KOREOGRAFI Rudolf Nurejev efter Marius Petipa , MUSIK, Léon Minkus i arr. av John Lanchbery, SCENOGRAFI OCH KOSTYM Nadine Baylis, LJUS John B. Read Medverkande KITRI Yolanda Correa Minji Nam Mayumi Yamaguchi, BASIL Arsen Mehrabyan Dmitry Zagrebin AdiLiJiang Abudureheman, DON QUIJOTE Pascal Jansson Hugo Therkelson, SANCHO PANZA Jens Rosén Jörgen Stövind, ESPADA Vahe Martirosyan Calum Lowden Daniel Norgren-Jensen, MERCEDES Daria Ivanova Alina Lagoas Jeannette Diaz-Barboza, DIRIGENT Wolfgang Heinz, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet
To dream the impossible dream
To fight the unbeatable foe
To bear with unbearable sorrow
To run where the brave dare not go
To right the unrightable wrong
To love pure and chaste from afar
To try when your arms are too weary
To reach the unreachable star
This is my quest
To follow that star
No matter how hopeless
No matter how far
THE IMPOSSIBLE DREAM
ur Man of La Mancha,
musik Mitch Leigh och text Joe Darion
Balettvärlden verkar besatt av Don Quixote. Franz Hilverd satte upp sin version 1740, Jean George Noverre satte upp sin version 1768, 1808 satte Charles Diderot, den ryska balettens fader, upp sin variant, Paul Taglioni gjorde sin 1839, och hans farbror, Salvatore Taglioni, satte upp sin 1843. Och sen kom Marius Petipa, 1869, och gjorde sin version. Och sen gjordes en himla massa versioner av Petipas version. Nureyev har gjort sin version, Balanchine, har gjort sin, till och med Baryshnikov har gjort en variant.
Det kom till och med en musikal, Man of la Mancha, 1965, en slags musikalisk motsvarighet till Mordet på Marat, och jag tycker den är något som Kulturhuset Stadsteatern borde sätta upp. Kanske med Fredrik Lycke i rollen? Leif Andre som Sancho Panza, kanske? Och Aldonza/Dulcinea? Linda Olsson? Elin Kortesalmi?
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.
Och ändå gjorde man en balett av den. En ganska speciell balett, på så sätt att huvudrollen knappt dansar alls. Han är för gammal och för skröplig, och jag satt hela tiden och väntade på en slags återblick där man fick möta honom som ung, eller nån slags drömsekvens, men den kom aldrig. Det måsta vara lite säreget för en balettdansare att säga att man har huvudrollen i en balett och knappt tar ett steg. Lite som om Tosca aldrig fick sjunga.
Spanjoren Miguel de Cervantes lät publicera Don Quixote den 16 Januari 1605, samma år som Relation aller Fürnemmen und gedenckwürdigen Historien, världens första tidning, publicerades, i Strasbourg, samma år som Guy Fawkes planerade att spränga det engelska parlamentet, och samma år som polackerna vinner över Karl IX i Kirkholm.
Shakespeare verkar inte ha skrivit något nytt just det här året, men hans Köpmannen i Venedig, Henrik V och Kärt Besvär Förgäves framförs för kung James av The Kings’s Men. Man befinner sej i början av barocken, och Caravaggio var det stora namnet inom konsten. Spanien var en stormakt, och man hade precis skrivit under ett fredsfördrag med England.
Don Quixote handlar om en man i 50-årsåldern, av längre adel, som är besatt av böcker om medeltida riddare, och om ädelmod, och som bestämmer sej att ge sej ut i världen på jakt efter äventyr, tillsammans med den inte så smarte, men girige grannen Sancho Panza.
Kände du förresten till uttrycket quixotisk? Det är när man är överdrivet romantisk, impulsiv och ädel in absurdum. Jag känner ingen jag skulle beskriva som quixotisk.
Det finns också ett annat ord, quixotism. Det avser en idealism utan hänsynstagande till det praktiska. Om jag hade högre tankar om våra politiker skulle jag kunna säga att dom är offer för quixotism. Men det verkar som om dom inte har några ideal kvar, bara en lust för makt, så jag använder aldrig det uttrycket när jag talar om dom. Elitism, däremot, dyker ofta upp.
Det är offentligt genrep inför en nypremiär av Don Quixote, Rudolf Nureyevs version, från 1965, på Kungliga Operan. Jag sitter längst fram. Inte i mitten, eftersom man har spärrat av salongen med varningstejp, från produktionsbordet mitt i salongen och i en v-form ut mot sidorna och fram till orkestediket.
Men jag sitter så nära mitten som möjligt, på vänster sida, vilket är någon gång tidigt på förmiddagen, om mitten av salongen skulle vara klockan tolv.
Orkesterdiket har casual friday, det vill säga, dom har sina privata kläder på sej. Och det är kul att se dom så här, som civilister. Jag känner inte igen alla, men många har jag sett förut, och det är lite kul att se hur dom uppfattar sej själva, privat.
Salongen är fylld av pensionärer och ungdomar. Och med ungdomar menar jag nästan barn. Eller kanske barn, jag vet inte var gränsen går, längre. Väluppfostrade är dom i alla fall. Jag kan känna en längtan från de äldre, att misstycka, att hitta anledningar att irritera sej, men det här är ungar som säger ”Tack” och ”Ursäkta”, och det är mer än jag kan säga om många av de gråhåriga.
Baletten börjar lite mitt i historien, efter att den förvirrade Don Quixote redan varit med om en hel del, han har tagit på sej en gammal rustning, beslutat att en bondflicka är hans stora kärlek, jungfrun Dulcinea, och i sin förvirring misstagit ett värdshus för ett slott, de prostituerade kvinnorna där för fina damer, och föreståndaren för en kung, som välvilligt låter dubba honom till riddare.
När baletten börjar har han precis gett sej på några köpmän som han anser har förolämpat den osynliga jungfru Dulcinea genom att inte kunna se henne, fått kungligt med stryk, och burits hem av sina tjänare, som beslutat att bränna upp hans böcker.
In rusar Sancho Pancha, jagade av tre kvinnor, eftersom han har stulit mat.
Men det handlar egentligen mer om den unga Kitri som är kär i barberaren Basilio, men vars pappa, värdshusvärden Lorenzo, vill att hon ska gifta sej med Gamache, en rik adelsman.
Så hon och hennes älskade flyr, med pappa och adelsmannen efter sej. Riddaren och hans vapendragare håller sej mest på sidan av scenen, på tryggt avstånd från alla piruetter, grand jetéer och pas de deuxer.
På rymmen undan Lorenzo blir Kitri och Basilio anfallna av ett gäng som medför ett stort problem. För mej.
För några år sen blev det politiskt inkorrekt att kalla någon för Zigenare. Och även om jag inte tycker att det ordet i sej inte är nedsättande, respekterar jag att en folkgrupp uppfattar ordet som stötande och vill istället bli kallade för romer. Tyvärr har det blivit ett slags bakslag, skulle jag nog säga, eftersom ordet Romer i sej, för mej, frammanar bilden av en person som sitter på gatan och tigger.
Men hur gör jag med Carmen? På engelska Wikipedia står det att Carmen är en Gypsy, medan hon på den svenskspråkiga beskrivs ömsom som rom, ömsom som en zigenare. Och hur beskriver jag gänget som överfaller de två älskade på rymmen? Att säga att dom blir överfallna av ett gäng romer känns mer provocerande än att säga att dom överfalls av ett gäng Zigenare. Ska vi slå vad om att det om några år antingen är ok att säga Zigenare igen, eller att vi då har någon försvenskad version av Gypsies, som Gipsis, eller så?
Jag vet inte om uttrycket nyklassisk balett finns, med det här är inte det, om det nu finns. Det här är klassisk balett, och det görs som klassisk balett ska göras, som den alltid har gjorts. Och jag är helt med på noterna. Även om det kanske ibland känns som om man borde uppdatera den här typen av uppsättningar, så måste man inse att det finns ett väldigt historiskt värde i att det framförs som det alltid har framförts, och respekteras, på samma sätt som gamla byggnader eller gamla tavlor inte bör moderniseras.
Man måste bara inse att alla inblandade vet att det är gammalmodigt. Det är inte så att någon på scenen står och tror att detta är modernt, hippt, cutting edge, eller så. Och när man inser att dom bara utför något som är det närmaste en tradtition, som midsommarstång och jultomte, då är det ganska lätt att luta sej tillbaka och börja njuta.
Det är underbart att sitta såhär nära. Jag kan se varje ansikte, varje min, varje blick. Kläderna är fantastiska, detaljrika som om vore dom gjorda för film, och dansarna rör sej ljudlöst, rent av viktlöst, och även om historien i sej kanske inte är svår att slita sej ifrån, är dansen hypnotiserande.
Föreställningen är regisserad för att ses på håll, och meningen är nog att allt liv, allt skådespelande av statister och dansare som i vissa scener inte har något direkt att göra förutom att drälla runt och verka som om man har någon som helst funktion i situationen, liksom ska smälta ihop till en slags levande tapet, mot vilken det unga paret som dansar mitt på scenen ska avteckna sej med tydlighet. Men det funkar inte så för oss längst fram. Jag ser alla lite övertydliga åtbörder, allt tyst gestikulerande. Jag ser att man försöker hälla upp vin ur tomma karaffer, eller låtsas dricka ur tomma glas, hur man ställer fram en tårta av papier marche, och jag älskar det. Det är historia. Jag jämställer det med trompe l’oeil-marmorn i trapphuset på Drottningholm (Det finns en kopia på trappan i Hallwylska palatset, där man hade råd med riktig marmor), eller andra gamla knep.
Den fjollige friaren, adelsmannen, blir utmanad på duell. Han har en stor barockhatt och långa röda barocklockare, lite som om en engelsk domare och Claire Wikholm hade fått ett kärlkesbarn, och under duellen åker hatten av, och efter en stund märker vi att det är någon vajsing med peruken. Den glider runt. Ibland har adelsmannen en väldigt hög panna, och ibland är det lite neadertal. Han kämpar med att hålla den på plats, men vi ser att han inte har mycket hår därunder, så när - som en ta-da!-final - hans motståndare rycker av honom peruken är vi ganska många som inte blir speciellt överraskade av hans skalliga hjässa. Adelsmannen kramar sitt hår och rusar ut, men kommer tillbaka en stund senare, med håret på plats, och slår sej ner inne i värdshuset. Eller är det på en uteservering? Det är svårt att veta var man är många gånger i så här gamla baletter.
I alla fall: Kitris pappa, som sitter vid samma bord, gör en åtbörd att trösta den upprörde friaren, och när han försöker stryka bort en bit hår, lossnar en grytlappsstor bit av peruken och faller ner i adelsmannens knä.
Han, dansaren, adelsmannen, försöker att inte börja skratta. Han låtsas dricka ur ett stop. Han vänder bort ansiktet. Han tror att han har läget under kontroll och vänder sej in mot Kitri och Basilio, som pas-de-deux-ar och solo-battlar som om dom vore med i So You Think You Can Dance?, men det brister för honom. Han håller för munnen, reser sej och skyndar ut.
En stund senare kommer han in. Nu med hatt och peruk. Och kanske något mindre munter. Men bara något.
Det är sånt som gör det underbart att sitta långt fram på ett genrep.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MIDDAG, av Moira Buffini, med Riksteatern i Hallunda Folkets Hus:
”Är det du som är Joakim?”
”Ja?”
Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:
”Vart ska jag?”
”Ditåt!”
Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:
”Han är här nu!”
Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.
Låter det intressant? Här är resten:
SHOWCASE, med musikalklassen på SMI:
Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.
Låter det intressant? Här är resten:
FRÖKEN ELVIS, på Soppteatern:
"När jag kommer fram till bordet tittar hon upp, skyldigt, den ganska runda tanten som sitter där. Hon pekar på en av soppskålarna, den mittemot henne, och säger:
”Det råkade skvätta ut lite…”
Inte ”Jag råkade skvätta ut lite” utan ”Det råkade skvätta ut lite”.
Jag följer hennes knubbiga pekfinger. Bordsduken är helt nedstänkt, som något ut en splatterfilm, som sista scenen ur Scarface, och stolen mittemot ser ut som om Carrie suttit i den, på väg hem från skoldansen. "
Låter det intressant? Här är resten:
Tack Joakim -det var ganska skönt att sitta bekvämt på första raden. Men du ser andra förhållanden där långt framme. Själv så tyckte jag att det stundtals var roligt och jag är väl förtrogen med Don Quijotes historia. Men för mig var det alltför mycket av allting. Om man styrker ner till drygt hälften vore det Ok tycker jag. (varför i h-vete måste allting svälla ut - t ex litteraturen nu?)
SvaraRadera