Föreställning 101 A Christmas Carol, Maximteatern
En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick.
Detta är tredje gången jag ser A Christmas Carol på Maximteatern, men det skulle lika gärna kunna vara den första. Det har alltid varit en charmig, högst kapabel uppsättning, men den här gången var det som om jag aldrig hade sett den förut. Jag antar att de fantastiska kostymerna är de samma, och jag minns den fina scenografin, men jag kommer inte ihåg att det var så vackert. Och jag minns handlingen, men jag kommer inte ihåg att den var så bra. Var regin så här inspirerad? Var det så här vacker musik? Ljuset? Dansen?
Mycket har nog med Ted Merwood att göra. Han gör en fantastiskt bra Scrooge. Jag avskydde och älskade honom. Mej veterligen är han på scen hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot.
Det enda negativa jag kan säga om uppsättningen är att det är stört omöjligt att på nätet hitta någon som helst information om det kreativa teamet eller skådespelarna.
Någonstans i föreställning händer något roligt, och jag skrattar till. Då vänder sej plötsligt några barn framför mej och undrar vad det var som var roligt. Då inser jag plötsligt att detta är en familjeföreställning. Jag hade helt glömt att det satt barn i publiken. Det är ovanligt med tysta barn på teatern nu för tiden, men här sitter dom som tända ljus. Kanske prasslar det lite av en godispåse, men det är allt.
Teater är upplevelsen av ett ögonblick. Missa inte det ögonblicket.
Om du gillar det här kanske du gillar:
Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare.
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/trettondagskonsert-forestallning-3-2014.html
Gillade du det här kanske du också gillar:
Gillade du det här kanske du också gillar:
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar