SOPPAN I HALSEN

av Calle Norlén

Föreställning 104 12/12 2013

Revyer kan vara rätt påfrestande. Krav på innehåll blir väldigt stort, då varje sketch måste ha sin egen idé, sin egen dramaturgi, till skillnad mot en pjäs som bara behöver ha en. Det kvittar hur gammal man är, det brukar alltid kännas som om revyer är skrivna för ens föräldrar. 

Julrevyer kan vara extra plågsamma, eftersom man här också måste klämma in något juligt och fint. Eller något juligt och fult, som fulla tomtar eller rasistiska tanter på julklappsjakt. 

Och när en revy vågar kalla sej Soppan i Halsen blir man både förväntansfull och lite avvaktande, rädd att den inte uppfyller vad den lovar, och rädd att den ska gå över den där  mycket provocerande gränsen.

Jag kan gladeligen meddela att jag njöt i fulla drag. Från Fredrik Meyers inledande sång om att han inte behöver en orkester - han har sin synth - sitter jag och småfnissar mest hela tiden. Och mina fnissar låter som gapflabb för det mesta. 

Albin Flinkas gör en väldigt rolig inledningsmonolog där han berättar om hur Kulturhusets chef planerar att ta över hela världen. Sen följer en rolig sketch om urinläckage som slutar i lite av en trevlig nakenchock. Albin Flinkas och Liv Mjönes gör en tänkvärd scen som två skönhetsopererade som inte längre tänder på det perfekta, utan får sina kickar av det deformerade och fula. Ing-Marie Carlsson gör en flygvärdinnna på ett lågprisflygbolag som fick mej att tänka på att Sverige styrs lite som Ryan-air. Albin Flinkas sjöng en fin sång som fick mej att tänka till så mycket att jag helt asocierade iväg och kan idag inte alls minnas mer av den än mina egna tankar om det politiska klimatet, vilket jag inte är säker på att sången ens berörde. Och av finalen minns jag bara att musiken var hämtad ur musikalen Catch me if you can. 

Visst fanns det svackor, men det måste det finnas. Bra material av Calle Norlén och bra regi av Alexander Öberg. Jag uppskattade dom enorma inkontinensskydden som jag inte vet om man ska tillskriva kostymören Elin Hallberg eller rekvisitören Petra Jansson. Dessutom gillade jag Rebecca Afzelius Barbie- och Kenmask i skönhetsoperationsnumret.

Glada skratt, tänkvärda tankar och god soppa, vad mer kan man begära?