Artistic director: David Waring, Dansare: Izzy Brittain, Gretchen Elaine Erickson, Daisy Harrison, David Kam, Saara Hurme, David Layne, Christopher Neary, Leanne Oddy, Vanessa Michielon, Robert Suchy, Emily Rutherwood,
Let me wake up in the morning to find
I have somewhere exciting to go.
To have something that I can believe in.
To have someone to be.
Use me... Choose me.
God, I'm a dancer,
A dancer dances!
Give me somebody to dance with.
Give me a place to fit in.
Help me return to the world of the living
By showing me how to begin.
Play the music.
Give me the chance to come through.
All I ever needed was the music, and the mirror,
And the chance to dance for you.
THE MUSIC AND THE MIRROR
ur A Chorus Line
Musik Marvin Hamlisch
Sångtexter Edward Kleban
Det här är en ny scen för mej. Jag har cyklat förbi här, flera gånger, men jag har inte haft en aning om att det var här man höll till. Jag trodde skolan låg längre ner, vid Hornstull. Eller, kanske har man vissa lektioner i den där skolan uppe på höjden, därnere vid Hornstull? Var det inte kille som mobbades där, som hängdes ut genom ett fönster, eller blandar jag ihop det?
I alla fall, det här är inte den skolan. Det här är Riddarfjärdsskolan, Kungliga Svenska Balettskolan, och det är här, under kulturnatten, som Transition Dance Company gästar.
Riddarfjärdsskolan ligger i Munchenbryggeriet, den där enorma tegelbyggnaden som skulle kunna varit ett slott, Södermalms Slott, eller i alla fall ett slags palats, eller ett stadshus. Den enorma tegelbyggnaden, som var Pripps bryggeri fram till 1971, ligger liksom inspräng vid Södermälarstrand, nästan som för att hindra att Skinnaviksberget stupar rakt ner i Riddarfjärden.
Jag gillar inte kulturnatten. Det är inte för att jag inte gillar kultur, och inte för att jag inte gillar nätter, det är för att jag har lite svårt att välja. Det finns så mycket jag vill se att jag vet att vad jag än väljer så kommer jag att vara lite nyfiken på om något annat kanske hade varit ett bättre val. Så mitt val blir, som Askungen i Sondheims Into The Woods:
Better run along home
And avoid the collision.
Though at home they don't care,
I'll be better off there
Where there's nothing to choose,
So there's nothing to lose.
Som tur var fick jag en inbjudan till det här långt innan jag ens hade en tanke på våren, och på kulturnatten, och jag trodde länge att det var en inbjudan till Kungliga Balettskolans slutproduktion. Det var först några dagar innan, när jag började läsa på lite, som jag insåg att det här, det var ett gästspel.
Transition Dance Company är knutet till Trinity Laban Conservatoire of Music och Dance i London, och består av unga dansare från hela världen. En slags turnerande dansskola och plantskola för nya koreografer, och det är första gången dom gästar Riddarfjärdsskolan, första gången dom gästar Stockholm, första gången dom gästar Sverige.
Jag är lite tidig, som vanligt. Efter att ha gått in i foajén och fått min biljett så sätter jag mej ute på gården och lyssnar på en podcast, The Ensemblist, ett program om hur det är att vara dansare och tillhöra en ensemble på Broadway. Dagens avsnitt, passande nog, handlar om balettens återtåg på Broadway, i On the Town och An American in Paris, och hur det känns för balettdansare att visserligen dansa åtta föreställningar i veckan, men också att bara ha en föreställning att fokusera på.
Lite längre bort, vid de branta klipporna upp till Skinnarviksberget, står två unga tjejer och spraymålar varandras hår, lila.
Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå.
Jag har läst att skolans årskurs nio ska bjuda på dans ute på den asfalterade gården, och jag undrar lite över tåspetsskor och tajts och ballerinaknän på det knaggliga underlaget, men när dom börjar är dansen modern, till modern musik. Dom lär sej inte bara klassisk dans på skolan, förstår jag.
Uppe i backen, på vägen ut mot verkligheten, står ett gäng ungdomar. Det ser ut som om dom dansar, eller, försöker dansa. Jag undrar om dom är en del av skolan, eller om dom bara är ungar från stan som råkat gå förbi, och bara härmar dansen. Lite på lek, för att retas, provocera, lite på allvar, för att undersöka hur det känns?
Inne i en av danssalarna har man ställt upp ett litet café. Väggarna har speglar, och det står till och med ett piano i ett hörn, sådär som man har sett att det gör i filmer. Framför mej i kaffekön, i full färd med att försöka räkna ut hur pumptermosen funkar, står en man som jag för mej själv döper till Den Förälskade Ryssen. Jag har ingen aning om ifall han är rysk, och den gången han pratade med mej, för att säga att jag kan gå före honom i kaffekön, hör jag inte att han har någon som helst brytning. Men han ser lite rysk ut, och han känns lite som om han bara var på besök, så jag döper honom till det i alla fall. Han har en kvinna med sej, och dom verkar inte kunna välja mellan kakor och bullar. Jag köper en kaffe och lyxar till det med en stor kanelbullle, och går ut och sätter mej på gården igen. När jag efter en stund har lyssnat klart på podcasten, och går in i danssalen igen, har Den Förälskade Ryssen satt sej bakom pianot. Kvinnan sitter i hans knä. Inte för att hon måste, antar jag, utan för att hon vill sitta i hans knä, och för att han vill att hon sitter i hans knä. Dom klinkar på pianot. I ett rum full av andra människor, i en värld för sej själva, sitter dom och klinkar på pianot, försöker plocka ut en melodi, utan en tanke på att detta klinkande, dom första tonerna ur något som jag tror mej känna igen som ett mycket känt klassiskt verk, repeterade om och om igen, kan irriterad någon annan. Kärleken har gjort dom blinda för sin omgivning. Och möjligtvis tondöva.
Jag går in och sätter mej i salongen. Det är ett stort rum, med plats för många. Större än Stadsteaterns mindre, scener, tror jag. Under det att lokalen fylls sitter jag och förvånas över hur många som tycker det är passande att gå rakt över scenen. Det finns gott om plats att gå på golvet framför den första stolstraden, men folk ska ändå upp på dansmattan och traska. Den Förälskade Ryssen vågar sej till och med på ett slags fnissigt, hemsnickrat grand jeté på sin väg över scenen, för att roa sin flickvän. Dom verkar förälskade på det där sättet som gör att alla omkring dom blir lite irriterade, som om dom, ensamma, på egen hand, hade uppfunnit det här med kärlek. Jag vet inte hur det är med resten av publiken, men jag tror inte vi är många som önskar dom lycka till. Jag ger dom ett halvår. Nej, förresten, det räcker med fjorton dar...
Den första koreografin är Ancient Man Speaks, en reptilsnabb dans, av Bawren Tavaziva, från Zimbabwe. Jag tänker på när man vänder på en sten och äckliga saker krälar fram, kvickt, eller folk som trängs i en storstad; alla vet vart dom ska, och man rör sej snabbt, målmedvetet, utan att krocka. Dansarna är klädda i kroppsnära kläder i höstfärger, snäva byxor, männen i t-shirtar, kvinnorna i linne, och kläderna är dekorerade i en slags jeanssömmar, du vet, som sömmarna på en jeansjacka, på samma gång både funktionella och dekorativa?
Den andra koreografin, Transition III, av Miguel Pereira, minns jag först inte alls, när jag kommer hem, och får riktigt tänka till, för att komma ihåg. Man var klädda i indigo, männen i byxor, kvinnorna i shorts, alla i ärmlösa toppar med en punktfäst tygstycke på ryggen, lite som en liten mantel, men ändå inte. Jag minns att man liksom satt på varandra, ibland genom att någon svankade, och på så sätt gjorde sin rygg till en stol, eller genom att helt enkelt bara sätta sej på på någon liggande, sådär som hundar kan göra ibland. Jag fick ingen direkta bilder av en här koreografin, förutom hur det känns att falla. Falla sådär som få av oss skulle kunna göra, och ändå överleva?
I pausen går jag runt och tittar på affischer och bilder av gamla produktioner, gamla klasser gamla elever. De flesta blev nog aldrig det dom ville bli, vissa av dom kanske nådde ända fram, och många av dom har nog redan dansat klart. Kungliga Svenska Balettskolan har sina rötter i Gustav III:s Opera, och i vad som sen blev Operans Balettelevskola. Det var väl där Tintomara gick, hon i Drottningens Juvelsmycke? För hon var väl dansös?
Dom dansar ute på gården, igen, och de andra ungarna håller fortfarande på uppe i backen. Jag går fram till en man med en tröja med skolans namn och frågar honom om de andra, de där uppe.
”Jo,” svarar han, ”dom tillhör skolan. Dom är gymnasie-elever, och dom som dansar här nere går i nian…”
Jag tackar, lite besviken. Det hade varit en mycket bättre historia om dom där uppe varit rackarungar som genom att imitera något dom först tyckt var löjligt, så att säga, hade funnit dansen. Kanske behöver jag glasögon. Nu när jag vet kan jag ju tydligt se att det där, dom där uppe, är såna som verkligen kan sin sak. Det är bara i filmen som otränade ungdomar kan klämma ur sej en arabesk.
Sista koreografin är nog den som de flesta kommer att minnas. Inte så mycket för själva dansen, jag minns faktiskt inte ens om det fanns så mycket dans, nej, mest för frasen:
”I am a speaker…”
Det står en högtalare på stativ till höger på scenen. En man kommer in, klädd i vardagkläder, men i svart kroppsstrumpa där till och med fingrarna är klädda, och han har en högtalare istället för ett huvud. Fler dansare kommer in, alla i en slags privata kläder men utklädda till högtalare. En av dom, en kvinna, säger:
”I am a speaker, I’m a bit confused, hello,” eller nåt sånt, och det går inte att låta bli att skratta. Det är så absurt, så galet, så knäppt. Så klär man av sej sina kläder, och med alla i bara kroppsstumpor håller en av dansarna ett slags försvarstal till det absurda.
”I am a speaker…” säger någon, redan när vi går ut ur salongen, och någon annan skrattar. På vägen uppför backen, där jag trängs och leder cykeln, hör jag minst fem olika personer upprepa frasen.
”I am a speaker…”
Vi går förbi ungdomarna däruppe, som har stannat, fryst mitt i rörelserna, som i en slags bild tagen av folk springande uppför backen, bort från skolan. Nu, såhär nära, kan vem som helst se att detta inte är några rackarungar, utan nästa generation dansare.
Jag kommer uppför backen. Gränslar cykeln, börjar trampa. När jag kommer ner till svängen in på Hornsgatan stannar jag för röd gubbe, och jag kan inte låta blir att testa, att prova det, att se hur det känns att säga det:
”I am a speaker,” viskar jag. Ingen hör mej. Jag säger det igen, lite högre:
"I am a speaker." Och så säger jag det igen, full ut, till den röda gubben.
"I am a speaker!"
Han svarar inte, men han blir grön.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Kungliga Svenska Balettskolan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:
"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "
Låter det intressant? Här är resten:
MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:
""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."
Låter det intressant? Här är resten:
PARADE, på Wermland Opera:
"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar