TÖRNROSA med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan, Genrep 8/5 2018

KOREOGRAFI Márcia Haydée efter Marius Petipa, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, AURORA Haruka Sassa/Minji Nam/Mayumi Yamaguchi/Nathalie Nordquist, PRINS DÉSIRÉ/Daniel Norgren-Jensen/Dmitry Zagrebin/Hiroaki Ishida/Karl-Erik Wigle Andersson, CARABOSSE/Jérôme Marchand/Arsen Mehrabyan/Dawid Kupinski, LILA FEN/Nadja Sellrup/Luiza Lopes/Desislava Stoeva, DIRIGENT Philip Ellis, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet

I en intervju jag lyssnade på för några veckor sen, tillfrågades en musikalartist hur hon fick balans mellan sitt privata liv och sin karriär, och hon svarade att hon inte riktigt förstod frågan. 

”Tröttnar du aldrig på alltihop, audition, sånglektioner, dansklasser, och bara önskar att du fick vara hemma och göra ingenting, utan krav?” förtydligade en av intervjuarna.

Svaret var snabbt och självklart:

”Men det här är ju vad jag vill göra? Om jag inte ville göra det så gjorde jag ju något annat. Vill du hellre gå och fika, umgås med din pojkvän eller sitta på balkongen och dricka vin, så gör det. Jag föredrar det här.”

Jag gillar den inställningen. Jag går igång på någon slags disciplin, en medveten livsstil, men inte som tvång, utan för att det är just det man vill göra. Helst av allt. Att bestämma sej för att göra något, och sen göra det. Om man sen lyckas är en annan sak, men jag gillar att ambitionen finns. 

Det här året hade jag planerat att jag varje månad skulle läsa på om en klassisk kompositör, en målare och en musikalkompositör. I Maj skulle jag ha studerat Brahms, Matisse och Oscar Hammerstein II, och jag har inte läst ett ord. Jag hade också tänkt att jag skulle läsa en bok i minst en timme om dagen - det går sådär, jag har trasslat in mej i Cecil Beatons mastodontmemoarer och en biografi över Virgina Woolf - och se en daglig dokumentär. Dagliga sit-ups och armhävningar är inte vidare vanliga, och trots att jag har gjort ett slags städschema för varje dag i veckan så håller dammråttorna långsamt på att ta över. 

Något har jag lyckats med är min matlagning: jag gav mej själv en prenumeration på veganmagasinet Vego i julklapp, och försöker laga mej igenom  varje nummer. Varje recept ger fyra portioner, och för tillfället har jag frysen full av färdiga matlådor. 

Jag högaktar dom som lever för sin konst. Nej, förresten, jag högaktar dom som lever för något, vad som helst. Högaktar är kanske ett konstigt ordval, men det verkar inte finna något mer passande. Jag respekterar dom rejält, är vad jag menar. Dom där som kan försvara sitt livsval och allt de får försaka med:

”Det här är vad jag helst av allt gör.”

Musiker, sångare, och - förstås - dansare.

G3 -
utan honom vore vi inte mycket

Kungliga baletten skapades av Gustav III redan 1773, och är en av de äldsta i världen. Men om man hade förväntat sej ett gammalt, trött, traditionstyngt kompani, då har man fel. Det vore lite som att förvänta sej att Olympiska Spelen inte hela tiden skulle få nya rekord. Man upprätthåller, men man utvecklas också. Jag anser att det borde vara en nationellt uppmärksammad tilldragelse varje gång dom ställer sej på scenen. 

Jag sitter i Kungliga Operans stora salong, nästan längst fram, i mitten. Det är runt lunch, och eftersom det är generalrepetition av en balett, och inte en opera, så är det inte riktigt lika många i publiken. Vilket är skönt. Visst, det fylls på bra, men den där näst intill hysteriska stämningen som ibland uppstår innan en operarepetition, infinner sej inte. 

Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder.  

Ivan Vsevolozhsky.
Säg det fem gånger.
Eller, det räcker med en gång.
Försök.

1889 hade chefen för Kejserliga Teatern, Ivan Vsevolozhsky, gett den kejserliga balettmästaren Marius Petipa i uppdrag att skapa en helaftonsbalett baserad på sagan Törnrosa, och han hade även lyckats att få den mycket berömda kompositören Pjotr Tjajkovskij att skriva musiken. Själv bidrog han också med manuset, eftersom han hade erfarenhet både som pjäsförfattare, essäist och kostymör. 

TÖRNROSA var Tjajkovskijs 66:e verk, och det skrevs tretton år efter hans första balett, SVANSJÖN, och tre år innan hans tredje och sista: NÖTKNÄPPAREN. Anledningen till att det är ett sånt glapp mellan hans första balett och TÖRNROSA, var att SVANSJÖN hade varit något av en flopp, när den hade premiär.

Det handlar om Prinsessan Törnrosa, eller Aurora, som hon egentligen heter. Till hennes dop har hennes föräldrar bjudit in en massa feér, men glömt att bjuda in den elaka fen - helt förståeligt, tycker jag - och som straff för att inte har blivit inbjuden förbannas Aurora att på sin 16:e födelsedag sticka sej på en slända och dö. En annan fe, den lila, lyckas få förbannelsen mildrad till att hon bara ska sova i hundra år.

Jag hade ingen aning om att det fanns en del två på sagan om Törnrosa, eller att det fanns flera varianter, alla lite otäckare än bröderna Grimms och Disneys version: i många av dom blir hon våldtagen medan hon sover, och när hon vaknar upp är hon mamma, och i några versioner försöker hennes svärmor äta upp hennes barn. 

Den här versionen av Törnrosa är koreograferad av Márcia Haydée efter Marius Petipa urkoreografi, och även om jag inte känner till vad för slags ändringar som gjorts, så antar jag att mycket gäller den onda fén, Carabosse. Han känns mycket modern, som något från en nutida koreografi som förvirrat sej in i det förgångna. 

Kostymhistoriskt är det faktiskt intressantare att titta på de roller som inte dansar, eftersom deras kläder inte har samma krav på att man ska kunna röra sej i dom. Kostymerna, som jag tror hör hemma nånstansi mitten av 1700-talet, är vansinnigt stiliga och detaljerade, och alla borde - när de inte används - ställas ut, så att vi alla fick chansen att ta oss en titt på nära håll.

Speciellt roligt är det att se att man har noterat att trots att kungariket sover så har modet inte förblivit oförändrat, även om vi bara ser det flyktigt, i prinsens jaktsällskap. När man sen firar bröllopet, och festar, så gör man det verkligen i vintage: kläderna är hundra år gamla.

Rent dramaturgisk hade jag förväntat mej att mer krut skulle läggas vid prinsens försök att ta sej in i slottet, jag hade visioner av dansande klängväxter och förtrollade varelser, men jag antar att det var något jag fått från Disneyversionen, för här mer eller mindre travar han bara in, kysser henne, hon vaknar, och så blir det fest! Lite av en besvikelse är det i alla fall, men det är inte Kungliga Balettens fel; det är något som ligger invävt i manus.

Samma sak gäller det ändlösa dansandet på bröllopet. Gäst efter gäst tar sej en svängom, och alla är ganska fantastiska, men det blir i alla fall något av en longör, kanske mest för att danserna är iscensatta som uppvisningar som inte har något direkt med handlingen att göra. Jag tror att detta var något som var ganska vanligt vid den här tiden: om jag inte tar fel är det en massa festande och uppvisningsdansande på maskeradbalen i SVANSJÖN också. Men man kan knappast komma för att titta på en dansföreställning, och sen klaga på att det dansas för mycket.

Enrico som Den Blå Fågeln

Gästerna i sej är i alla fall intressanta: Katten i mästerstövlar, Askungen, Rödluvan och Vargen, Snövit och dvärgarna, och Den Blå Fågeln, en saga som jag aldrig hört talas om, men som här får mycket stort utrymme, kanske för att rollen skapades för samme person som dansade den onda fen, Enrico Cecchetti, en man som på den tiden ansågs vara den bäste då levande dansören, vilket kanske inte säger så mycket, eftersom manliga dansare på den här tiden i stort sett hade delegerats till att lyfta och balansera kvinnorna när de snurrade.

Jag tycker att Kungliga Baletten skulle jag sätta ihop en föreställningen om honom, för han verkar riktigt rejält intressant.

Trots att den här versionen av baletten hade premiär på Kungliga Operan redan 2012, och det här alltså är en nypremiär, så känns det som om varje plagg vore nysytt, varje kuliss nymålad, och som om var peruk precis lyfts av stocken, nytamburerad.

Jag blir nästan lite yr av alla intryck, och flera gånger skulle jag vilja ropa ”frys!”, och sen gå upp på scenen och ta mej en närmare blick. Ibland vill jag vill och med ropa ”Spola tillbaka bandet!” för jag vill se något fantastisk igen. Och igen.

Musiken är så vacker att det skulle räcka med att man bara spelade den, som en konsert, men när man sen fyller scenen med vackra människor som gör vackra saker i vackra kläder, i vackra rum, då ligger vi på gränsen till vad jag kan stå ut med utan att det ska börjar ryka ur mina öron.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:

Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/macken-tv-serien-pa-scen-cirkus.html

COMPANY på Kulturama: 

"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/company-pa-kulturama-forestallning-14.html

THE LAST FIVE YEARS på Teaterstudio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/05/the-last-five-years-teaterstudio.html

DON QUIJOTE, genrep på Kungliga Operan, Föreställning 73 20/5 2015.

KOREOGRAFI Rudolf Nurejev efter Marius Petipa , MUSIK, Léon Minkus i arr. av John Lanchbery, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Nadine Baylis, LJUS John B. Read Medverkande KITRI Yolanda Correa Minji Nam Mayumi Yamaguchi, BASIL Arsen Mehrabyan Dmitry Zagrebin AdiLiJiang Abudureheman, DON QUIJOTE Pascal Jansson Hugo Therkelson, SANCHO PANZA Jens Rosén Jörgen Stövind, ESPADA Vahe Martirosyan Calum Lowden Daniel Norgren-Jensen, MERCEDES Daria Ivanova Alina Lagoas Jeannette Diaz-Barboza, DIRIGENT Wolfgang Heinz, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet

To dream the impossible dream

To fight the unbeatable foe

To bear with unbearable sorrow

To run where the brave dare not go

To right the unrightable wrong

To love pure and chaste from afar

To try when your arms are too weary

To reach the unreachable star

This is my quest

To follow that star

No matter how hopeless

No matter how far

THE IMPOSSIBLE DREAM

ur Man of La Mancha, 

musik Mitch Leigh och text Joe Darion

Balettvärlden verkar besatt av Don Quixote. Franz Hilverd satte upp sin version 1740, Jean George Noverre satte upp sin version 1768, 1808 satte Charles Diderot, den ryska balettens fader, upp sin variant, Paul Taglioni gjorde sin 1839, och hans farbror, Salvatore Taglioni, satte upp sin 1843. Och sen kom Marius Petipa, 1869, och gjorde sin version. Och sen gjordes en himla massa versioner av Petipas version. Nureyev har gjort sin version, Balanchine, har gjort sin, till och med Baryshnikov har gjort en variant. 

Det kom till och med en musikal, Man of la Mancha, 1965, en slags musikalisk motsvarighet till Mordet på Marat, och jag tycker den är något som Kulturhuset Stadsteatern borde sätta upp. Kanske med Fredrik Lycke i rollen? Leif Andre som Sancho Panza, kanske? Och Aldonza/Dulcinea? Linda Olsson? Elin Kortesalmi? 

Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.

Och ändå gjorde man en balett av den. En ganska speciell balett, på så sätt att huvudrollen knappt dansar alls. Han är för gammal och för skröplig, och jag satt hela tiden och väntade på en slags återblick där man fick möta honom som ung, eller nån slags drömsekvens, men den kom aldrig. Det måsta vara lite säreget för en balettdansare att säga att man har huvudrollen i en balett och knappt tar ett steg. Lite som om Tosca aldrig fick sjunga. 

Spanjoren Miguel de Cervantes lät publicera Don Quixote den 16 Januari 1605, samma år som Relation aller Fürnemmen und gedenckwürdigen Historien, världens första tidning, publicerades, i Strasbourg, samma år som Guy Fawkes planerade att spränga det engelska parlamentet, och samma år som polackerna vinner över Karl IX i Kirkholm.

Shakespeare verkar inte ha skrivit något nytt just det här året, men hans Köpmannen i Venedig, Henrik V och Kärt Besvär Förgäves framförs för kung James av The Kings’s Men. Man befinner sej i början av barocken, och Caravaggio var det stora namnet inom konsten. Spanien var en stormakt, och man hade precis skrivit under ett fredsfördrag med England.

Don Quixote handlar om en man i 50-årsåldern, av längre adel, som är besatt av böcker om medeltida riddare, och om ädelmod, och som bestämmer sej att ge sej ut i världen på jakt efter äventyr, tillsammans med den inte så smarte, men girige grannen Sancho Panza.

Kände du förresten till uttrycket quixotisk? Det är när man är överdrivet romantisk, impulsiv och ädel in absurdum. Jag känner ingen jag skulle beskriva som quixotisk. 

Det finns också ett annat ord, quixotism. Det avser en idealism utan hänsynstagande till det praktiska. Om jag hade högre tankar om våra politiker skulle jag kunna säga att dom är offer för quixotism. Men det verkar som om dom inte har några ideal kvar, bara en lust för makt, så jag använder aldrig det uttrycket när jag talar om dom. Elitism, däremot, dyker ofta upp.

Det är offentligt genrep inför en nypremiär av Don Quixote, Rudolf Nureyevs version, från 1965, på Kungliga Operan. Jag sitter längst fram. Inte i mitten, eftersom man har spärrat av salongen med varningstejp, från produktionsbordet mitt i salongen och i en v-form ut mot sidorna och fram till orkestediket. 

Men jag sitter så nära mitten som möjligt, på vänster sida, vilket är någon gång tidigt på förmiddagen, om mitten av salongen skulle vara klockan tolv. 

Orkesterdiket har casual friday, det vill säga, dom har sina privata kläder på sej. Och det är kul att se dom så här, som civilister. Jag känner inte igen alla, men många har jag sett förut, och det är lite kul att se hur dom uppfattar sej själva, privat. 

Salongen är fylld av pensionärer och ungdomar. Och med ungdomar menar jag nästan barn. Eller kanske barn, jag vet inte var gränsen går, längre. Väluppfostrade är dom i alla fall. Jag kan känna en längtan från de äldre, att misstycka, att hitta anledningar att irritera sej, men det här är ungar som säger ”Tack” och ”Ursäkta”, och det är mer än jag kan säga om många av de gråhåriga.

Baletten börjar lite mitt i historien, efter att den förvirrade Don Quixote redan varit med om en hel del, han har tagit på sej en gammal rustning, beslutat att en bondflicka är hans stora kärlek, jungfrun Dulcinea, och i sin förvirring misstagit ett värdshus för ett slott, de prostituerade kvinnorna där för fina damer, och föreståndaren för en kung, som välvilligt låter dubba honom till riddare. 

När baletten börjar har han precis gett sej på några köpmän som han anser har förolämpat den osynliga jungfru Dulcinea genom att inte kunna se henne, fått kungligt med stryk, och burits hem av sina tjänare, som beslutat att bränna upp hans böcker. 

In rusar Sancho Pancha, jagade av tre kvinnor, eftersom han har stulit mat. 

Men det handlar egentligen mer om den unga Kitri som är kär i barberaren Basilio, men vars pappa, värdshusvärden Lorenzo, vill att hon ska gifta sej med Gamache, en rik adelsman. 

Så hon och hennes älskade flyr, med pappa och adelsmannen efter sej. Riddaren och hans vapendragare håller sej mest på sidan av scenen, på tryggt avstånd från alla piruetter, grand jetéer och pas de deuxer.

På rymmen undan Lorenzo blir Kitri och Basilio anfallna av ett gäng som medför ett stort problem. För mej. 

För några år sen blev det politiskt inkorrekt att kalla någon för Zigenare. Och även om jag inte tycker att det ordet i sej inte är nedsättande, respekterar jag att en folkgrupp uppfattar ordet som stötande och vill istället bli kallade för romer. Tyvärr har det blivit ett slags bakslag, skulle jag nog säga, eftersom ordet Romer i sej, för mej, frammanar bilden av en person som sitter på gatan och tigger. 

Men hur gör jag med Carmen? På engelska Wikipedia står det att Carmen är en Gypsy, medan hon på den svenskspråkiga beskrivs ömsom som rom, ömsom som en zigenare. Och hur beskriver jag gänget som överfaller de två älskade på rymmen? Att säga att dom blir överfallna av ett gäng romer känns mer provocerande än att säga att dom överfalls av ett gäng Zigenare. Ska vi slå vad om att det om några år antingen är ok att säga Zigenare igen, eller att vi då har någon försvenskad version av Gypsies, som Gipsis, eller så?

Jag vet inte om uttrycket nyklassisk balett finns, med det här är inte det, om det nu finns. Det här är klassisk balett, och det görs som klassisk balett ska göras, som den alltid har gjorts. Och jag är helt med på noterna. Även om det kanske ibland känns som om man borde uppdatera den här typen av uppsättningar, så måste man inse att det finns ett väldigt historiskt värde i att det framförs som det alltid har framförts, och respekteras, på samma sätt som gamla byggnader eller gamla tavlor inte bör moderniseras. 

Man måste bara inse att alla inblandade vet att det är gammalmodigt. Det är inte så att någon på scenen står och tror att detta är modernt, hippt, cutting edge, eller så. Och när man inser att dom bara utför något som är det närmaste en tradtition, som midsommarstång och jultomte, då är det ganska lätt att luta sej tillbaka och börja njuta.

Det är underbart att sitta såhär nära. Jag kan se varje ansikte, varje min, varje blick. Kläderna är fantastiska, detaljrika som om vore dom gjorda för film, och dansarna rör sej ljudlöst, rent av viktlöst, och även om historien i sej kanske inte är svår att slita sej ifrån, är dansen hypnotiserande. 

Föreställningen är regisserad för att ses på håll, och meningen är nog att allt liv, allt skådespelande av statister och dansare som i vissa scener inte har något direkt att göra förutom att drälla runt och verka som om man har någon som helst funktion i situationen, liksom ska smälta ihop till en slags levande tapet, mot vilken det unga paret som dansar mitt på scenen ska avteckna sej med tydlighet. Men det funkar inte så för oss längst fram. Jag ser alla lite övertydliga åtbörder, allt tyst gestikulerande. Jag ser att man försöker hälla upp vin ur tomma karaffer, eller låtsas dricka ur tomma glas, hur man ställer fram en tårta av papier marche, och jag älskar det. Det är historia. Jag jämställer det med trompe l’oeil-marmorn i trapphuset på Drottningholm (Det finns en kopia på trappan i Hallwylska palatset, där man hade råd med riktig marmor), eller andra gamla knep. 

Den fjollige friaren, adelsmannen, blir utmanad på duell. Han har en stor barockhatt och långa röda barocklockare, lite som om en engelsk domare och Claire Wikholm hade fått ett kärlkesbarn, och under duellen åker hatten av, och efter en stund märker vi att det är någon vajsing med peruken. Den glider runt. Ibland har adelsmannen en väldigt hög panna, och ibland är det lite neadertal. Han kämpar med att hålla den på plats, men vi ser att han inte har mycket hår därunder, så när - som en ta-da!-final - hans motståndare rycker av honom peruken är vi ganska många som inte blir speciellt överraskade av hans skalliga hjässa. Adelsmannen kramar sitt hår och rusar ut, men kommer tillbaka en stund senare, med håret på plats, och slår sej ner inne i värdshuset. Eller är det på en uteservering? Det är svårt att veta var man är många gånger i så här gamla baletter. 

I alla fall: Kitris pappa, som sitter vid samma bord, gör en åtbörd att trösta den upprörde friaren, och när han försöker stryka bort en bit hår, lossnar en grytlappsstor bit av peruken och faller ner i adelsmannens knä. 

Han, dansaren, adelsmannen, försöker att inte börja skratta. Han låtsas dricka ur ett stop. Han vänder bort ansiktet. Han tror att han har läget under kontroll och vänder sej in mot Kitri och Basilio, som pas-de-deux-ar och solo-battlar som om dom vore med i So You Think You Can Dance?, men det brister för honom. Han håller för munnen, reser sej och skyndar ut. 

En stund senare kommer han in. Nu med hatt och peruk. Och kanske något mindre munter. Men bara något.

Det är sånt som gör det underbart att sitta långt fram på ett genrep.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MIDDAG, av Moira Buffini, med Riksteatern i Hallunda Folkets Hus:

”Är det du som är Joakim?”

”Ja?”

Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:

”Vart ska jag?”

”Ditåt!”

Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:

”Han är här nu!”

Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/05/middag-av-moira-buffini-pa-riksteatern.html

SHOWCASE, med musikalklassen på SMI:

Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/05/showcase-med-musikalklassen-pa-smi.html

FRÖKEN ELVIS, på Soppteatern:

"När jag kommer fram till bordet tittar hon upp, skyldigt, den ganska runda tanten som sitter där. Hon pekar på en av soppskålarna, den mittemot henne, och säger:

”Det råkade skvätta ut lite…”

Inte ”Jag råkade skvätta ut lite” utan ”Det råkade skvätta ut lite”.

Jag följer hennes knubbiga pekfinger. Bordsduken är helt nedstänkt, som något ut en splatterfilm, som sista scenen ur Scarface, och stolen mittemot ser ut som om Carrie suttit i den, på väg hem från skoldansen. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/05/froken-elvis-pa-soppteatern.html

RAYMONDA, KOREOGRAFI Pontus Lidberg, KOREOGRAFI AV 2:A AKTENS GRAND PAS CLASSIQUE Pontus Lidberg, efter Marius Petipa, MUSIK Aleksandr Glazunov i urval av Pontus Lidberg, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Patrick Kinmonth, LJUS Erik Berglund, Medverkande Nadja Sellrup Sarah-Jane Brodbeck Nathalie Nordquist, Dragos Mihalcea Dawid Kupinski Oscar Salomonsson, Vahe Martirosyan Calum Lowden Arsen Mehrabyan, Joakim Stephenson Cecilia Canemyr, Massimo Broggio Anna Buchenhorst, Moe Nieda Arsen Mehrabyan Katariina Edling Andrey Leonovitch Jeannette Diaz-Barboza, Vahe Martirosyan Calum Lowden Nicole Rhodes Michelle Murphy Arsen Mehrabyan Mayumi Yamaguchi Nathalie Nordquist Minji Nam, Emily Slawski Daria Ivanova Ágota Ecseki, AdiLiJiang Abudureheman Daniel Norgren-Jensen Calum Lowden Oscar Salomonsson Gabriel Barrenengoa Hampus Gauffin Bence Jancsula Daniel Goldsmith, Sarah Jane Medley Daria Ivanova Sarah-Jane Brodbeck Minji Nam Ágota Ecseki Mayumi Yamaguchi Moe Nieda Marianna Barabás, DIRIGENT Graham Bond, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet, Föreställning 204 26/11 2014

SHOULD I STAY OR SHOULD I GO?

Stockholm har försvunnit. När jag cyklar längst med Söder Mälarstrand kan jag inte inte ens se Gamla Stan, på andra sidan vattnet. Dimman är så tjock, så ogenomträglig att man inte ens ser den. Man tror bara att världen har tagit slut, som om ett intet tar vid längre fram. 

När jag tittar upp kan jag inte ens se toppen på Mariaberget, vissa av de översta våningarna på husen däruppe försvinner i tomhet, som om en förintelsestråle utplånat dom. 

Jag är på väg till Kungliga Operan, och en öppen repetition av Aleksander Glazunovs Raymonda, i ny koreografi av Pontus Lidberg. 

När jag kommer till Gamla Stan, stannar jag och vänder mej om: Hela Söder har försvunnit. Jag hoppas att hela Gustav Adolfs torg ligger insvept i dimma, så att jag kan få några fina foton på operan.

En Ny Klassisk Balett, skränar man i Kungliga Operans textmaterial. Jag har gjort lite förarbete, och har lärt mej att Raymonda är en klassisk balett från 1898, med musik av Alexander Glazunov och koreografi av Marius Petipa, han med La Bayadère, Giselle, Svansjön och Nötknäpparen, du vet. Han har koreograferat det mesta som dansas i tutu, verkar det som. 

Glazunov är kanske i det här sammanhanget mest känd för att ha orkestrerat Chopins musik i Michel Fokins Les Sylphides, för att ha vägrat skriva musiken åt Ballet Russes och Serge Diaghilevs Eldfågeln, och så, givetvis, Raymonda. Han skrev också en konsert för Saxofon, vilket känns lite fräsigt. 

Jag kommer fram till Operan, tråkigt fri från romantiskt dis, fem minuter efter det att vi skulle ha släppts in, och alla står fortfarande utanför och fryser. 

”Åh, nej,” tänker jag: ”inte igen.” 

Jag har nämligen stått här utanför en lördagsförmiddag, och frusit, när dom ställt in ett rep av Nötknäpparen, och varken kommit ut och informerat oss vad som hänt eller satt upp lappar. Det stod en himla massa ledsna barn utanför operan den dagen, och en hängig farbror: jag.

Så givetvis är jag lite nervös. Jag väntar i ytterligare fem minuter, och sen tänker jag på något som Clash sjöng: 

Should I stay or should I go?

En av portarna, den till höger, är öppen, men området utanför är avspärrad med gul tejp, och några kvinnor tar sej nu in under tejpen och försvinner in genom dörren, för att några sekunder dyka upp igen, utschasade som förvirrade hönor som tagit sej in nånstans där dom inte ska vara. Dom säger ingenting till oss andra, informerar ingenting, bara ställer sej i kön igen. 

Jag går fram till en av dom och frågade vad som hänt, och hon svarar mej att dom blivit tillsagda att dom inte fick gå in den vägen. 

”Sa dom ingenting om varför dom inte öppnar?” frågar jag.

”Nej,” svarar hon, och det verkar gå upp för henne att hon kanske borde ha frågat, och hon tystnar, och vänder sej bort från mej. 

Stämningen börjar nu likna barrikadscenen i Les Miz, eller helikopterscenen i Miss Saigon. Nåt av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil, verkar det i alla fall som.

Några går. Det flesta stannar kvar. Majoriteten är pensionärer, och dom verkar inte ha något bättre för sej. 

Should I stay or should I go?

En kvart efter utsatt tid släpps vi in. Jag frågar en foajénansvarig om dröjsmålet, och han blir uppriktigt förvånad, eftersom han bara har fått veta att repetitionen börjar klockan 11.30, men inget om att dörrarna ska öppnas vid någon särskild tid. Han hade till och med öppnat lite tidigare än han hade tänkt, eftersom han hört att det var människor utanför. 

Väl inne blir vi informerade att parketten är exklusivt reserverad för Svenska Balettskolan. Fuck. Jag älskar att sitta långt fram, helst längst fram, så att jag kan se orkestern jobba, och så nära det går att komma dansarna. 

Should I stay or should I go?

Vi andra får sitta en våning upp, på första raden, där det är mörkt. Nedsläckt. Folk famlar fram, frågande: 

”Är det ledigt här?” och får till svar:

”Jag vet inte, jag tror inte det.”

Man lägger ut jackor och rockar överallt. Inte bara på sin plats, utan på de bredvid. Kanske åt väninnor, eller kanske bara för att det är skönt att inte behöva trängas. Det råder en klart främlingsfientlig stämning, och jag känner mej som en ungersk tiggare där jag trevar på i blindo, frågande om det finns någon ledig plats, och belönad med svarslös tystnad. 

Jag går ut i korridoren, laddar ner en ficklamps-app på min iPhone, går in och kör ett bländande fyrljus över allihop. Bländade blinkar dom tillbaka mot mej, där jag, likt en tyskt gränskontrollant i någon andra världskriget-film, letar mej fram bland stolarna. Nessum Dorma, motherfuckers!!!

Should I stay or should I go?

Jag hittar en ledig stol på höger sida, med sikten något skymd av en lampett. Det går duga. 

Raymonda, i original, handlar om den ungar grevinnan Raymonda, som bor i Slottet Doris. Japp, du läste rätt: Slottet Doris. Är det inte underbart? Vad ligger bredvid? Kanske sjön Helge, eller berget Gittan? Och vet du vad som är ännu bättre: Doris är hemsökt. Det spökar i Doris! En vit dam, slottets försvarare, visar sej när någon där är i fara och eller när någon inte fullgjort sina plikter. Hemma hos mej skulle den vita damen fara runt som en aracua, - du vet, den där fågeln Kalle Anka träffar i djungeln på julafon? - jag utför mina hushållsplikter så sällan. 

I alla fall: Raymonda får veta att hennes fästman, Jean De Brinner väntas hem till Doris, nästa dag. Ja, ännu en gång  läste du rätt: han heter De Brinner i efternamn.  Han har varit iväg på korståg - detta måste alltså vara medeltiden, n’est-ce pas? - och som slagits för kung Andre II av Ungern, ergo: detta är någon gång mellan 1205-1235, för den kungen har verkligen funnits. Kung av Ungern och Kroatien, och tydligen också kung över Jerusalem.

Men knappt har detta sjunkit in när en annan riddare, den saracenerska riddaren Abderakhman, kommer ångande. Om du inte vet vad saracener är - liksom jag - så är det en nedsättande term på muslimer, en term som började användas av romarna om invånare i Syrien, på invånare som inte var araber. 

Abderakhman blir vansinnigt intresserad av Raymonda, det pratas och, dödstrött i gryningen, somnar Raymonda, och den vita damen dyker upp i hennes dröm, och  trollar fram De Brinner, och när Raymonds börjar hångla upp honom förvandlas han till den onde Abderakhman, som bedyrar henne sin kärlek, men hon förkastar honom, och han försöker ta henne med våld. Hon svimmar, och vaknar upp. 

Dagen efter ordnas ännu en fest, i väntan på fästmannen, och den onde Abderakhman häller en drog i allas drinkar så att dom blir as-kalas, och ska precis dra med Raymonda när De Brinner kommer, utmanar saracenen på duell, segrar, och allt slutar lyckligt, och alla dansar ungerska danser.

Jag förstår att koreografen känner att han måste ta sej en och annan frihet med librettot. 

Orkestern gnider och klinkar och tutar, värmer upp, testar toner och småpratar lite. Dirren kommer in och vill testa ett parti, och man trudeluttar lite. En kvinnlig pensionär bakom mej informerar mej att hon tar bort min jacka från en stol så att hon kan sitta. Jag replikerar med att svara att det inte är min jacka, att det nog är någon som har bokat stolen. Hon tar bort jackan i alla fall, och lägger den på en lite sämre stol. 

Jag försöker hitta en svensk motsvarighet till engelskans Sense of Entitlement: att känna att man förtjänar något, att man har rätt till något. 

Såhär efteråt undrar jag vad som hände när den flyttade jackans ägare dök upp. Jag märkte ingen Mellanöstenkris i miniformat, så jag antar att det måste gått fredligt till.

Det släcks i salongen, och ridån går upp. Tydligen har man redan börjat. Trudeluttandet har på något sätt övergått i en ouvertyr, utan att vare sej jag eller de omkringvarande noterat.

Vi befinner oss på Kungliga Operans scen, cirka 1898, samma år som det Oskarianska huset invigdes, och samma år som Raymonda hade premiär på Mariinsky Theatre i S:t Petersburg, men vi ser liksom allt bakifrån, så att fonden, som vi ser det, blickar ut över salongen. Till och med den stora kristallkronan i en mindre version, skymtar långt därborta. 

Man är i färd med att repetera den nya baletten Raymonds  och det händer en himla massa saker på scenen. På något sätt påminner det mej om Fantomen På Operan. En kvinna, likt Madame Giry, lång och i svart klänning med tornyr-rumpa, går runt med en käpp, räknar in och rättar till. Jag antar att hon är repetitören. Det är nästan så att jag förväntar mej 80-tals syntarna från fantomens titelmelodi. 

Premiärdansösen repeterar med Premiärdansaren, och hans inhoppare står bakom och lär sej stegen. Repetitören är inte nöjd med Premiärdansarens arbete, utan låter  Inhopparen testa, och tycker att han gör ett mycket bättre jobb. Premiärdansaren blir sur. Premiärdansösen blir lite betuttad. Till skillnad mot Raymonda, där inkräktaren upplevs som ett hot, verkar sympatierna ligga hos den nye mannen. Hon lägger sej att vila innan kvällens föreställning, och drömmer om inhopparen. 

Innan idag hade jag knappt hört talas om baletten Raymonda, om det inte vore för reklam från Kungliga Operan, och jag tror jag inte jag hade hört talas om Gluzanov, men jag märker att jag gillar hans musik. Jag kommer definitivt att lyssna igenom det där stycket för Saxofon.

Efter paus bjuds det på klassisk klassisk balett. Vi får följa premiären av Raymonds framifrån, i alla fall valda delar. Jag försöker se om det är meningen att man ska ana premiärdansösens tankar, men det känns som vilken ordinär Raymonda föreställning som helst. Dansösen som velar mellan två män finns inte längre. 

Kostym och scenografi är över lag sensationell Jag har läst att man har inspirerats av Edgar Degas och Henri Toulouse-Lautrec, vilket jag tycker är en underbart fräsch idé, men jag tycker också, speciellt i den del av föreställningen som ses framifrån, en hel del Gustav Klimt och kanske lite John Singer Sargent, eller är det kanske bara ljuset?

Jag tycker mycket om den första delen av föreställningen, den som utspelar sej backstage på Kungliga Operans stora scen. Den känns fräsch, intressant, innehållsrikt, svårfokuserat, modernt och respektfull inför epoken, men det stora partiet med danserna ur det ursprungliga verket förlorar i jämförelsen. Bredvid den nyare koreografin och det reviderade librettot upplevs det som uppställt, föråldrat, mossigt. 

Plötsligt får jag en idé. Hade det inte varit jätteintressant om man istället för att visa vad som hände på scenen, hade visat vad som händer i kulisserna? Alla klädbyten, scenbyten, inspicienter, påklädare och scentekniker? Vattenflaskor och benvärmare, försvunna skor och perukbyten? Att framföra stycket som att man verkligen Off Stage framför verket, och vi får bara uppleva hur det ser ut när en hel hjord av dansöser, som en skock migrerande gnuer, kommer rusande ut i kulissen för att byta om? 

På scenen är föreställningen över. Vi befinner oss åter backstage på Kungliga Operan, 1898. Folk dräller runt. Teatern töms. Premiärdansösen är kvar. Vem av männen ska hon välja? Jag antar att hon, som jag var tidigare, är upptagen med den uråldriga Clashfrågan:

Should I stay or should I go?

Hon kommer fram till prosceniets vänstra sida, tar en pose, och försvinner. Det är över. Förvånat applåderar vi, lite förvirrade: är det verkligen slut? Hade dom strukit nåt? Men det är så det är att vara repetitionspublik: man kan få se saker som den ordinarie publiken aldrig får se, men man kan också få missa saker som senare läggs till. 

Det slutade så abrupt att jag nästan missade alltihop. Eller är det bara paus? Igen? Det tänds i salongen. Är det över? Vissa samlar ihop sina kläder, andra, som jag, säkra på att det måste ha en fortsättning, låter jackor ligga kvar och går ut i foajen, för att bara en kort stund senare komma tillbaka och hämta ytterkläderna: det är över. Det är slut. 

För att citera kattfantasten T.S. Eliot:

This is the way the world ends

This is the way the world ends

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KÖTTMARKNADEN på Teater C i Uppsala.

"Mansrösten, som vi antar tillhör killen i kassan, säger något om gratänger. Gratänger? Vi tittar på varandra. 

”Och ni som inte vill sitta byxlösa…” informerar mannen vidare. Byxlösa? Vad är det här för en föreställnig? Jag försöker minnas vad jag har för kalsonger på mej, och om jag skulle ha något emot att sitta byxlös, när det plötsligt slår mej:

”Rygglösa!” utbrister jag och vänder mej till Abercrombie: ”Han säger rygglösa, inte byxlösa! Och han menar att man sitter på rygglösa platser på gradängen, inte byxlösa i gratängen!!!”

En kvinna framför oss skrattar till, och försöker maskera det hela som en hostning. Jag söker hennes blick för att bjuda in henne i det roliga, men hon verkar vara mer nöjd åt att skratta åt mej i det dolda, för sej själv. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/11/kottmarknaden-i-rollernamaria-hartman.html

I LODJURETS TIMMA av P.O. Enquist på Teater Giljotin.

"Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra. 

Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.

Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/11/i-lodjurets-timma-skadespelare.html

MAN AV GLAS,  med Teater Trixter på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern

"När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, fulländat."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/11/man-av-glas-charlotta-lundgren-regi.html