Konstnärlig ledare Isabell Stolt, Fatta, Dansare Rebecca Livaniou, Binita Kharel, Tove Rådmark, Hanna Jansson Fröberg, Referensgrupp Fatta styrelsemedlemmar ur organisationen Fatta, Regiassistent Sofia Palmström
We were on a beach
And we walked a while
And i watched the wind
Billow in her hair
And i knew - we knew -
There was more to share
I could feel the ground start to go
Like volcanoes starting to blow
And the waves were loud
We were all alone
We had left the crowd
Not a soul would ever have known...
But i stopped and said "no".
'Cause that isn't me
I'm one of the good guys
One of the smart ones
Whose virtue survives
Firm as a tree
One of the good guys
Who trades a flash of heat
To build a warmer fire
ONE OF THE GOOD GUYS
Ur CLOSER THAN EVER
Text RICHARD MALTBY, JR
Musik DAVID SHIRE
Det här är en föreställning om sexuella övergrepp inom dansvärlden, och är en del av Urban Connection, en street dance-festival på Dansens Hus.
Jag och min kompis Pepper Split har precis kommit ut från en föreställning på stora scenen, och hinner liksom bara ut i foajén och vända, innan det är dags att gå in och sätta oss i lilla salongen. När vi köar för att gå in, ser vi att det står ett bord uppställt med olika merch-varor utsällda.
FATTA! står det, tryckt på tröjor, tygväskor och annat. Jag känner igen stilen, har sett den på stan, tror jag, eller fingrat på nåt liknadande i nån andrahandsaffär. Det är en uppseendeväckande logo, men man måste känna till vad det står för om man ska fatta vad det handlar om, om du förstår vad jag menar? Det skulle kunna handla om så mycket: sociala orättvisor, rasism, missbruk… Ingenstans står det att det något om sexuellt våld, eller samtycke, och det tycker jag är synd. Det blir liksom som något för de invigda: dom som fattar fattar, och dom som inte fattar - dom som man kanske borde försöka nå - fattar inte.
Jag ser liksom framför mej en tunnelbanevagn med en massa personer som bär tygkassar, mössor eller tröjor med FATTA!-tryck, och så de där personerna, i samma vagn, som tror att trycket bara är en ny modegrej, som BOYTOY eller PORNSTAR.
Som tur var, för oss, börjar kvinnan bakom bordet berätta:
”Det här,” ropar hon, ”det här bygger på intervjuer av 30 personer inom dansvärden. Det handlar om sexuella gråzoner och situationer utan samtycke…”
Eller, jag tror i alla fall att det är det hon säger. Det är lite svårt att höra. Det sorlar och ekar, och folk längre bort, som inte ens hör att någon har börjat tala, fortsätter att skratta och skrika.
Kanske borde hon ha väntat med sin presentation, kanske borde hon ha sagt det viktiga, det hon hade att säga, inne i salongen, inför en sittande, samlad publik, och på så sätt sluppit försöka göra sej hörd i en skränig foajé.
Det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag måste ge kvinnor utrymme, när jag gick hem från tunnelbanan, om nätterna.
Jag är inte den modigaste av män, vilket vill säga att jag är en riktig hare när det kommer till mörker. Jag har blivit bättre med tiden, mer fatalistisk, mer:
”Varför skulle en psykopat eller en demon välja just mej, det måste ju finnas intressantare personer att ge sej på?”
Jag använder precis samma psykologi när jag ska flyga: "Varför skulle just det här planet störta? Vad är det som gör just dej så viktig?"
Men det fanns en tid när jag tyckte det var lite läskigt att gå hem från tunnelbanan. Jag bodde i Aspudden, längst upp på Schlytersvägen, och jag jobbade kvällar. Eller, nätter, kanske man ska säga. Jag hjälpte till i köket på Hamburgers Börs, och när showen började drog jag till ett gay-hak, där jag jobbade i garderoben. I gayvärlden var jag medelålders, vilket vill säga att jag precis fyllt 30.
Det här var innan jag upptäckt att det inte var så besvärligt att cykla i stan, så jag åkte kommunalt. Vilket i mitt fall vill säga att jag ofta tog en av de sista tunnelbanorna hem. Ofta var jag helt ensam när jag steg av vid min station, och jag skyndade snabbt, snabbt hem, genom mörkret. Några få gånger gick någon av vid min station, och ännu färre: ibland var det någon som gick samma väg som jag.
Och ibland var den som gick framför mej en kvinna. Och kalla mej gärna dum, men det tog en himla massa gånger - av alla de här sällsynta gångerna - innan jag fattade att jag skrämde de här kvinnorna. Att jag - i egenskap av man - skrämde dom, där jag gick, några meter bakom dom. Jag var bara en ganska ordentligt mörkrädd mes som var minst - om inte mer - lika rädd som dom var, och vara bara glad åt tryggheten av en annan människa, men det kunde dom ju inte veta.
Jag vet bättre nu. Om - någon natt - jag och en okänd, ensam kvinna går åt samma håll, försöker jag att alltid gå över på den andra trottoaren, och gå om henne, så att hon inte behöver känna att det lufsar en läskig gubbe bakom henne, utan kan klart och tydligt se att den där farbrorn som trippar gatan fram, verkar ha sitt sexuella intresse någon annanstans.
Fyra kvinnor i en blackbox. Dom är klädda i mörka college-tröjor, mörka byxor och gymnastikskor. Alla har håret i en sån där frisyr som verkar populär på festivalen: ett slags grova cornrows, eller ett slags inflätade flätor som löper längs skallen lite hur som helst.
Jag undrar varför det inte finns några män på scenen. Kanske är det lättare under repetitionsarbetet, att slippa ha män iblandade, för det ger kanske en större öppenhet, men det blir lite förvirrande på scenen, tycker jag. Som det är nu måste kvinnorna både spela offer och förövare, och hon som spelar förövare är i nästa stund ett offer, och tvärtom. Visst finns det säkert tillfällen där kvinnor utövar sexuellt våld mot varandra, men jag tror inte det är det man specifikt försöker berätta här, trots att det flera gånger ser ut som en scen ur Orange is the New Black.
För min inskränkta hjärna blir det ganska effektlöst, och även om jag ibland får ihop det intellektuellt, så är det visuellt förvirrande. En kvinna gör ett närmande mot en annan kvinna, för att kort därefter visa att hon inte är intresserad, och att hon känner sej hotad, medan den första kvinnan, som först hade offerrollen, nu är mycket kapabel att ta hand om sej själv, verkar till och med vara med på noterna, nej, vänta, nu har man vänt på rollerna…
Avsaknaden av män, för mej, är ett stort minus. Det är inte männen i sej, men jag saknar en klar och tydlig förövare. Det hade inte behövt vara män, det kunde vara kvinnor i rollen som män, men det här hoppandet fram och tillbaka mellan offer och förövare grumlar till det. När någon är stark i ena stunden, är det svårt att förstå att hon är svag i nästa.
I ett verk där man säger att man vill uppmärksamma övergrepp inom branschen hade det nog givit mer om man varit tydligare. Det finns så mycket gråzoner att jag skulle ha uppskattat om man försökt vara så tydliga som möjligt, att visa situationer, klart och tydligt, där nån går över gränsen.
För det är väl det vi måste lära oss: att sätta tydliga gränser?
Fribiljett, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
STRIVING TO ACHIEVE, med CRAZY ARTIST MOVEMENT, på Dansens Hus:
Pepper Slit kommer ångande över planen. Han är ätit en tidig middag, men vi ska gå och fika innan föreställningen.
”Det ska handla om hennes kamp, och hur envis hon är, och hur hon aldrig ger sej,” säger jag, efter att vi har gett varandra en sån där en gång i halvåret-kram.
Han ser på mej, lite förvånad:
”Du vet att det var hon som koreograferad Euforia med Loreen?”
Det hade jag ingen aning om, men det är goda nyheter.
Jag är ingen fan av melodifestivalen, men till och med jag insåg, där jag stod i baren på Göta Lejon, för några år sen, och såg den från tidigare på kvällen inspelade delfinalen, att Loreens bidrag var något extra. A game-changer, som man säger, om man känner sej lite amerikansk.
Låter det intressant? Här är resten:
ALL ABOUT BASE - MED SMU, GENREP PÅ MAXIM:
"Det roliga med att närvara vid det första publikrepetitionen är att man får vara med om det första mötet mellan material och publik, mellan publik och artist. Här är allting lika viktigt. Allting har chansen att bli en hit, allt har potentialen att vara det bästa du någonsin sett, och det är bara efter detta möte, och kanske några av de kommande, som man inser vad det är man har. Vad som är topparna, och vad som är - trots allt jobb - dalarna."
Låter det intressant? Här är resten:
SKAL/TRIPPY, Urban Connection, Dansens Hus:
"En scenkonstproducent borde ta tag i det här, snabbt som attan, för den har möjligheten att bli något riktigt bra. Något mer, något större, menar jag. Den har en enorm potential. Det här skulle kunna bli en hiphopens Billy Elliot. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar