TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING, Debussy ur Nocturnes, Eliasson Konsert för Violin, Piano och Orkester, Liszt La lugube gondola för violin och piano Musorgskij, tavlor på en utställning, arr Ravel, Kungliga Filharmonikerna, Dirigent Alexander Shelley, violin Ulf Wallin, piano Roland Pöntinen, Föreställning 48 2014

Dirigenten Alexander Shelley

Har du nånsin suttit på körläktaren under en konsert i Stockholms Konserthus? Det är alltså dom där sittplatserna som finns bakom och på sidorna om scenen, en våning upp? Om inte: gör det. Det är inte alls dyrt, och det är underhållande på ett alldeles fantastiskt sätt. Det är lite som att sitta inne i motorn på en atlantångare, eller inuti en klocka. Man ser liksom maskineriet. 

Vi satt precis vid slagverkarna, och när man plockade fram dom stora cymbalerna, då var det riktigt spännande. Man vet liksom att det snart ska komma en smäll, men man vet inte riktigt exakt när. Det är vansinnigt spännande och totalt intressant.

Det handlar om tavlor. 

Det börjar med Debussy 1862-1918, två satser ur Nocturnes från 1899. Ravel och Debussy anses vara de två mest prominenta kompositörerna inom impressionistisk musik och det här verket inspirerad av impressionistiska målningar.

Det är som de första solstrålarna som letar sej in genom gardinerna i sovrumfönstret en höstsöndag efter en händelserik lördag. Dom träffar kläderna på golvet. Kalsonger slängda över ryggstödet på en korgstol. En omaka strumpa hänger på lampskärmen på nattduksbordet, där det ligger ett armbandsur och en halväten nattmacka. Tunga andetag från de klubbade sälarna sovande i dubbelsängen. Fylledrömmar. Det är skönt att sova, men lite, lite svettigt. Man är samtidigt både nästan vaken och djupt medvetslös. Dröm och verklighet blandas med fragment av kvällen innan. Morgontrafiken letar sej in i drömmarna. Baksmällan börjar obarmhärtigt pulsera bakom tinnigarna. Bättre att bara fortsätta sova, om det går. 

Eliassons Konsert för Violin, Piano och Orkester gav mej inga bilder alls. Jag är inte tillräckligt bevandrad i den typen av musik, verkar det som. Kanske nästa gång. 

Men extranumret, Liszts La Lugube Gondola, var som ett samtal mellan två gamla väninnor på ett äldreboende. Ibland lyssnar dom på varandra, och minns, och ibland hör ingen på den andre. Dom är inte ens säkra på om dom älskade mannen, vart han tog vägen, och vem av dom det var han älskade. Det är mycket vackert. 

Efter paus kommer Modest Musorgskijs Tavlor på en Utställning(1839-1881)arrangerad av Ravel, den andre av de två mest kände impressionistiska kompositörerna. 

Är inte det ett underbart förnamn, Modest? Det låter nästan mer som en titel ur en Tjechovpjäs: Modest Musorgskij, mannen som jobbar som assistens till landsortsprästen, eller nåt.

Det är här verket skrevs 1874, av en gravt alkoholiserad Modest, då bara var 35 år, som en hyllning till en konstnärsvän, Viktor Hartmann, som nyligen dött. Kompositionen är en imaginär visning av tio av konstnären verk. Man går liksom runt på i ett museum och tittar på konst. Varje tavla har sitt eget lille musikaliska solo, sin egen personlighet. Till och med promenaden mellan tavlorna är tonsatt. Det är högst originellt och jag är väldigt glad att jag till slut fick lära känna det.

Det här är ett verk som får ett konserthus att svettas. Orkestern sliter som dom berömda pråmdragarna på Volga. Det kvittrar, det piper, det morrar och det bankar Det illustreras och imiteras. Och vi, i den absoluta närheten på körläktaren, sitter liksom koltrastar på en telefonledning. Vi ser allt. Och vi ser dirigenten, som pekar och fläktar och skrattar och viftar. Något händer där. Någon drillar där. En skräll, en smäll, ett tut… Det är total underhållning. 

Jag har alltid tänkt att Dirigenten var någon som typ höll takten, för att alla skulle liksom synka. Som en snyggt klädd metronom, liksom. 

Nu när jag har sett hur dom arbetar så är jag förundrad att det inte händer fler Crime Passionel inom den klassiska konsertvärlden. Jag vet inte hur det är med alla andra dirigenter, men Alexander Shelley vekar vara en underbar människa. Han lyckas på något sätt få varenda en i orkestern att känna sej sedd. Och man vill bli sedd av honom. Jag bara satt i publiken, men hade han gett mej en fiol hade jag gnidigt på för glatta livet. 

Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3645 + 450 = 4095:-

LUNCHKONSERT i Gustav III Operacafé, Kungliga Operan

V.44 1/11 föreställning 76. LUNCHKONSERT I GUSTAV III OPERACAFÉ. 

Under Kungliga Operans stora trappa ligger Gustav III:s Café, i en av Stockholms charmigaste lokaler, bara den värd ett besök. Om det sen dessutom bjuds mat och musik, så finns det väl ingen anledningar att tveka?
När jag var där bjöds det ostsallad, Debussy, Chausson och Poulenc, och så fantastisk sång av Henrikka Gröndahl ackompanjerad av Magnus Svensson. Jag var nog inte ensam om att vara lite ovan i finare miljöer, för vi var flera som klappade mellan sångerna, men det visade sej att även om pianot tystnat och sångerskan är stum så kan det vara en del av en sångcykel, och då ska man vänta tills alla 6 debussysångerna är över. Mina fördomar om operasångare kommer hela tiden på skam. Jag har en bild av dom som någonting som bara frambringar vackra ljud, och så visar det sej gång på gång att dom är ena jäklar i skådespeleri. Och Henrikka Gröndahl bjöd på en inlevelse som hade varit fantastisk även om hon inte kunnat sjunga, vilket hon kunde.

Och nu ett litet ord om kulturtanter. Jag har stött på dom flera gånger, inte så mycket på teater, utan mer i konsertsammanhang. Dom där som verkar vara där - inte för att njuta eller uppleva nåt - utan för att ingan kan hindra dom. Dom har rätt att vara där, och i den rätten ingår att klaga, gnälla, föra oljud, hosta, slamra med bestick, förutsätta att uppmaningen att stänga av mobiltelefoner inte gäller dom själva och inte bry sej om ifall man skymmer så länge man själv ser bra. Bevare oss för dom.