and always
We'll be one though we're two
For I will never leave you
I WILL NEVER LEAVE YOU
ur SIDESHOW,
Text och manus: Bill Russell, musik Henry Krieger
Jag tror inte det är många ungar som av sej själv skulle gissa att den där tanten egentligen är en farbror. En mycket yngre farbror, faktiskt. Det här är inga clown-tanter, som After Dark, med mycket smink och lösögonfransar. Det här är rynkiga, gråhåriga, utslitna gamla tanter, såna som inte finns längre, nästan. Inte på scenen i alla fall.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk har faktiskt pratat om det, för några månader sen, hur det inte finns några gamla tanter kvar. Inte på scenen, i alla fall. Om man behöver en rund, god gumma, en Madame Mim, Madam Flod, Madam Arcati eller Muminmamman, såna där roller som brukade gå till Sif Ruud eller Margreth Weivers, arketypen för en snäll gammal mormor, vart går man då?
Vi sitter på Klara Soppteater, jag och Patti-Li Leuk. Eller, jag vet inte om det fortfarande heter så? Det är ju inte soppteater vi är på, utan på en slags fruktkabaret, där man på soppteatervis bjuds på underhållning, men fruktkompott, juice och kaffe istället för soppa.
Jag blir lite förvånad över att det är så mycket barn i publiken, för jag trodde faktiskt att det här var mer en vuxenversion av en barnföreställning. Visserligen står det ”Familjeföreställning” på Klara Soppteaters hemsida, men det tog jag som ett slags skämt.
Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet?
Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.
Det handlar om två väninnor, Gudrun och Gunnel, som är intresserade av snabelslidmusen, Solenodon, på engelska. Låter inte det som efternamnet på en sångerska, en sån där som kan belta över vad som helst i en rockmusikal? Eryka Solenodon, eller Leslie-Anne Solenodon, eller Jennifer Solenodon-Parkins, en av dom där tre som hänger i taket och vrålar i Priscilla, Queen of The Desert?
I alla fall, Gudrun och Gunnel ger sej av på jakt till en öde ö, där musen finns, men dom hittar ingen. Kanske för att dom fortfarande befinner sej på soppteaterns scen, visar det sej, och den fina utsikten bara är en projektion.
Det finns inte mycket till handling, och inte mycket till historia, men det handlar inte om det. Det här är på något sätt en släng tillbaka till början på förra seklet, då personligheten fick en föreställning att funka. Ingen kom för föreställningens skull. Man kom för att få se stjärnan: Tallulah Bankhead, Gerard du Maurier eller Gertrude Lawrence.
Och även här kommer man för personligheterna, vad dom gör spelar mindre roll. Visst, jag önskar att dom kanske hade gjort något intressantare än rullat omkring frukt, deklamerat dikter eller pratat om möss, men dom är väldigt underhållande medan dom håller på.
Vi skrattar mycket, och ofta, mest åt det fysiska, och åt deras tjafsiga dialog, men jag hade jättegärna sett dom försöka framföra någon slags föreställning, om dom sen lyckas eller inte är ointressant: GUNNEL & GUDRUN BERÄTTAR SAGOR, eller GUNNEL & GUDRUN OCH SAGAN OM PRINSESSAN ESTELLE - där barnen lär sej allt om Sveriges kungar och drottningar, Gunnel- och Gudrun-style - eller GUNNEL OCH GUDRUN BERÄTTAR OM DIGERDÖDEN, eller DEN FÖRKORTADE VERSIONEN AV NILS HOLGERSONS UNDERBARA RESA MED GUNNEL OCH GUDRUN.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 100:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2610:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GÖSTA BERLING SAGA på Kulturhuset Stadsteatern:
Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.
Låter det intressant? Här är resten:
HAKUNA MATATA, ett elevuppspel av Kulturama Gymnasium:
Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.
”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen.
”Dockor?”
”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”
Låter det intressant? Här är resten:
AKRAM KHAN OCH ISRAEL GALVAN: TOROBAKA, på Dansens Hus:
"En gång dansade jag faktiska flamenco. En lektion, vill säga, nån gång på 80-talet. Eller, kanske två. En kvällskurs på balettakademien, när den låg på Brunnsgatan, tror jag det var. Eller David Bagares gata, kanske? Det var innan det blev hippt, innan Juaquin Cortes och allt det där, och jag var ensam kille i klassen, och jag fick typ vänta hela lektionen, till slutet, då jag fick stå ensam mitt på golvet, räkna till elva, stampa och klappa händer.
Men step gick jag en hel termin. Eller var det två?"
Låter det intressant? Här är resten:
måndag 5 januari 2015
EN JULSAGA, av Charles Dickens med Hannah Bratt, på Boulevardteatern, föreställning 215 21/12 2014.
BUT BABY, IT'S COLD OUTSIDE
Jag är på väg till årets sista föreställning. Jag är inte hundra på att det kommer att bli årets sista föreställning, men det verkar så. De stora teatrarna har öppet i mellandagarna, men jag har sett föreställningarna dom ger.
Vi önskar oss snö, men ingen snö har kommit. Hjärnan säger oss att julen snart är här, men hjärtat säger oss att vi fortfarande är mitt uppe i en ganska mild och regnfri höst. Det är svårt att känna julstämning utan något vitt på marken.
Förra julen såg jag Maximteaterns fenomenala uppsättning av Dickens A Christmas Carol, En Julsaga, en uppsättning som årligen kommer på besök, och är på väg att bli en tradition, men i år ska jag istället se Boulevardteaterns uppsättning, i monologform, från en av de kvinnliga eleverna på deras teaterskola.
Vi är inte fasansfullt många som har hittat hit till Boulevardteatern dan före dan före dopparedagen, men vi är tillräckligt många för att det inte ska känna öde i salongen. Jag hamnar nästan mitt i salongen, lite till höger, och längre ut på kanten sitter en familj, två barn och två vuxna. Mer om dom senare. Nog om dom, senare.
En ensam stor koffert står på scenen, i rotting, om jag minns rätt, som en enorm picnic-korg.
”Hon kan väl inte ligga i den?” tänker jag, fastän jag vet att hon nog måste ligga i den. Om hon inte ligger i den kommer vi nog allihop att bli lite besvikna. Det känns ju så givet. Obekvämt, men givet.
 |
| Charles John Huffam Dickens. Japp: Huffam. |
Charles Dickens skrev En Julsaga 1843, i slutet på vad man kallar den Industriella Revolutionen, samma år som världens första tunnel borrad under vatten, Marc Isambards Brunel’s Thames Tunnel i London, öppnar, ett av världens äldsta nöjesfält, Tivoli, står klart i Köpenhamn, och världens första julkort, beställda av Sir Henry Cole, skapas av John Callcott Horsley.
Detta är året då Richard Wagner skrev Den Flygande Holländaren, Franz Berwald - japp, han med Hallen, du vet, - skrev sin första symfoni, Sérieuse, och Chopin, Liszt, Mendelsohn och Johann Strauss klämde ur sej varsina verk. Inom konsten började vi närma oss slutet på Romantiken.
 |
| Make it Work!!! |
I London genomfördes detta året Theatres Act, något som avslutade patentteatrarnas monopol och banade för nya teaterhus och fler och mer varierade uppsättningar. Hans Christian Andersens Nye Eventyr, inkluderande Den Fula Ankungen, publiceras, och i modet var axlarna smala och sluttande, klänningarna vida och klockformade och underkjolarna många och stärkta, men ännu hade man inte tagit steget fullt ut till krinolinen. Kvinnorna hade håret i knut i nacken, delat i pannan och med lockar dinglande vid tinningarna. Männen klädde sej med fördel i frack, och hattarna var höga, men ännu inte riktigt vad vi idag kallar Hög Hatt.
Skådespelerskan hoppar mycket riktigt upp ur kofferten och börjar berätta. Man har valt att framföra stycket så minimaliskt som möjligt, utan kostymbyten, utan rekvisita, och nästan helt utan scenografi, och jag är mycket imponerad av det fysiska arbetet. Jag antar att man lägger en hel del vikt vid mim på den här teaterskolan, och det märks. Jag älskar den här typen av teater, och då menar jag levande litteratur, monologer, och mim.
Det handlar om Ebenezer Scrooge, en snål, elak gammal finansman som avskyr julen och alla annat som är glättigt och förnöjsamt. En julafton får han besök av spöket till en gammal kompanjon, Jacob Marley, som på grund av sin snålhet och brist på medmänsklighet blivit dömd att för evigt vandra värden runt i kedjor. Jacob Marley varnar Scrooge att han kommer att få besök av tre andra spöken, representerande Gångna Jular, Nuvarande Jular och Kommande Jular. Efter att ha sett hur det varit, hur det är, och hur det kommer att bli, ändrar Scrooge sin inställning till mänsklighetn och blir en storfirare av jul.
Trots att jag väl känner till historien har jag ibland lite svårt att hänga med. Dels beror det på att man verkar ha strukit alla adjektiv och adverb ur historien, så att den återstående berättelsen bara blir en slags minimalistiskt skiss, och dels för att familjen bredvid mej verkar tycka om sitt godis.
Jag vet att det är ganska vanligt att föräldrar mutar sina barn med godis för att få dom att gå med på det föräldrarna inte har pondus nog att få dom att gå med på utan att muta dom med godis. Det är ganska vanligt att se godispåsar i foajén på teatrar, och ganska ofta skymtar man dom inne i salongen. Det prasslas ibland, på vissa föreställningar, men oftast tyst, och för det mesta mer av en händelse än som ett upprepat mönster.
Så inte här. Familjen Isoglukos på min högra sida kände tydligen att det inte räckte att muta barnen Karies och Diabetes med en varsin godispåse, även mamma Maltos och pappa Sackaros kände att dom också måste mutas, så man har köpt en stor, gemensam påse. En påse som aldrig verkar vila, utan som en prasslande lap-dansös hoppar den från knä till knä, och intressemässigt vinner den med hästlängder över det som händer nere på tiljorna.
Jag ger dom onda ögat, men ingen verkar märka. Sonen Karies ser mitt sura sneglande, men han verkar vara så van att bli betraktad på detta sätt att jag inte lyckas punktera hans sockerchock. När godispåsen äntligen är tömd dröjer det inte många minuter innan pappa Sackaros trollar fram en jättechokladkaka ur innefickan, och man tillbringar återstoden av föreställningen med att ljudligt bryta bitar ur Marabous 200-grammare. Det låter lite som om en kiropraktor har öppnat sin verksamhet någonstans i salongen.
Föreställningen är 45 minuter lång, och jag hade nog föredragit om den varit en timme. Kanske ännu längre. Det känns som om man i sin vilja att framföra en kort föreställning har hällt ut pastan med kokvattnet. Karaktärerna blir lite luddiga, suddiga, och det är ibland lite oklart var man är, och vem det är som är var. Och jag önskar att skådespelaren hade fått lite mer tid, lite mer text, lite fler möjligheter att utveckla Dickens komiska karaktärer. Hon är mycket kompetent, men om man stryker ner Hamlets monolog till en mening och tilldelar den tio sekunder att framföras på, då kan man inte förränta sej några mästerverk.
Jag ser gärna att man kommer tillbaka med föreställningen nästa jul, bara den är lite längre, lite mer utbroderad, och kanske, om det är möjligt, väljer jag en godisfri föreställning.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
STOP. PLAY. REWIND. - THE MONOPOLY GAME på Dansens Hus.
"Mycket har hänt, sen jag såg den sist. Dansarna känns säkrare på vad det är dom berättar, och på vilka det är meningen dom ska vara. Scenbytena flyter snabbt. Ljuset är strålande, som man säger, om man vill vara lite vitsig."
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAHÖGSKOLAN PÅ KUNGLIGA OPERAN 2014:
"Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner."
Låter det intressant? Här är resten:
SKUGGLAND av Jonas Bruun, i Lejonkulan på Kungliga Dramaten:
När jag kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:
”Who’s that with Vittorio?”
”She doesn’t look familiar!”
”Who could she be?”
”Where is Ursula?”
”Who is it?”
”Who is it!”
”Who is it!!!”
Låter det intressant? Här är resten:
tisdag 10 december 2013
A CHRISTMAS CAROL
Föreställning 101 A Christmas Carol, Maximteatern
En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick.
Detta är tredje gången jag ser A Christmas Carol på Maximteatern, men det skulle lika gärna kunna vara den första. Det har alltid varit en charmig, högst kapabel uppsättning, men den här gången var det som om jag aldrig hade sett den förut. Jag antar att de fantastiska kostymerna är de samma, och jag minns den fina scenografin, men jag kommer inte ihåg att det var så vackert. Och jag minns handlingen, men jag kommer inte ihåg att den var så bra. Var regin så här inspirerad? Var det så här vacker musik? Ljuset? Dansen?
Mycket har nog med Ted Merwood att göra. Han gör en fantastiskt bra Scrooge. Jag avskydde och älskade honom. Mej veterligen är han på scen hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot.
Det enda negativa jag kan säga om uppsättningen är att det är stört omöjligt att på nätet hitta någon som helst information om det kreativa teamet eller skådespelarna.
Någonstans i föreställning händer något roligt, och jag skrattar till. Då vänder sej plötsligt några barn framför mej och undrar vad det var som var roligt. Då inser jag plötsligt att detta är en familjeföreställning. Jag hade helt glömt att det satt barn i publiken. Det är ovanligt med tysta barn på teatern nu för tiden, men här sitter dom som tända ljus. Kanske prasslar det lite av en godispåse, men det är allt.
Teater är upplevelsen av ett ögonblick. Missa inte det ögonblicket.
Om du gillar det här kanske du gillar:
Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare.
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/trettondagskonsert-forestallning-3-2014.html
Gillade du det här kanske du också gillar:
Gillade du det här kanske du också gillar:
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)