När Fanny och Alexander hade premiär 1982 gick jag på gymnasiet i Kalmar och bodde över biografen där den visades. Mitt golv var biografens tak, och en av anledningarna till att min hyra inte var vidare hög måste vara bristen på ljudisolering. Jag kan skryta med att jag har pluggat företagsekonomi till vibrationerna av Fanny och Alexander. Det var inte lika lättpluggat till Poltergeist och Cat People.
När jag slutligen såg filmen var jag inte vidare imponerad. Jag tyckte för att heta Fanny och Alexander handlade den väldigt lite om Fanny och Alexander. Speciellt lite handlade den om Fanny. Det var väldigt mycket snack om hur androgyn Stina Ekblad var, men jag tyckte att man klart och tydligt kunde se att hon var en kvinna. Jag var 18. Nästan lika ung som Dramatens Fanny och Alexander, ser det ut som, i alla fall om man går på längd. Föreställningen hade premiär för ett år sen och sen dess har i alla fall Alexander vuxit om flera av männen i föreställningen.
Jag är faktiskt mer imponerad av filmen nu när jag ser pjäsen. Det är en kärleksförklaring till teatern och handlar om att man ska njuta nu, för det kommer att bli värre.
Reuben Sallmander har tagit över Jarl Kulles gamla roll från Jonas Malmsjö, och jag har faktiskt aldrig sett honom så bra. Han gör ett rörande porträtt av en blödig, pilsk, brusig livsnjutare. En slags mer sofistikerad Falstaff med familjekänsla.
Regissören Stefan Larsson har tagit över rollen från biskopen av Reine Brynolfsson, som antagligen har något bättre för sej, och jag kan tänka mej en hel del andra skådespelare som passat bättre. Jag förstår Stefan Larssons regi/val att låta det resonliga i biskopen vidriga personlighet skrämma, men Stefan Larssons biskop har något av en ung teologistuderande över sej.
Om man nu inte kan få Stina Ekblad, Harriet Andersson och Pernilla August, vilka tar man då? Det räcker med en: Ellen Jelinek. Hon river av alla tre rollerna, och för säkerhets skull kan man lägga till en roll till: en vansinnigt hysterisk sufflös. Jag vet inte om några av övergångarna blir extra sega för att hon ska hinna hoppa mellan rollerna, men hon är väl värd att vänta på.
Jag antar att auditoriet är byggt för att förstärka skådespelarnas röster, men tyvärr verkar det som om det också förstärker vartenda litet ljud som publiken gör. Jag har aldrig varit med om en föreställning så störd av snörvlingar och harklande. Jag tycker att skådespelarna är beundrandsvärda för sin förmåga att ignorera så störande inslag. Det verkar som om en ganska stor portion av Dramatens publik inte har lärt sej att man håller för munnen när man hostar, inte bara när man nyser. Hädanefter kommer jag att kalla Dramatens stora salong för Hostarnas Hall.
Fanny och Alexander var en väldigt lång film, så jag borde inte var överraskad över att den har blivit en väldigt lång föreställning. Och jag antar att eftersom Bergman är Bergman så vågar man inte stryka ett ord ur manuset, men vissa scener uppfattar jag som väl statiskt pratiga. Flera gånger tänkte jag: Jag fattar vad ni menar; kan vi gå vidare?
Det är speciellt dom komiska scenerna av improviserad natur som känns som om dom pågår alltför länge: en scen framför järnridån, och en repetition av Hamlet.
Jag vet inte om något gick fel den kvällen jag såg föreställningen, men när biskopen ska brinna upp snurrade vridscenen två varv med ett brinnande dockskåp. Om inget annat ska hända får jag kanske föreslå att ett varv räcker mer än nog?
Det är en väldigt vacker, välspelad föreställning med många fina scener och inspirerade insatser som tyvärr har tillåtits bli alldeles för lång.
Det är en väldigt vacker, välspelad föreställning med många fina scener och inspirerade insatser som tyvärr har tillåtits bli alldeles för lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar