Text och musik David Yazbek, manus Jeffrey Lane, byggd på Pedro Almodóvars film med samma namn, regi, översättning och koreografiassisten, Johan Schildt, ljus Peter Larsson och Max Ekberg, ljud Thomas Andersson, mask och peruk Magnus Franzén, Scenografi Pis Peter Larsson, Johan Schildt, byggchef Niklas Blom, Följespot Stina Rundberg, orkesterledare: Mathias Lundqvist, orkester: Anton Johnsson, Johan Johansson, Emil Johansson, Andreas Gedda, Emelie Larsson, Elin Andresson Peter Fredman, Michael Ottosson, Ensembelsång Hèlene Franzén, Sånginstudering Mathias Lundqvist, koreografi och regiassistent Petronella Lindén, med Lisa Engström, Nilla Hansson, Linda Hovmark, Joachim Johansson, Fanny LaBrosse, Julia LIndhe, Julia Lundgren, Agnes Thörn, Matilda Wene, Arnella Zetterström, Gästskådespelare: Johannes Loor, Magnsu Eriksson, Simon Aghed Luterkort, ensembel Hanna Nilsson, Natalie Rådström, Karoline Dons, Carin Juborg, Madelen Röd Milde, Linné Lissenko, Madeleine Grahn, Bededikte Svanes Sorbye, Elina Holewa Chrona, Nathalie Olsson, Helena Skoglund, Sofia Karmey, Sofie Gustafsson, Josephine Thunell, Julia Huhtinen, Line Malmefjäll, Maria Bom, Aksel Kaurstad Mork och Emma Bjärslinde.
There will be many other nights like this,
And I'll be standing here with someone new,
There will be other songs to sing, another fall, another spring,
But there will never be another you.
There will be other lips that I may kiss,
But they won't thrill me like yours used to do,
Yes, I may dream a million dreams,
But how can they come true,
If there will never ever be another you.
THERE WILL NEVER BE ANOTHER YOU
av WARREN, HARRY / GORDON, MACK
Jag kommer ihåg när den här filmen kom, 1988 eller 1989. Jag minns öppningstexterna. 50-60-talets magazinecollagekonst. Färgerna. Musiken. Från första rutan var jag helt fast. När inledning till filmen var över visste jag hur det var att vara med om något helt nytt, en ny estetik, ett nytt sätt att berätta.
När jag några år senare fick min första lägenhet målade jag köket limegrönt, hallen karmosinröd, vardagsrum och sovrum var turkosa. Jag tänkte inte på det då, men utan den här filmen hade nog alla rummen förblivit nikotinröksvita.
Och jag minns gazpacho, det där kalla tomatsörjan som verkade så god. Det här var långt innan internet, så det tog ett tag innan jag hittade ett recept, och sen var jag tvungen att köpa en hushållsassistent - jag tror inte det fanns stavmixer på den här tiden - och sen tyckte jag inte att det var vidare gott…
Och jag kommer ihåg Pepas balkong. Eller terass, kanske man ska säga. Enorm, med en sensationell utsikt, och den fick mina förväntningar på en kommande lägenhet att bli ganska ordentligt orealistiska. Nu, när jag har en balkong, har jag upptäckt att jag inte är typen som sitter där och solar, eller ser solen sjunka, eller dricker en drink i skymningen. Mina balkonglådor har stått tomma i tre år.
Det här var en föreställning som floppade ganska rejält på Broadway 2010, trots stjärnor som Sherie Rene Scott, Patti LuPone, Brian Stokes Mitchell, och Laura Benanti. Efter bara 69 föreställningar lades den ned, 2011. Den regisserades av Bartlett Sher, som 2008 vann en Tony för regin till South Pacific, han fick precis sin sjätte nominering, för The King and I.
I Januari 20015 var det dags igen, i West End, i en produktion av samma regissör, som inte heller var en hit, vad jag förstår, eftersom den kommer att läggas ned i förtid.
Jag tror att det stora problemet är att detta inte är en historia som sjunger. Eller: den är inte berättat på ett sätt som underlättar för sång. Detta är en slags svart fars, en komisk, knäpp film noir, med en himla massa förflyttningar, många platser, och en massa information som måste berättas.
Dessutom är det aldrig vidare kul, på en scen, när nån måste sätta sej i en bil. Allting liksom krymper ihop. Det funkar om man har en sång i bilen, om själva färden blir som ett nummer, men eftersom detta är baserat på en film, och film är ett medium som passar utmärkt för att återge en bilfärd, så finns det en massa scener här som utspelar sej i en bil. Utan sång.
Och jag tror att en stor del av problemet är kompositören David Yazbek och manusförfattare Jeffrey Lane. Dom arbetade tillsammans på Dirty Rotten Scoundrels, även den byggd på en slags filmad fars, om två sol- och vårare som blåser brudar på Rivieran, och även här upplevde jag att sångerna låg liksom insprängda, lite som sånger var i musikaler förr. Många av dom - i båda musikalerna - kan man faktiskt lyfta ut helt och hållet, för dom påverkar inte historien. Kanske ger dom en lite djupare bild av personerna, kanske förser dom oss med en slags komisk underhållning, men det är talet, dialogen som för handlingen framåt. Och det är inte riktigt den slags musikalen jag gillar.
Jag tror att den här historien hade behövt Lin-Manuel Miranda, du vet, han med In the Heights? Freestyle-rapparen? Kanske, om allt tal varit på rim, på vers, på ett beat, så kanske allt prat inte hade stört?
Och det är inte det att jag tycker man ska stryka pratet: det är roligt, roligare än många av sångerna, så kanske man bara helt enkelt skulle gjort två olika föreställningar: Women on the Verge - the farce, och Women on the Verge - the Musical. Farsen är nästan klar, kan tyckas, medans musikalen kan börja worskhoppa nya sånger när som helst.
Vi är inte många i publiken, det är en sån där föreställningen mitt i spelperioden, och jag tänker: oj, vad dom tar i. Det är nästan för mycket energi, för hög frenesi, det är som om dom stod på Oscarsteaterns scen, och var rädda att dom inte skulle synas längst upp, längst bak.
Det tar en stund - en stund när jag sitter lite och undrar vad det är som pågår - innan jag förstår. Dom är på gränsen till nervsammanbrott.
Det handlar om Pepa, en skådespelerska i Madrid i slutet på 1980-talet, mest känd för en reklamfilm, och för att hon dubbar utländsk film till spanska, som en dag vaknar upp av ett telefonsvararmeddelande att hennes älskare Ivan vill göra slut. Det handlar om Ivans fru, som just kommit ut från mentalsjukhuset, och vill ha tillbaka alla förlorade år, om hans son och dennes flickvän, som inte har ett direkt passionerat förhållande, men som planerar att flytta ihop i alla fall, och det handlar om Pepas väninna Candela, en model som insett att hon är ihop med en terrorist.
Filmen är en slags blandning mellan kitsch, camp och film noir. Kitsch och camp är en svår estetik att definiera, och svår att kopiera. Det är ofta något som tillkommer av misstag. Man kanske kan beskriva det som ’för mycket’. Som något som är så dåligt att det blir bra. Som många av Siw Malmqvists 60-tals sånger, som kalkonfilmer, som Showgirls, Girls Will Be Girls, och AbFab.
Film noir är mer introvert. Skuggor, musik, blickar, jalusier, otrohet, melodrama. Pistoler och högklackade skor.
Här har man - smart nog - valt att det extroverta. Camp och kitschigt som en John Watersfilm. Som en lite mer vuxen Hairspray, som ett komiskt inslag i en drag show, som nånting helt galet.
Musikaliskt låter det mycket bra, och jag beundrar att man håller fast vid spelstilen. Det kräver mod att inte ge upp en så skruvad, uppvriden tolkning, speciellt när - som vid föreställningen jag såg - huset inte är fullt, och publikresponsen därför blir ganska dämpad.
Och det är faktiskt det här det handlar om, det här yrket dom har valt att utbilda sej. Ibland är man fast i något som inte är en hit, och det gäller att inse att det inte är ens eget fel, men att därför inte heller kan ge upp, slappna av, tänka att man är för bra för det här. Jag tror man lär sej mer om sitt yrke på att jobba med något sånt här, istället för till exempel Gypsy, West Side Story, eller Cabaret. Man kanske utvecklas mer - som artist - av att jobba på något verkligt gediget bra, men i något sånt här lär man sej en helt annan disciplin, att bära huvudet högt, att fullfölja regissörens intentioner, att inse att materialet bara har de sånger det har, att man bara kan berätta historien på det sättet dramatikern tyckte var passande.
Och faktiskt, alla får en chans att glänsa, att visa att det här, det är bara en liten del av vad dom skulle kunna visa upp.
Mask och kostym är ett verkligt plus. Jag vet inte var man hittar 80-talskläder nu för tiden, men kanske har man helt enkelt bara bett eleverna rensa mammas garderob? Håret är högt, lockigt, och sminket är bjärt.
Man har löst de många scenbytena - man är i Pepas lägenhet, man är utanför, man är hemma hos den övergivna kvinnan, man är på advokatbyrån - genom att låta hysteriska kvinnor helt enkelt skölja över scenen, som vågor, och när dom försvinner ut i kulissern märker man att på något sätt har vågen lämnat efter sej några blommor, på pidestal, några nya tavlor på väggen, soffan är plötsligt borta, och på ett slags kökbord står en mixer fylld med gazpacho. Till och med husets gatuskylt är utbytt.
Nånstans känner jag att den här produktionen är bättre än materialet. Jag önskar att man varit mer respektlös, att man strukit, omarbetat, försökt att verkligen förbättra, öven om jag förstår att det är en omöjlig önskan. Om man inte lyckas vare sej på Broadway eller West End, så…
Eller?
Vanlig biljett 120:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FATTA DANS! under Urban Connection på Dansens Hus:
Det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag måste ge kvinnor utrymme, när jag gick hem från tunnelbanan, om nätterna.
Jag är inte den modigaste av män, vilket vill säga att jag är en riktig hare när det kommer till mörker. Jag har blivit bättre med tiden, mer fatalistisk, mer:
”Varför skulle en psykopat eller en demon välja just mej, det måste ju finnas intressantare personer att ge sej på?”
Jag använder precis samma psykologi när jag ska flyga: "Varför skulle just det här planet störta? Vad är det som gör just dej så viktig?"
Men det fanns en tid när jag tyckte det var lite läskigt att gå hem från tunnelbanan.
Låter det intressant? Här är resten:
STRIVING TO ACHIEVE, med CRAZY ARTIST MOVEMENT, på Dansens Hus:
Pepper Slit kommer ångande över planen. Han är ätit en tidig middag, men vi ska gå och fika innan föreställningen.
”Det ska handla om hennes kamp, och hur envis hon är, och hur hon aldrig ger sej,” säger jag, efter att vi har gett varandra en sån där en gång i halvåret-kram.
Han ser på mej, lite förvånad:
”Du vet att det var hon som koreograferad Euforia med Loreen?”
Det hade jag ingen aning om, men det är goda nyheter.
Jag är ingen fan av melodifestivalen, men till och med jag insåg, där jag stod i baren på Göta Lejon, för några år sen, och såg den från tidigare på kvällen inspelade delfinalen, att Loreens bidrag var något extra. A game-changer, som man säger, om man känner sej lite amerikansk.
Låter det intressant? Här är resten:
ALL ABOUT BASE - MED SMU, GENREP PÅ MAXIM:
"Det roliga med att närvara vid det första publikrepetitionen är att man får vara med om det första mötet mellan material och publik, mellan publik och artist. Här är allting lika viktigt. Allting har chansen att bli en hit, allt har potentialen att vara det bästa du någonsin sett, och det är bara efter detta möte, och kanske några av de kommande, som man inser vad det är man har. Vad som är topparna, och vad som är - trots allt jobb - dalarna."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar