Koreografi Charlotte Prag, Dansare Malin Emmoth, Arvid Håkansson, Ljud Magnus Grenstedt, Video Kaveh Akaber, Kostym Ellen Utterström
If there's something strange
in your neighborhood
Who ya gonna call?
GHOSTBUSTERS
If there's something weird
and it don't look good
Who ya gonna call?
GHOSTBUSTERS
I ain't afraid of no ghosts
I ain't afraid of no ghosts
GHOSTBUSTERS
av Ray Parker.
Vi sitter på Citykyrkans konditori, jag och min kompis Abercrombie Clone, och jag är ganska ordentligt avundsjuk på honom. Jag käkar en vegetarisk lasagne, och han käkar ärstoppa - det är torsdag - med pannkakor, och han berättar om sin vecka i London. Sin teatervecka i London. Sin Gypsy-, Beautiful-, The Book Of Mormon-, The Commitments-, Bugsy Malone-, Miss Saigon-, Women on the Verge of A Nervous Breakdown-, Memphis, The Woman In Black-vecka.
Är det inte så att man bara kan kräkas?
Han och jag såg ett gästspel av The Woman In Black, på Kulturhuset Stadsteatern, för något år sen, och han berättar att Londonuppsättningen är i stort sett likadan, fast kanske inte lika läskig som den vi såg, eftersom vi såg den på Kilen, där man liksom nästan hade skådisarna i knät.
Han berättar om Imelda Staunton, om vad han tror skulle funka för en svensk publik, i Stockholm, och vad som nog inte skulle sälja så bra. Vi pratar om engelska skådespelare, engelska musikalartister, och vi talar om dom vi har Sverige. Vilka som skulle kunna göra vad, i vad, med vem. Det är lite som att leka dockskåp, men med kändisar.
Jag, som är en förespråkare för att man ska läsa på om föreställningen man ska se, lever inte som jag lär. Inte fullt ut. I programinformationen läser jag:
Life Before/After skildrar beroendet och separationsångesten som finns i en relation. Vad händer när någon man älskar plötsligt går förlorad? Vem blir man själv när den andra försvinner? Och hur påverkar döden våra liv?
Så när Abercrombie, senare utanför Dansens Hus frågar mej vad föreställningen vi ska se handlar om, säger jag, lite nonchalant:
”Den handlar om separationsångest efter en relation, tror jag. Hur det är att vara singel kontra del av ett par, kanske? Ensamhet. Sånt.”
Hade jag läst ordentligt i programmet, hade jag sett att där stod:
Skräck, existentiell ångest och avgrundsdjup saknad. I Charlie Prags nya föreställning tittar hon närmare på döden. Både på dess mörka och dess ljusa sidor. Och det paradoxala med att inget får oss att känna oss så levande som döden.
Koreografen, producenten och dansaren Charlotte ”Charlie” Prag har arbetat med streetdans och locking sedan 1998. I föreställningen Life Before/After utforskar hon genren skräck. Hon experimenterar med de rörelser och det kroppsspråk som framkallar skräck, fruktan och olust. Suggestivt obehag och kalla kårar utlovas i Urban Connections mest skrämmande föreställning!
Man har inga bestämda sittplatser i den lilla Salongen på Dansens Hus, och sånt tycker jag alltid blir jobbigt. Till skillnad från en salong där man vet var man ska sitta, blir det alltid en stress, en trängsel, en slags aggressiv stämning, innan alla har kommit in. Alla vill sitta bra. Alla vill komma först.
Man har heller inga stolar inne i lilla salongen på Dansens Hus, av någon anledning. Jag minns inte att det har varit så förut, så kanske det är nytt. Man sitter direkt på gradängen. Och det, i sej, är inget problem. Men gradängernas steg, nivåskillnaden, är så låg att man inte kan sträcka ut benen, utan sitter liksom på huk, dubbelvikt, och efter en stund blir det ganska påfrestande.
Det börjar med att lysrören i taket börjar flimra. Det enda slocknar. Det andra håller liksom och slar av och på. Så börjar muskiken. Dunk-dunk. Dunk-dunk. En man kommer in, i slitna kläder, lite som någon som är klädd för att statera i fängelsescenen i Les Misérables och med något som ser ut som ett örngott på huvudet.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Han rör sej runt på scenen. Långsamt.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Längs med scenens högra sida, över scenens bakre bredd.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
När han börjar arbeta sej framåt, känner jag redan att jag har fått tillräckligt. Jag förstår att det kommer att blinka och dunka tills han kommer fram till mitten av scenen. Hade det varit en videofilm hade jag tryckt på fast forward.
Dunketi-fucking-dunk.
Det är bara det att när han kommer fram så har han liksom inte kommit fram. Han arbetar sej upp i publikgradängen, sätter sej, slår på en ficklampa, och låter ljuskäglan svepa över det mörka rummet.
Jag, som redan mentalt har checkat ut, sitter och tänker att det vore intressant att se en föreställning där alla på scenen har ficklampor, att dom liksom belyser varandra, så att dom verkligen kan styra vart det är vi som publik ska titta, lite som en film.
Ljuskäglan hittar en kvinna som ligger på golvet, med långt, lockigt, trassligt hår.
Just håret kommer man att använda sej mycket av. Det kommer att piska fram och tillbaka, det kommer att pliras fram igenom, det kommer att svepa, vina, skaka. Det är så framträdande att jag nästan sitter och funderar om dansaren valts för sitt hår. Det är inte det att hon inte bra, det är bara det att det är svårt att tänka sej ett annat hår i rollen. Hon är klädd som om hon begravts i sitt nattlinne.
Jag är alldeles för harig för att se på skräckfilmer, men till och med jag känner igen alla schablonerna, och efter en stund blir det riktigt tröttsamt. Otäck musik. Ljuskäglor. Mörker.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Du vet när man var liten och sprang och jagade varandra? Utomhus, på kvällen, i skogen? Eller kanske i nån park eller i nåns trädgård, och hur det bästa sättet att klara sej, om man var jagad, var att skrämma den som jagade, så att den i sin tur blev den jagade. Lite som att en man som mördar en annan och sen blir jagad av den mördade mannens spöke, som mördar honom, och sen jagar det nya spöket det gamla.
Det är lite storyn här. Den ene förföljer den andre. Den andre förföljer den förste. Det blir aldrig något riktigt crescendo, någon riktig konfrontation, och efter ett tag slutar man bry sej.
Jag vet inte riktigt hur man lyckades peta in den här föreställningen i en streetfestival. Visserligen har man klämt in lite breakdance mitt i, några gånger, men det känns verkligen som om man har klämt in det för att kunna säga att detta är en streetföreställningen. Och det känns lite som om man hämtas dansen från breakdance-scenen ”I’ts Just Begun” i filmen från Flashdance från 1983, den där scenen där Jennifer Beals och en väninna stuffar nerför gatan och möter gatudansare.
Min rygg värker. Jag har ont i nacken. Jag lutar mej bakåt. Jag böjer mej fram. Jag vrider mej åt höger och stretchar, jag stretchar åt vänster. Framför mej ser jag hur Abercrombie stretchar nacken. Eller sover han? Huvudet är framåtlutat, mot bröstet, och han andas lugnt. Nej, han rör sej, han stretchade bara. Han sätter sej upp, rätar ut ryggen.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Det roliga är, kommer jag att tänka på, när mina tankar liksom fladdrar iväg, är att detta är ett roligt sammanträffande: Det otäckaste - om man nu talar otäckt som i lustfylld skräck - jag varit med om på en scen, var just tillsammans med Abercrombie Clone när vi såg den där pjäsen som han nyligen såg i London, och som vi precis pratat om, The Woman in Black. Där var vi ibland så rädda att vi satt och hoppade som popcorn, och här sitter vi igen, tillsammans på en skräckföreställning, men denna gång är det enda som poppar är våra kotor, när vi vrider och vänder, tänjer och bänder…
Nu är det kvinnan på min andra sidas tur. Hon böjer sej framåt, långt, långt framåt, sådär att hon har huvud mellan benen. Jag tittar på hennes väninna, som tittar på henne. Vi undrar båda vad hon håller på med. Det där är lite för excessivt för att bara vara stretching. Det där är snarare någon form av avancerad yoga. Så sätter hon sej upp. Ser sej omkring, böjer sej, igen. Jag, som tänker att hon nog inte mår bra, börjar fundera på om jag fråga henne om något är fel. Håller hon på att få något slags anfall? Kommer hon att kräkas? Borde jag ställa mej upp och säga, med klar och tydlig röst, att vi måste bryta föreställningen? Finns det en läkare i lokalen?
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Hennes väninna böjer sej mot henne. Dom viskar. Väninnan böjer sej fram, hon också. Jag blandar mej i, viskar:
”Har det hänt något?”
Dunk-dunk.
”Min väska är borta. Jag hittar inte min väska…” viskar hon tillbaka.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Jag böjer mej framåt, och börjar famla, i mörkret. Lyfter upp min jacka. Lyfter upp min ryggsäck. Ingen väska. Jag flyttar på Abercombies jacka och ryggsäck. Ingen väska. Jag känner under min sittplats -
Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk.
En avgrund öppnar sej. Det är helt öppet, ända ner till - antar jag - golvet.
”Din väska har nog rasat ner här under,” viskar jag.
”Va?”
”Din väska?”
”Ja? Den är borta.”
”Ja, jag vet, du sa det, och jag tror den har ramlat ner under gradängen?”
”Grädängen?”
”Ja, det här vi sitter på? Läktaren? Den ligger nog där nere?”
”Därnere?”
”Ja?”
”Hur kom den dit?”
”Den trillade nog?”
Hon funderar. Känner. Kikar. Så:
”Hur kommer jag ner dit?”
Jag förstår att hon tror att hon måste klättra ner, som i ett källarhål:
”Du kan nog gå in bakifrån, nerifrån, när det är över…”
”Okej…”
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Dunk-dunk.
Nere på scenen famlar dom runt i mörkret, lyser på varandra, lyser runt i rummet, lite som om dom också letade efter något som har försvunnit.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
JUCK på Urban Connection, på Dansens Hus:
Kvinnorna, som ’kings’ var helt andra personer. Dom hade andra namn, andra jobb, i några fall till och med andra nationaliteter, i några fall ganska rasistiskt framställda utlänningar, och som man var det tydligen tillåtet att vara hur chauvinistisk om helst. Smockan låg snart i luften, och flera gånger kom ’män’ fram och muckade med mej. Till slut fick jag en öl hälld över mej, och jag gick hem. Jag kände det lite som om jag gått med i en demonstration mot rasism och sen fått spö för att jag var vit.
Låter det intressant? Här är resten:
UNRULY GHAL i Urban Connection på Dansens Hus:
"Dansen är snabb, stark, energisk och hotfull. Knutna nävar, sparkar, slag. Som ett gäng bollywooddansare som är riktigt jävla förbannade. Grundpositionen - framåtböjd, krum, lite som när silverhårad gorilla visar att han inte är att leka med, eller som när brottare cirkulerar runt varandra, beredd på attack, sökande en möjlighet att bryta in - är så långt ifrån playboypinuppa man kan komma."
Låter det intressant? Här är resten:
LES TWINS på Urban Conneciton, Street Dance-festiveln på Dansens Hus:
"Vi pratar om att jag inte har koll på street-dans. Locking och popping och hopping och shopping, breaking och shaking och baking och faking, för mej blir dom bara ord, och vissa, är jag säker, är inte ens danstermer."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar