JUCK: Feyona Naluzzi, Shirley Hartey Ubilla, Tarika Wahlberg, Cajsa Godée, Emelie Enlund, Ljud/musik Eric S. Flatby, Kotelett & Zadak, Ljus/tekniker Angela X Ariza.
What a man, what a man, what a man
What a mighty good man (you gotta say it again now)
What a man, what a man, what a man
What a mighty good man (yeah, he's a mighty mighty good man)
What a man, what a man, what a man
What a mighty good man (yes he is, ah)
What a man, what a man, what a man
What a mighty good man (oh uh yeah)
WHAT A MAN
Dave Crawford
Precis innan det var dags att gå in i stora salongen går jag förbi Dansans Hus tillfälliga scen, Scenunder, belägen under själva entréplanet, nere vid garderoben och toaletterna, där man precis ska börja presentera en föreställning.
”Detta är en föreställning som handlar om en vän av oss, som blev utvisad,” säger en kvinna, fast på engelska, och jag tvärstannar. Jag är på väg att se JUCK, men dörrarna har inte öppnat än, så jag dröjer kvar.
Det ligger ett kuvert på golvetpå den tillfälliga scenen. En ung man kommer fram, läser det, och plötsligt har hip-hopen blivit konst. Rörelserna får plötsligt en betydelse, en mening. Det är som om man använt sej av stilen för att visa något mycket större. Det griper tag, vrider till. Mannens smärta, ångest, ilska, de andras maktlöshet…
Gruppen, fick jag veta, efter lite letande, hette Until The End Crew. Flera gånger under föreställningen inne i stora salongen sitter jag och tänker på det lilla jag fick se nere på scenunder, om det som hände när han läste brevet, killen som skulle utvisas. Det kändes verkligt på nåt sätt. Det kändes äkta.
Det mest provocerande med JUCK är att jag inte blev provocerad. Det kändes som om jag sett det här förut. Attityden, känslan, resultatet. Nymodigheten, det man försöker sälja på, är juck. Som i det tröttsamma skämtet att den enda kvinnorörelse en man gillar är motjuck.
Hela föreställningen känns utstuderad, som om man verkligen letat efter sätt att utmärka sej på. Vi sitter till exempel inne i stora salen, men inte i salongen, utan uppe på scenen, bakom ridån, i en sittning som känns som om det lika väl kunde varit inne i lilla salongen. Men det hade ju inte varit lika speciellt, då, förstås. Man tar inte heller emot applådtacket, utan vi sitter där efter föreställningen och klappar, lite nonchalerade, inte värdiga. Dom är större än så, känns det som dom vill säga.
Och jag är helt med på det här att vrida och vända på saker för att se det ur ett annat prespektiv, det är bara det att när vridandet blir en slags gimmick, när det man säger flera gånger har sagts förut, då känns det lite tröttsamt.
Man är klädda i en slags pastisch på det Brittney Spears hade i Baby, one more time, du vet, kort röd tartan-kjol eller -kortbyxa, platta skor, höga strumpor, vit skjorta, svart slips, som japanska anime flickor i skoluniform, eller som en viss gren inom den japanska subkulturen Lolita fashion.
Rörelsemönstret är hämtade i det många kanske skulle beskriva som manligt. Och koreografins poäng bygger på att det är kvinnor som utför dom, för med manliga dansare hade det hela fallit ganska platt.
Det juckas, det bjuds på godis, det juckas, det strirras antagonistiskt ut i publiken. Kanske kittlar det lite, att på scenen få vara så manligt utmanande, och kanske kittlar det vissa i pubilken att möta en så ’manlig’ blick hos en kvinna.
Det är förstås intressant att se kvinnor bete sej annorlunda mot vad normen dikterar, men jag önskar att man kanske hade haft mer att säga. Och när kvinnor beter sej som män, som såna där buffliga, ruffiga, testosterontrinda tunnor, så vet jag inte om det är så mycket att hurra för. Det manliga behöver verkligen inte förhöjas mer.
I början av av seklet hängde jag med Dragkings. Det var det nya då, förutom att vi alla plötsligt var queer. Eller, hängde och hängde, jag hade några kompisar som hade upptäckt och helt fastnat för det, och jag stod lite vid sidan om och såg på. Det gjordes till och med en film, en av mina kompisar var med, och jag blev inbjuden till premiären, på Kägelbanan, och för att visa att jag sympatiserade ritade jag på mej en mustasch.
Det skulle jag inte gjort. Det uppfattades som väldigt provocerande. En man som liksom klär ut sej till man, vad betyder det? Driver han med oss?
Det var som om jag med min påmålade mustasch försökte visa hur enkelt det egentligen var.
Jag, som var ganska väl bevandrad i dragshowvärlden, ur ett dragqueen-perspektiv, trodde att det här också skulle vara en humoristisk lek med könstillhörighet, där personerna med eller utan smink i stort sett var desamma. I dragqueenvärlden sanktionerade masken visserligen att männen som ”kvinnor” kanske fick gå lite längre, känna sej lite mer speciella, lite vackrare än dom annars hade gjort som män, men dom var i stort sett samma person, och dom svarade till samma namn.
Kvinnorna, som ’kings’ var helt andra personer. Dom hade andra namn, andra jobb, i några fall till och med andra nationaliteter, i några fall ganska rasistiskt framställda utlänningar, och som man var det tydligen tillåtet att vara hur chauvinistisk om helst. Smockan låg snart i luften, och flera gånger kom ’män’ fram och muckade med mej. Till slut fick jag en öl hälld över mej, och jag gick hem. Jag kände det lite som om jag gått med i en demonstration mot rasism och sen fått spö för att jag var vit.
Om man ser det kvinnliga, Yin, som något flytande, undvikande, barmhärtigt och ursäktande och det manliga, Yang, som något av en dörrstopp, något med fasta regler, lagar och bestämmelser och begränsningar, så känns det som om manlig och kvinnlig crossdressing är mycket olika, inte två sidor på samma mynt, utan mer som två helt olika sysselsättningar, som tennis kontra... frimärkssamlande? Dragqueens är Yin, lite hip som haver, något regellöst, humoristiskt, bejakande, medan dragkingrörelsen verkar ha mycket fasta regler om vad som är rätt, vad som är fel, hur man gör och hur man absolut inte gör.
Jag frågade min väninna, eller vän, för hon ville nu att jag skulle referera till henne som hen, vad det var som appellerade i att klä ut sej till man, till Eduardo. Hen svarade att det gav hen en kraft, en säkerhet.
”Kan du inte ha den kraften, den säkerheten, utan lösmustasch, dildo i brallan och påmålade polisonger,” undrade jag, kanske lite naiv.
”Du fattar ingenting,” suckade hen, och så bytte vi ämne.
Och jag gör nog inte det.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
UNRULY GHAL i Urban Connection på Dansens Hus:
"Dansen är snabb, stark, energisk och hotfull. Knutna nävar, sparkar, slag. Som ett gäng bollywooddansare som är riktigt jävla förbannade. Grundpositionen - framåtböjd, krum, lite som när silverhårad gorilla visar att han inte är att leka med, eller som när brottare cirkulerar runt varandra, beredd på attack, sökande en möjlighet att bryta in - är så långt ifrån playboypinuppa man kan komma."
Låter det intressant? Här är resten:
LES TWINS på Urban Conneciton, Street Dance-festiveln på Dansens Hus:
"Vi pratar om att jag inte har koll på street-dans. Locking och popping och hopping och shopping, breaking och shaking och baking och faking, för mej blir dom bara ord, och vissa, är jag säker, är inte ens danstermer."
Låter det intressant? Här är resten:
LIVET ÄR EN SCHLAGER på Cirkus:
”Va?”
”Min pollenallergi: jag är helt igentäppt, kan knappt andas, mår som skit, jag kan inte komma idag…”
Jag hade förväntat mej något sånt. Tre gånger har jag bjudit med honom på föreställningar, och tre gånger har han backat ur. Det är inte det att han inte haft bra anledningar - nåja, anledningar - det är bara det att han har gjort det. Tre gånger.
För att göra en kort historia kortare: jag skäller ut honom med en hel del hemsnickrade invektiv. Skäller ut honom som en sån där galning man brukar se på stan och tänka: Fattar han inte att han hörs över flera kvarter? Har han inte insett att saken med telefon är att man inte ska behöva skrika?
Jag tjafsar, gläfser och morrar, undrar varför han inte kunnat höra av sej tidigare, hur många som säkert hade velat följa med i hans ställe, men som det nu är för sent att bjuda in, hur pinsamt det blir för mej -
”Okej, okej, jag kommer", svarar han, till slut, ordentligt stukad. Jag lägger på. ”Det finns väl för faan tabletter mot hösnuva…” säger jag, högt, ljudligt, för att visa för det lätt chockade folket omkring mej att jag faktiskt inte alls är helt omänsklig."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar