Text och medverkan David Wiberg, Regi och textbearbetning Paula Stenström Öhman, Musik och ljuddesign Stefan Johansson i samarbete med Min Stora Sorg, Kostym, mask och scenbild Erika Magnusson, Ljusdesign och scenbild Markus Granqvist, Grafisk form Erica Jacobson, Kostym- och maskassistent Fredrik Sundberg Svartsjö, Koreografi Malin Hellkvist Sellén, Producent Sara Fors. Teater Lumor.
I am woman, you are man
I am smaller, so you can be taller than
I am softer to the touch
It's a feeling I like feeling very much
You are someone whom I've admired
Still our friendship leaves something to be desired
Does it take more explanation than this?
I am woman, you are man
I am woman
You are man
Let's kiss
I am woman, you are man
I am gentle, so you can be barbarian
I AM WOMAN
ur Funny Girl
MusiK Jule Styne
Text Bob Merrill
Du vet den där känslan att du har missat nåt? När personer refererar till något eller någon, och du har ingen aning om vad dom pratar om? Så känner jag när jag sitter och ser den här föreställningen. Som om folk fattar saker som jag inte riktigt förstår. Som om man syftar på texter till sånger som jag inte hört, eller mediamänniskor jag missat, eller händelser som hänt när mitt huvud varit vänt.
Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått.
Det här tredje delen av en slags drama-serie i monologform om tonårstjejen Linnea. Svart Tulpan och Dagboksanteckingar från ett Källarhål heter de tidigare pjäserna, och jag har missat dom helt. Jag har heller aldrig sett något av Varan-teve, som jag tror var ett slags humorprogram på teve, runt millenniet.
En naken, grund, scen. Till vänster står ett slags möbel med kostym och peruker.
Skådespelaren kommer in, i svart grundkostym, med svarta kängor, och med glasögon, peruker, och bomberjacka med grå hooide, grå kofta och grå kavaj byter han karaktärer. I början grundligt, till och med en påklistrad mustasch, för att senare i föreställningen mer antyda, och den största förändringen sker mest med rösten.
Det handlar om den skånske författaren Manne, som av sitt förlag får en förfrågan om en självbiografi, och hur han - som kulturgud van att bestämma vad det är som gäller - beslutar att en ung serietecknare, den 21-åriga Linnea, ska författa den. Med i föreställningen finns också en skinnhead, som jag tillbringar mycket tid med att försöka förstå på vad sätt han passar in i handlingen.
Det handlar om människor jag inte förstår, berättade på ett distanserat, kallt iakttagande sätt. Jag skrattar åt karaktärerna, men inte på det där älskande sättet, som i Tjechov, nej, distanserat, utan medkänsla. Den framgångsrike, uppblåste medelålders mannen ska man givetvis skratta åt, det begriper jag. Han förtjänar uppenbarligen ingen som helst sympati, inga förmildrade omständigheter, han är vad ingen av oss i publiken någonsin kommer att bli, men den unga kvinnan, förstår jag, är en slags nidbild vi ska älska.
Hon påminner mej om en väninna jag hade en gång, som jag för mej själv kallade Katastrofernas Drottning. Om hon var på besök hemma hos mej kunde hon inte gå på toaletten utan att något gick sönder. Hon kunde försvinna in, låsa dörren, och utanför satt jag och räknade sekunderna tills det hördes ett krasch. Speglar, hyllor, flaskor, saker verkade bara falla, och det var bara att hämta sopborste, börja skyffla skärvor och säga:
”Det gjorde absolut ingenting, det var inte ditt fel, det kunde ha hänt vem som helst…”
Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt, förutom att vi var unga, men jag älskade att fika med henne och sitta och lyssna på hennes berättelser om allt katastrofalt som hänt henne, berättelser ur hennes tragiskomiska, intrasslade liv. Hon kunde inte gå på Ica utan att det hände någonting intressant, ett rån, ett elavbrott eller ett amoröst möte med en förrymd mentalfånge bakom kyldisken. För mej, som det aldrig hände något, var hennes liv en blick in i hur det skulle vara att leva i en biologisk slumpgenerator. Saker bara hände henne. Hon hade själv inget ansvar.
Vad jag tar med mej från denna föreställningen är inte så mycket föreställningen i sej: vad jag tar med mej är hur underbara skådespelare är, hur underbar skådespelarkonsten är. För David Viberg, som skådespelare, är ganska underbar, och visar hur gränslös den här konstarten är. De olika karaktärerna har så väldigt lite med varandra att göra att det är svårt för mej att förstå att det är samma person som spelar allt tre roller. Jag ser förvandlingen framför mej, hur han lika klätt som han sliter av sej en peruk eller kränger av sej en kavaj, glider från den unga kvinnan till den gamle mannen, från den förefallande självsäkra till den förefallande osäkra. Från den som tror att han har kontroll till hon som kontrollerar genom att inte ta ställning, genom att ställa sej utanför, inte ta ansvar eller ingripa. Eftersom rollerna är så vitt skilda är jag lite spänd på vem skådespelaren ska vara när han kommer ut i applådtacket, åt vilket håll hans privata personlighet drar, och jag blir gladeligen överraskad när det känns som om han nästan inte finns, som Woody Allen i den där Zeligfilmen, du vet?
Jag sitter och funderar hur denna föreställning hade varit utan David Viberg. Om det man vill säga hade blivit tydligare om man istället för en skådis som spelade tre roller haft tre skådisar, eller kanske fem? Jag tror det. Men jag vet heller inte vad det är man skulle vilja säga, utan honom.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 190:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:
""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."
Låter det intressant? Här är resten:
PARADE, på Wermland Opera:
"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."
Låter det intressant? Här är resten:
DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag har en personlighet, lite som tofu. Den tar smak av sin omgivning. Det är inte det att jag är mjäkig, det är bara det att ibland blir jag väldigt lätt påverkad av vissa personer. Inte i mina åsikter, utan min personlighet, mitt sätt att vara.
En gång, när jag var en tvärhand hög, och bodde på mina morföräldrars hotell, såg jag en film om en tant som sprang upp och ner i trapporna. Det var en gammal svartvit film, men eftersom detta var innan färgteven, var alla filmer svartvita, och eftersom jag var så liten, var allt gammalt. Jag hade ingen aning om att tanten i filmen hette Katharine Hepburn, och att filmen hetter Bringing Up Baby, jag visste bara att hon sprang upp- och nerför trappor i en lång, fladdrande morgonrock, och resten av dagen var jag hon, i mormors långa morgonrock, upp- och nerför den vridna trappan mellan första och andra våningen på Hotell Vågen, Mörbylånga. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar