Manus och regi, Jonas Gardell, Musik Fredrik Kempe, Scenografi Anna Asp, Kostym Christer Lindarw, Koreografi Roger Lybeck, mask och peruk Linda Kebbon, Med Peter Jöback, Helen Sjöholm, Johan Glans, Katarina Ewerlöf, Jonas Helgesson, Mats Bergman, Frida Westerdahl, My Holmsten, Sandra Camenisch, Anette Belander, Sandra Tillbom, Martin Kagemark, Joel Almroth, Camilo Ge Bresky, Emil Schillén, Oscar Pierrou Lindén, Cecilia Wrange, Frank Sehlstedt, Anders Håkansson, Edvin Karlsson.
I've been living to see you
Dying to see you, but it shouldn't be like this
This was unexpected, what do I do now?
Could we start again please?
I've been very hopeful, so far
Now for the first time I think we're going wrong
Hurry up and tell me this is just a dream
Oh could we start again please?
I think you've made your point now
You've even gone a bit too far to get the message home
Before it gets too frightening, we ought to call a halt
So could we start again please?
COULD WE START AGAIN PLEASE?
ur JESUS CHRIST SUPERSTAR
Kompositör: Andrew Lloyd Webber
Textförfattare: Tim Rice
”Jag tyckte jättemycket om den,” sa min mamma i telefonen, dagen efter att jag och min kompis Abel Abelle har sett föreställningen. ”Den handlade liksom, ja, vad jag ska jag säga, det är så svårt att beskriva, men den handlade liksom om något viktigt. Det är ju inte inte så vanligt eller hur, att en musikal handlar om något viktigt, eller, om du förstår vad jag menar?”
Jag förstår vad hon menar.
”Du, jag kan inte, min allergi…” säger min kompis Abel Abelle i min iPhone. Jag står inne på Ica, på väg till vårt planerade möte vid Djurgårdsbron, om mindre än en halvtimme.
”Va?”
”Min pollenallergi: jag är helt igentäppt, kan knappt andas, mår som skit, jag kan inte komma idag…”
Jag hade förväntat mej något sånt. Tre gånger har jag bjudit med honom på föreställningar, och tre gånger har han backat ur. Det är inte det att han inte haft bra anledningar - nåja, anledningar - det är bara det att han har gjort det. Tre gånger.
För att göra en kort historia kortare: jag skäller ut honom med en hel del hemsnickrade invektiv. Skäller ut honom som en sån där galning man brukar se på stan och tänka: Fattar han inte att han hörs över flera kvarter? Har han inte insett att saken med telefon är att man inte ska behöva skrika?
Jag tjafsar, gläfser och morrar, undrar varför han inte kunnat höra av sej tidigare, hur många som säkert hade velat följa med i hans ställe, men som det nu är för sent att bjuda in, hur pinsamt det blir för mej -
”Okej, okej, jag kommer", svarar han, till slut, ordentligt stukad. Jag lägger på. ”Det finns väl för faan tabletter mot hösnuva…” säger jag, högt, ljudligt, för att visa för det lätt chockade folket omkring mej att jag faktiskt inte alls är helt omänsklig.
Vi tillbringar en mycket trevlig dag på Djurgården, fikar på dyra Rosendal och käkar på mycket trevliga Blå Porten, och inte en gång fick han andningsstillestånd. Man kan om man vill, säger jag.
Scenografin, i första akten, tyckte jag mycket om. Scenbilden föreställer Skarpnäck, och på varje sida av prosceniet, nästan lite som loger, har man byggt upp balkonger, och det tar en stund innan jag ser att på varje balkong sitter en musiker.
Eftersom föreställningen bygger på ett filmmanus är det väldigt många scenbyten, och man använder både scenhiss och vridscen. Soffor åker upp och ner, och höghus vrider sej och blir inneväggar i en lägenhet.
I grunden finns här en bra historia, som på något sätt liksom försvinner. Det handlar om en kvinna - Läs Askungen - som drömmer om en bal på slottet - läs Melodifestivalen - men som - när hon får chansen att komma dit - sviker alla som på något sätt har hjälpt henne på vägen. Hon sviker den goda feen, hon sviker mössen, hon sviker hund och häst, och till och med pumpan får sej en kick. Hon stjäl, hon ljuger och hon bedrar, bara för att till slut inse vad hon har gjort, och - innan det är försent - ställa allt till rätta.
Hon heter Mona, har fyra barn, en man och en lägenhet i Skarpnäck. Hon jobbar som personlig assistent till en kille med cp-skada som skriver musik, och en dag, när han spelar en av sina sånger för henne, inser hon låtens potential, stjäl med sej skivan hem, skriver ny text, sjunger in den och skickar in den till melodifestivalen, utan att säga att det inte är hon som skrivit musiken. Problemet börjar när sången antas till tävligen.
Helen Sjöholm får öppna med en sång om Skarpnäck, en slags ”Goodmorning Baltimore” ur Hairspray, ”Little Town” ur Beaty and the Beast, eller ”Skid Row” ur Little Shop Of Horrors. Las Vegas eller Stad i Ljus för er schlagernördar. Det är bara det att i det här fallet är det lite otydligt vad det är hon vill. Trivs hon, eller vill hon bort? Är hon nöjd, eller är hon redo att hoppa ner på spåret? Jag tror vi behöver veta mer om henne, än bara var vi är. Dessutom är Skarpnäck en ganska rolig poäng, men jag tror just det skämtet - att hon kommer från en så konstig plats som Skarpnäck - dyker upp tre gånger i föreställningen.
I Sverige, till skillnad mot i West End och på Broadway, anses det inte så fint att regissera musikaler. Musikaler, farser och komedier anses inte vara scenkonst, något som seriösa regissörer sysslar med. Man har en slags förutfattad mening att det är en ganska lätt, ytlig konstform, något man gör i en vuxenvärlds motsvarighet till roliga timmen. Jag tror att dom personerna har format sin uppfattning efter att ha sett några gamla Judy Garland-filmer, eller något med Fred Astaire och Ginger Rogers.
Med detta vill jag absolut inte säga att det inte finns bra regissörer inom genren, utan vad jag menar är att de som då och då testar att regissera en musikal saknar respekt för uppgiften, ser på den som om det vore något väldigt enkelt: lite sång, lite dans, något för såna som har svårt att följa med i intrigen till Björnes Magasin.
Men det har också medfört att vi i Sverige har mycket skickliga musikalartister. Har man flera gånger varit inblandad i sjösättningar med en inkompetent sjökapten, lär man sej till slut att föra fram skutan på egen hand. Och det gäller både de stora rollerna, de mindre, och ensemblen. Kanske framför allt ensemblen.
Den här produktionen hade potentialen att bli en slags svensk Billy Elliot, en musikalrealistisk historia om drömmar, om ett land och en generation, och det faktumet att den inte blev det bör inte läggas på någon av dom som står på scenen.
Johan Glans är suverän som Monas lite bortkollrade make. Han lyckas nästan göra varje replik till en one-liner, han prickar in varenda komisk poäng, tappar aldrig bollen och ibland lyckas han till och med göra mål på returen, det vill säga någon annan har egentligen skrattrepliken, och Glans svarsreplik på pappret är egentligen ganska humorlös. Han sjunger mycket bra och rör sej trovärdigt, och han har en utstrålning och en charm som gör det nästan livsfarligt att sätta honom i mindre roller. Han skulle lätt kunna sno varenda scen, och att han inte gör det säger något om hans proffsighet.
Trots detta skulle jag nog vilja se honom utbytt. Inte för att han inte är bra, utan för att han är just Johan Glans. Han är ingen skitstövel. Man tycker om honom. Jag hade nog föredragit att han spelades av någon man hade lite svårare att tycka om. Visserligen kunde nog Johan Glans gjort sin roll mindre älskvärd, men det vore slöseri med Johan Glans. Jag tänker nämligen att det vore intressantare om rollen var på gränsen till homofob i början, eller att vi i publiken i alla fall trodde det, och att det gifta paret inte hade det så himla mysigt, för då hade det funnit plats för en slags utveckling, då hade han lärt sej något, utvecklats, under kvällens gång.
Ibland har jag ett problem, när jag ser folk med funktionsnedsättning på scenen, om det så är Glada Hudikteatern, eller här, där man har flera personer med cp-skada, och det är att jag hela tiden måste checka mej själv så att jag inte sitter och tycker synd om personerna på scenen. Att jag inte börjar jollra, sådär som man gör när man ser en gullig unge i barnvagn, utan att jag istället tar personen, rollen, på allvar. Han, hon eller hen kanske är där på grund av sin funktionsnedsättning, men uppgiften, på scenen, är så mycket mer än att bara visa upp ett handikapp, att locka till medlidande.
Jag tycker mycket om Jonas Helgesson, inte för att han har en cp-skada, utan för att han spelar en man som råkar ha en cp-skada, men tyngdpunkten ligger på skådespeleriet, och det är med det han visar att han förtjänar att vara där är, inte på grund av att han har en medfödd skada. Han ger ett patos och en humor åt sin svikne låtskrivare, en värme och en iskall, oförlåtliga ilska som gör rollen till något större än bara en idé.
Kostymerna i de mer realistiska scenerna, känns adekvata, funktionella, tydliga, men jag hade önskat att man, när tillfälle ges, hade gått lite hårdare fram. Det finns en scen där Mona går på kändisparty för första gången, ett nummer som lätt kunde ha blivit ett Rich Man’s Frug ur Sweet Charity, Willkommen ur Cabaret, eller Battery Park, ur Kristina Från Duvemåla, men en stel iscensättning och få förflyttningar i rummet gör det hela tämligen tamt, och chansen att blända oss uteblir.
Jag såg filmen på en utomhusduk en sån där trött sista pridesöndag i Tantolunden. Antagligen var det samma år som filmen kom ut, 2000, och jag kommer ihåg att jag redan då undrade över Candy Darlings roll. Jag känner ganska många killar som transar, vissa proffessionellt och vissa för sitt eget höga nöje, men ingen av dom går runt i damkläder dygnet runt. Rollen hade nog vunnit på att han i alla fall några gånger fått visa sej som privatperson, utan den skyddande lagret av smink och lösbröst.
Peter Jöback lyckas ge sin roll en slags stilla värdighet, en slags humor, en mänsklighet, även om han långa stunder liksom ställs åt sidan, sysslolös, mitt på scenen.
Av någon anledning, kanske för att ge honom mer tid på scenen, låter man honom träda ut ur handligen, och tala till publiken, som en slags berättare. Men han gör det bara ett fåtal gånger, vilket känns mycket inkonsekvent, och liksom snuvar oss på upplevelsen att det här är hans berättelse. Kanske är det något som ligger kvar sen tidigare versioner av musikalen, för jag tog för givet att det i slutet skulle visa sej att han var död. Men sån är jag.
Om det hade varit någon annan än Peter Jöback i rollen, en okänd, hade rollen kanske blivit ett genombrott, och scentid och rollens uppgift hade räckt, men, gott folk, det här är Peter Jöback, en av våra absolut största musikalstjärnor, så ge honom något mer att bita i. Han behöver minst en, nej, två sånger till. Ett fartigt shownummer, en discodänga, och så en sån där balladjävel som får tiden att stå still. ”Annars vore jag inte jag” är en bra låt, men den är ingen ”This Is The Moment”, ”This Is My Life” eller ”I Am What I Am”, och det är en sån sång rollen förtjänar. Och den ska ligga i aktslutet.
Över huvud taget hade jag nog väntat mej mer musik, mer schlager. I en musikal om melodifestivalen, speciellt i en föreställnings med schlager i titeln, hade jag förväntat mej en kakafoni av pasticher på tidigare vinnare, med tonspråk lånat lite här och var, så att man hela tiden satt och tyckte sej höra någon man nästan kände igen. Men kanske sparar man de verkliga hitsen till den riktiga tävligen?
Det känns, för mej, som om detta är en uppsättning där en musikal och en pjäs slåss om scentid, och inte kan samsas. Långa spelscener bara skriker om att få musikaliseras, medan ganska utdragna och intetsägande shownummer skulle kunna gjort jobbet med två välskrivna repliker.
En lång spelscen mellan Glans och Peter Jöback, som utspelar sej i ett slags ingenmansland, där de egentligen är på väg att titta på en trasig bil, följs av en slags travesti på Grease Lightning, ditskriven för att ge lite fart och fläkt, men också för att visa att en transa minsann kan förstå sej på motorer.
Jag sitter och funderar på hur det hade varit om man här istället givit Jöback en chans att glänsa, att istället för som i talscenen innan behöva berätta med ord om varför han klär sej i damkläder, musikalist fått förklara sin syn på världen. Tänk ”A Little More Mascara” ur La Cage, eller för att tala i schlagertermer, något som After Darks La Dolce Vita.
Och det kanske vore mer dramatiskt intressant, om Peter Jöbacks och Johan Glans roller inte vore så tajta från början. Om det fanns en viss fientlighet dom emellan så hade deras relation en chans att utvecklas. Så kanske något med texten: ”Något hos dej gör att jag mår illa?”
Eller kanske en sång om maskulinitet med texten”Vem vill inte ha/Vem vill inte va/ en riktig man?”
Scenografin, i andra akten, är lite problematisk, och känns som en enorm kompromiss. När vi kommer in i salongen efter paus har man kört in ett gigantiskt orkesterpodie, lite som ett rymdskepp, som ska föreställa platsen där bandet sitter under melodifestivalen. Problemet är bara att hela andra akten, förutom slutet, utspelar sej någon annanstans, eller, det är i alla fall bara i slutet som handlingen verkligen utspelar sej under själva melodifestivalen. Under resten av akten får man så att säga spela omkring schlagerkolossen. I en scen skickar man till och med upp den i taket, i en riktigt långsam flygning.
Helen Sjöholm har en kvalitét som jag älskar. Hon blir liksom inmålad i ett hörn i tragiska roller som Kristina och Florence, med sånger som får dej att glömma att hon sjunger, men hennes verkliga begåvning, och det som gör henne unik, tycker jag, är det lite galna, lite knasiga, det lite tokiga. Man förväntar sej en Stina Ekblad, en Duse, en magnifik tragedienne, och så kommer något från lustiga huset in på scenen. Och jag menar det som en komplimang. Tjejen är helknäpp.
Här är den aspekten av hennes talang sorgligt outnyttjad. Istället för att låta henne, som en lite tokig, frisk fläkt, komma instormade och chocka det etablerade Schlagersverige, som en förortens Pippi Långstrump, eller som när Charity Hope Valtentine, i Sweet Charity, får frottera sej med kändisarna på Pompei Club, eller som när Fanny Brice i Funny Girl får visa Ziegfeld hur ett nummer ska göras, får hon istället snällt gå lite åt sidan, och som en gråtråkig Alice i Underlandet stå och reagera på de konstiga karaktärer hon möter:
Med personregi som om dom vore kasperdockor tvingas briljanta skådespelare som Katarina Ewerlöf, Mats Bergman, Frida Westerdahl och My Holmsten att måla sina karaktärer med så grälla färger att det gränsar till något man skulle få se om man i gäster med gester försöker illustrera ordet överspel. Det säger en del om deras respektive begåvning att dom lyckas variera sina klippdockskaraktärer så pass mycket att man nästan orkar med dom hela föreställningen.
Och jag får intrycket att My Holmstens karaktär från början måste varit mycket större, för detta upplever jag som slöseri med hennes tid. Hon gör en roll som mycket lätt skulle kunna slås ihop med Katarina Ewerlöfs, och på så sätt bli mer intressant, eftersom vi slutat se oss om efter något trovärdigt.
Jag vet bara två skådespelerskor i Sverige som verkar våga gå hur långt som helt med sina karktärsteckningar, och det är Frida Westerdahl och Christine Meltzer. Och det är bra. Det är bra när kvinnliga komiker tar plats.
Men det kanske hade varit mer effektivt att göra Sabina, schlagerstjärnan som ska göra comeback, och sångaren av det vinsttippade bidraget, precis tvärtom mot hur hon spelas. Nu framställs hon nästan som debil, som en slags sinnesrubbad bönsyrsa, som den tecknade prins John i Disneys Robin Hood, och hon blir aldrig ett verkligt hot. Under föreställningen sitter jag och funderar hur det hade varit om man istället försökt spela henne som en frireligiös, uppskruvad helylledocka, som den där miss South Carolina i miss Teen USA-tävlingen 2007. Som det verkliga, blonda hotet. Kvinnan som är både abortmotståndare och fostervattenskontrollant.
Med detta sagt måste jag säga att jag hade mycket roligt, och att jag i slutet stod upp, precis som alla andra. Jag är nog mest negativ för att jag ser en massa outnyttjad potential.
Föreställningen utspelar sej på den tiden då vi bara hade en melodifestival. Inga deltävlingar. Inget kvalande, och kanske är det smart. Visserligen ser jag det inte som ett problem att - lite som Gypsys Strip i Gypsy - gör ett slags scenisk collage, där Mona vinner deltävlingar och går vidare för att slutligen vinna. Eller kanske hade man kunnat visa henne vinnande en deltävling, men visat människorna i hennes liv, dom hon har svikit, istället för sången.
Anledningen till att jag vill att den ska aktualiseras, är att jag anser att det finns mycket som jag tror Gardell gärna skulle och borde säga om hur situationen ser ut i det nutida Sverige, nya frågor som verkligen skulle behöva tas upp. Och det är nåt som han gör väldigt bra.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, John! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen:
”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade.
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern
"Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. "
Låter det intressant? Här är resten:
DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:
"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar