MIN VÄN FASCISTEN

Föreställning 103

Det är december. Det är inte tillräckligt kallt för den varmaste jackan, men den dimfuktiga luften kyler in till märgen. Snöfritt mörker och nakna träd. Det känns som om det inte går en dag utan en rapport om att Sverigedemokraterna ökar. 

Det känns inte väldigt lockande att se en föreställning om fascism. En musikal dessutom. 

Vi tar tåget till Uppsala och hämtar ut biljetterna i en stadsteater som inte alls är en sån där mysig gammal teaterbyggnad man trodde var obligatorisk ute i landet. Klockan är tre. Fyra timmar innan föreställningen börjar. Vi går på Günterska Hovkonditoriet och äter Nöt & Toscaform och Fransk Våffla. Vi går in i Domkyrkan och tittar på Gustav Vasas grav. Univeristet. Slottet. Ram-Boo pizzeria...

Klockan är kvart i sju. Det finns ingen återvändo. 

Vi sätter oss. Det börjar.

En gång, när jag gick gymnasiet i Kalmar, kom Fria Proteatern till Stadsteatern, med en slags revy. Jag minns inte vad den handlade om eller vad dom gjorde, jag minns bara att Ulla Skoog var med och gjorde en monolog om att vi alla är bröder och systrar. Det är ett av mina tidiga starka teaterminnen. 

Det handlar om sex vänner som firar midsommar när det plötsligt dyker upp en nazist som frågar om han får vara med. 

Det finns inte en sak jag inte tycker om i Min Vän Fascisten. Jag fullständigt älskar den ihopfällbara trolleri-scenografin av Zofi Nilsson. Den får mej att tänkar på leksaker från Ikea. Den ger mej också väldigt vackra scenbilder och ett mycket inspirerat användande av en vridscen. Träd fälls ihop och gräsmattor vecklas ut för att bilda hus. Det känns som detta är en slags universalscenografi utan tekniska gränser.

Sara Cronbergs regi är smakfullt farlig, naiv och cynisk på samma gång. Jag känner mej både trygg och hotad, utmanad och förtrollad.

Men framför allt älskar jag text och musik av Klas Abrahmsson och Erik Gedeon. Äntligen har här stuckit upp nånting i musikteater-Sverige som är något eget, överraskande, chockerande och begåvat. Man får inte skriva som dom gör. Tack gode gud att dom gör det. 

Och en fantastisk livsfarlig ensemble. Stefan Clarin, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Eli Ingvarsson, Aksel Morisse, Mikaela Ramel/Frida Bergh, Louise Ryme. Jag älskar deras individuella insatser och jag älskar dom i grupp. Jag älskar deras sång, och jag älskar deras rörelser, deras förflyttningar, deras galna upptåg  och det fullständigt typiskt pinsamt svenska i deras spel. 

När dom står på rad längst fram på scenen och sjunger påminner dom mej om den där kvällen för länge sen i Kalmar Stadsteater med Fria Proteatern. 

Om det fanns en sak jag kunde ändra på så är det att det ute i foajén skulle finnas en skiva man kunde köpa. Jag hade gladeligen gått hemma och småsjungit på sången om morfar eller reggaelåten, eller sången om medelklassen.