Regissör Johan Rudebeck, Musikalisk instudering Camilla Fritzén, Ensemble under ledning av Rolf Christiansson, Piano Stefan Vidmark, Koreografi Miara Nordlöw, Ljus Rebecca Riggo, med Anna Bredberg, MOa Fredrikson, Victor Haskel, Ellen Jernberg, Daniel Spege-Lexne, Samuel Linderström, Philip Ohrling, Elisabeth Rünell, Alma Svensson, Sara Söderberg, Daniel Tufvander,
We're opening doors, singing, "Here we are!"
We're filling up days on a dime.
That faraway shore's looking not too far.
We're following every star ?
There's not enough time!
We're banging on doors, shouting, "Here again!"
We're risking it all on a dime.
That faraway shore's looking near again,
The only thing left is when,
We know we should count to ten ?
We haven't got time!
We haven't got time!
OPENING DOORS
ur Merrily We Roll Along
Text och musik: Stephen Sondheim
Det är sista dagen på min 13-föreställningarsvecka. Näst sista föreställningen. Den andra för dagen.
Jag har precis sett Fröken Elvis på Soppteatern, och jag blir lite hängande. Klockan är lite över tretton, och nästa föreställning, ett elevuppspel på SMI, är inte förrän klockan femton. För kort tid för att cykla hem, men lite lång tid för att åka till skolan och sitta och vänta.
Är jag hungrig? Inte direkt, men jag vet att jag kommer att bli: direkt efter föreställningen måste jag sätta mej på tuben och åka ut till Hallunda, där Riksteatern gästar. Jag borde äta nu, förebyggande.
Vad vill jag ha? Svaret på den frågan har den senaste tiden nästan alltid varit ”En Bagel”. En vegetarisk bagel med hummus och avocado, från Bagel Street Café.
Den del av min hjärna som kontrollerar det inbyggda kartsinnet skannar över min minnesbild av stan. Det ligger ett fik i Liljeholmens Galleria, Liljerian, det ligger ett vid Hornstull, det som låg längre upp på Hornsgatan har stängt, och det ligger ett vis S:t Eriksplan. Jag är inne i city. Det finna inget café i City. Det närmsta måste vara S:t Eriksplan. Jag gränslar cykeln och börjar trampa. Längst med Sveavägen, hela vägen ut Norrtull, eftersom jag har tid, och så tillbaka in till S:t Eriksgatan.
Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.
Jag har fått mitt kaffe och väntar på min bagel, och när tjejen bakom kassan kommit fram med den, sätter hon sej ned vid killarnas bord, och hon och jag lyssnar när dom försöker pussla ihop natten:
”Och sen gick vi till Baileys?”
”Gjorde vi?
”Ja. Eller?”
”Jo, efter Frangelico, jag minns, vi gick dit. Det regnade. Vi mötte hon med hunden…”
”Hunden, ja!”
”Och sen var det Tia Maria…”
”Tog vi taxi till Söder?”
”Ja, minns du inte, du fick inte ta med dej mosbrickan?”
”Var vi på Xanté?”
”Nej, dom har kånkat.”
”Valhalla?”
”Japp.”
”Ni ringde mej från Strega..” säger kassatjejen.
”Gjorde vi?”
Hon håller upp sin telefon:
”Japp, här är fotot ni skickade…”
”Japp, här är fotot ni skickade…”
Dom tittar på bilden. Förskräckta. Dom tystnar. Kassatjejen ler.
En av alla positiva saker med att gå på elevuppspel är att man får se eleverna utvecklas. Bli bättre. Göra smartare val. Se hur dom har blivit tydligare, helt enkelt, mer medvetna om vad det är dom uttrycker, vilket gör dom lättare för en publik att läsa. Men framför allt: dom har fått en helt ny aning om, och en respekt för, jobbet.
Det är mest föräldrar och vänner. Och jag. Det är nog bara jag som inte på något sätt känner någon på scenen, tror jag. Många mammor. Många pappor. En och annan morfar, nån mormor, och en äldre man som inte verkar riktigt på det klara med var han är, men mycket nöjd att han är någonstans.
Förra gången jag såg det här gänget, i höstas, på en Sondheimföreställning, var det lite högt och lite lågt. Att börja med Sondheim kanske är att ta i, både för elever och pedagoger. Vissa var lite mer redo än andra, och vissa verkade inse först när dom kom upp på scenen att idag var dagen när dom skulle ha publik.
Idag är stämningen helt annorlunda. Man vill, det märks. Och vissa har gått ifrån att vara lovande till att direkt imponera. Man är van att en musikalklass har många starka kvinnor, men här finns - ovanligt nog - också flera starka män.
Man gör tre stora ensembelnummer: det första är öppningen, där Masquerade ur Fantomen På Operan skrivits om till att handla om Musikal!, någonstans i mittenfår vi en scen ur West Side Story, America, och så avslutar man med One Day More, ur Les Misérables.
Däremellan får vi se scener ur Wicked, Chess, Spring Awakening, Company, Into The Woods, Sunday In The Park With George, och Pippin. Och ett smakprov ur en nyskriven svensk musikal, Asaja, skriven av de två elever som framförde den.
Det har lagts stor vikt vid scenframställningen, inte bara det rent musikaliska, och jag önskar att man hade gått längre, vågat vara inte fullt så ”showiga” ibland. Naknare. Sökt efter äkta uttryck.
Över lag krävde man ganska mycket av sin publik. Kanske hade man blivit lite hemmablinda, men om man inte kände till varje specifik musikal kunde det ibland vara lite svårt att hänga med. Av Asaja förstod jag till exempel inte mycket. Det kändes lite Fantomen på Operan, men jag vet inte om jag fattade det rätt. Handlade det om andeväsen? Man flydde liksom in i en slags galenskap, och det man verkligen ville säga blev lite otydligt.
Och ibland är det riktigt illa översatt, som om någon använt sej av google translate.
Kanske hade man behövt skriva till små presentationer av varje scen, eller haft en mycket tydligare scenframställning, där man inte förlitade sej på att publiken visste vad det handlade om.
Och jag tror man kanske hade behövt lite av en dramaturg. Nån som gått fram och strukit bland replikerna, för ibland blir det väldigt mycket prat, och lite lite sång. Det funkar i scener som karatescenen ur Sondheims Company, där musiken ligger invävd i dialogen, men i vissa andra scener är den talade dialogen mest en lång transportsträcka fram till sången, och tillför inte så mycket.
Det hade varit spännande att se om man inte hade koncentrerat sej fullt så mycket på att illustrera en scen ur musikalen, utan mer försökt skala av. Visst, det är säkert frestande att använda sej av schackspel, trollstavar, spritflaskor och mikrofoner, att försöka göra en scen ur musikalen på riktigt, men det känns ibland som om man flyr in i rekvisitan, in i sminket, in i scenerierna, flyr till målet, till hur man tror att det borde vara, hur det ”måste” vara.
Det hade varit väldigt intressant att se vad man hade kunnat skala bort, hur minimalistisk man skulle kunna vara, och fortfarande kunna berätta vad det är som händer. Vad som verkligen händer. Inte en konstnär och hans modell/älskarinna, i Frankrike i slutet av 1800-talet, utan bara en man och en kvinna, och vad som händer mellan dom. Scenens, sångens kärna. Vad handlar det om? Kanske handlar det om en man och en kvinna som upptäcker att dom måste kunna lite på varandra för att gå vidare, för att få det dom vill ha. Eller, det handlar om en kvinna som upptäcker att hon har känslor för sin pojkväns konkurrent. Eller en man som upptäcker att han aldrig kan återvända hem, aldrig gå tillbaka. Eller en kvinna som inser att hennes bästa vän har något på gång med hennes pojkvän, och att det sveket, väninnans svek, är större än pojkvännens svek.
Allt annat är bara utanpåverk, omständigheter, bakgrund, omgivning.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Johan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FRÖKEN ELVIS, på Soppteatern:
"När jag kommer fram till bordet tittar hon upp, skyldigt, den ganska runda tanten som sitter där. Hon pekar på en av soppskålarna, den mittemot henne, och säger:
”Det råkade skvätta ut lite…”
Inte ”Jag råkade skvätta ut lite” utan ”Det råkade skvätta ut lite”.
Jag följer hennes knubbiga pekfinger. Bordsduken är helt nedstänkt, som något ut en splatterfilm, som sista scenen ur Scarface, och stolen mittemot ser ut som om Carrie suttit i den, på väg hem från skoldansen. "
Låter det intressant? Här är resten:
CONSUME ENERGY AND MAKE SOME NOISE på Dansens Hus:
"Jag kommer att minnas svarta, bylsiga kläder, flätat hår, monoton musik och återupprepade rörelser, men jag kommer också att minnas det som sticker ut: Rutiga kjolar, kanelbullar, utvisade vänner, rullstolar och killar som kramas. Män, över huvud taget, har det varit ganska ont om. Vem visste att Street Dance var en så kvinnodominerad bransch? Snart får dom väl börja kvotera, tror jag."
Låter det intressant? Här är resten:
KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, på Kulturama:
Jag kommer ihåg när den här filmen kom, 1988 eller 1989. Jag minns öppningstexterna. 50-60-talets magazinecollagekonst. Färgerna. Musiken. Från första rutan var jag helt fast. När inledning till filmen var över visste jag hur det var att vara med om något helt nytt, en ny estetik, ett nytt sätt att berätta.
När jag några år senare fick min första lägenhet målade jag köket limegrönt, hallen karmosinröd, vardagsrum och sovrum var turkosa. Jag tänkte inte på det då, men utan den här filmen hade nog alla rummen förblivit nikotinröksvita.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar