Dramatiker: Moira Buffini, Översättning: Bente Danielsson, Regi: Lotta Östlin Stenshäll, Scenografi: Mats Sahlström, Kostym: Julia Przedmojska, Mask: Anna Olofson, Ljus: Niclas Molin, Musik och ljud: Klas Widén, Sånginstudering: Rolf Christianson, med Elisabet Carlsson, Per Burell, Maria Selbing, Måns Clausen, Maren Sennels Jenssen*, David Andersson*, Stefan Handreck (* praktikanter från Luleå Teaterhögskola)
It's my party, and I'll cry if I want to
Cry if I want to, cry if I want to
You would cry too if it happened to you
IT’S MY PARTY
av Gold/Gottlieb/Gluck Jr./Wiener
Jag var sen. Föreställningen innan, ett Showcase på SMI, hade börjat rejält försenat, och varit bra mycket längre än jag trodde. Jag steg på cykeln vid Humlegården, och om knappt en timme skulle det börja, ute i Hallunda. Dags att börja trampa!
Det regnar, men det märker jag knappt, där jag flyger Birger Jarlsgatan fram. Tidigare på dagen, efter en härligt kladdig bagel, hade jag fyllt på SL:s plastkort, och när jag kommer fram till Östermalmstorgs station, låser jag fast cykeln, rusar ner i tunnelbanan och hoppar på ett Norsborgståg.
”Ok, åker från Östermalmstorg nu, var på föreställning som drog över:)” messar jag till min kompis Amnestie Corny, som var initiativtagare till denna teaterafton. Hon, och vår kompis Lavinia Luntan är säkert redan framme i Hallunda, eller i alla falla halvvägs.
Amestie svarar:
”Jag ger din bilj t ngn där och hoppas att du hinner :)”
”Gulle tack:)”
När jag har åkt ganska länge, och är nästan framme, får jag ännu ett mess från henne:
”Dom väntar några minuter, de har din biljett - "Jocke utan hår" :) Hoppas hoppas du hinner, annars efter paus :)”
Jag svarar:
”Snart framme i hallunda:)”
Hon svarar:
”Be att bli insläppt däruppe.... Be snällt.”
När jag stiger av i Hallunda, är det redan för sent. Visserligen bara några minuter, men för sent. Jag försöker skynda mej, men det är som en parodi på en film om förorten: folk med nedslagna blickar, böjda nackar och tunga kassar släpar sej fram längs med perongen, grå, tråkiga, uppgivna. Det är omöjligt att skynda på, city-style. Inte förrän efter den långa gångbron lyckas jag speeda om. Jag har googlat Folkets Hus, och vet vart jag ska. Det är inte långt.
Jag kommer fram, men är lite osäker på var man går in. Jag testar lite olika dörrar. Nån kommer och möter mej:
”Är det du som är Joakim?”
”Ja?”
Han håller upp dörren, släpper förbi mej. Jag rusar in. Tegelväggar överallt, känns det som:
”Vart ska jag?”
”Ditåt!”
Jag rusar på, ser en öppen dörr, och rusar in. Nån ropar:
”Han är här nu!”
Och alla börjar applådera. Hela salongen börjar applådera. Applådera mej. Mej.
Man har hållit föreställningen. För min skulle. Folk applåderar glatt, och jag gör ett slags malplacerad segergest, eller en sån där pose som Liza brukar ta vid avslag.
"Förlåt," ropar jag, men min undertext ropar: Tack för att ni väntade, jag uppskattar det, verkligen!
Och så böjer jag mej fram och teaterpjäser:
"Amnestie?"
"Här!"
Ett blondlockigt huvud vinkar, från mitten, och pekar på en stol i raden bakom:
"Vi har hållit en plats åt dej här..."
Jag skyndar in på min rad, ursäktamejande. Hälsande och ursäktamejande, för det visar sej att jag känner en väldig massa människor.
Det är en väldigt konstig föreställning. Den känns lite onödig, på något sätt. Som om det den säger redan har sagts förut, men författaren har inte för vana att gå på teater, kanske. Jag har ingen aning om vem hon är, men det här manuset känns som en övningsuppgift i en klass för nybörjardramatiker:
”Ha en ensemble på högst sju, så olika som möjligt, från överklass ner till en chaufför, eller nåt, som träffas, säg till exempel på en middag, och en av dom har en stor hemlighet.”
”Ha en ensemble på högst sju, så olika som möjligt, från överklass ner till en chaufför, eller nåt, som träffas, säg till exempel på en middag, och en av dom har en stor hemlighet.”
Det handlar om en kvinna, från övre medelklassen, som för att fira att hennes make precis har fått en bok utgiven har bjudit in några vänner på middag. Till hjälp har hon hyrt en servitör. Gästerna är två par, varav det ena precis har splittrats, så kvinnan kommer ensam, men en lastbilschaufför har kört av vägen i dimman, och erbjuds en plats vid bordet.
Scenografin är ambitiös, och föreställer ett vardagsrum. I fonden ett stort fönster, med ett slags fönsterbleck som gästerna av någon anledning finner passande att stiga upp på. En femtiotalslampa i taket. Teakklädda väggar. Ett stort matbord, och designerstolar.
Kostymerna känns lite ihopplockade, som dom ska göra. Från svart glittrande femtiotalsklänning med båthals och halvlånga, snäva ärmar, hos värdinnan, till brun flanellskjorta och chinos hos lastbilschauffören, via ganska färglada, men monokroma kläder.
När jag kommer hem läser jag att pjäsen varit nominerad till en Olivier Award, för bästa nya komedi, vilket kanske betyder att verket har andra kvalitéer än vad vi fick se, och att ansvaret kanske vilar mer på regissören.
I programmet har hon skrivit att hon från sitt fönster kan se folk på väg till en yogastudio som snubblar över romska tiggare, och hon drar en parallell till boken som författaren i pjäsen skrivit, där man uppmanas att inte känna skuld för att folk lider, för att dom svälter. Jag antar att det bara är lite olyckligt författande av någon som inte är van att uttrycka sej i skrift, men jag upplever det som mycket provocerande, av någon anledning, och antar att hon tycker att hon har rätt att påstå att folk som går förbi tiggare inte bryr sej om andra människor. Att yoga är höjden av egoism? Eller vad är det egentligen hon vill säga med sitt programförfattande och sin uppsättning?
Och om hon verkligen menar allvar med det hon skriver, borde hon då inte uppmana oss att istället skänka våra biljettpengar till de lidande, och stanna hemma? Varför ska vi ha det trevligt när andra lider?
Det är den slags brist på humanism som är talade i den här uppsättningen. Det är synd om andra, men inte om personerna i den här uppsättningen, verkar hon vilja säga. Man ska inte tycka om om någon av dom här människorna, inte känna sympati för någon av de här människorna, och man gör det inte heller. Tyvärr. Man förstår dom helt enkelt inte.
Skådisarna jobbar på bra, som skådisar ofta gör. Och - vad som också är vanligt, speciellt i fall när regin/läsningen är lite vinglig - så försöker man rädda det som räddas kan. Värna om sin roll. Försöker roa, berätta, ta ansvar för föreställningen.
Det är en väldigt, ska vi säga ovanlig regi. I början levereras texten som om varje replik vore en one-liner, och vi, glatt överraskade, skrattar högt, även om det kanske inte är så roligt.
Det kommer nog igång sen, tänker vi, när dispositionen är klar, när vi vet vem alla är, och vad dom vill och allt det där.
Men det blir inte roligare. Kanske, om man grundat med en slags naturalism, hade vi kunnat uppskatta det absurda i situationen, men när vi nu på något sätt har blivit lovade en skrattfest känns skämten mindre lyckade, och vi vet inte om det är meningen att det absurda ens ska vara roligt. Jag tror att om vi hade blivit invaggade i att detta var Ingmar Bergman, detta var Norén, till och med Tjechov, då hade kanske mitt intresse stigit istället för sjunkit, allteftersom kvällen går.
Nu har man liksom spelat ut kortet för tidigt, och vi sitter och väntar på något som aldrig kommer.
Karaktärerna är otrevliga mot varandra, riktigt otrevliga, men eftersom vi aldrig får se hur gliringar eller giftigheter drabbar någon förstår man inte vad situationen är. Värdinnan är ibland så otrevlig att jag - om jag vore gäst - hade gått, och jag ser ingen yttre omständighet som visar varför folk stannar kvar. Om vi hade fått se någon bli påverkad av de andras vidrigheter, då hade man kanske kunnat förstå, tänka att det är så man umgås i den här världen, men nu förstår man varken varför den utsatte inte reagerar, eller varför den som utdelar stjärnsmockan fortsätter, när motståndaren ändå inte verkar reagera. Det är som om vissa repliker bara vore elaka tankar som dom andra inte hör.
Man spelar liksom inte texten, man spelar inte situationen, man spelar något annat.
Den som imponerar mest är rekvisitören, faktiskt. I en pjäs, på turné, måste det vara ett helsike att ha ansvar för all den mat, all dryck, alla bestick, glas, tallrikar, som den här föreställningen kräver.
I pausen strålar vi samman i fiket, jag och Lavinia och Amnestie. Fikakön är lång, och vi hinner avhandla det mesta innan vi kommer fram. Vi pratar om att vi tycker det är lite konstigt att nyhetsuppläsaren på teve, en kvinna som själv säger att hon fick jobbet för att folk tycker att hennes utseende är lugnande, har fått en röd peruk. Hade inte en blond - i det här sammanhanget - varit mer typiskt, mer stereotypt?
Något jag tyckte mycket om var att den svarta killen, vetenskapsmannen, hur otrevlig stämning det än blev, aldrig reducerades till att vara bara sin hudfärg. Vardagsrasismen var aldrig ute och luftades en enda gång, och jag tycket det var mycket skönt. Jag tror faktiskt det är första gången jag ser det på en scen, där man i ett snävt socialt sammanhang, i en realistisk konfliktfylld situation - som en middag eller en fest - har med en svart person och man låter honom eller henne bara vara en del av gänget. Där hudfärg inte tas upp, inte diskuteras. Jag kan givetvis ha fel, och hoppas verkligen att jag har det, men jag minns inte någon annan uppsättning, tyvärr.
Kanske hade man behövt en person till i fiket, för när vi väl kommer fram är det nästan dags att gå in, så vi slänger i oss våra kakor, men vi får ta våra muggar med oss in i salongen.
När Riksteatern kom till Kalmar, där jag gick i gymnasiet, brukade jag alltid köpa biljett, men jag blev ofta, nästan alltid, besviken. Jag ville bara se en vanlig pjäs, vilken som helst, där man på ett enkelt vis, sceniskt berättade en historia, Macbeth eller Fröken Julie, eller Tre Systrar, eller En Uppstoppad Hund, på ett vanligt sätt, med början där början skulle vara, och inga konstigheter.
För mej räckte det med att gå och sätta mej i en Kalmar Stadsteaters stora salong, för att få uppleva teater som man gjorde på Broadway och i London och i Stockholm. Men dom konstlade alltid till det, så att jag, när kvällen var över, satt där och kände mej lite dum. Vad betydde det där hästkadavret som bars in på scenen, eller varför hade Fröken Julie en snara runt halsen, redan från början? Jag ville se en Pjäs, för mej räckte det att försöka förstå vad författaren hade för intentioner, utan att regissören blandade sej i med sina kontrasterande åsikter.
De enda uppsättningar som jag minns att jag tyckte om, var en revy med Fria Proteatern, Med Tvättad Hals, vars affisch jag plockade ner och satte upp på väggen, hemma, och en uppsättning av Noréns Nattens Är Dagens Mor, där jag var grymt impad av att dom hade riktiga råttor på scenen, och där jag även kände mej lite insatt, eftersom det hela utspelade sej på ett hotell, och jag är uppvuxen på ett hotell.
Jag har faktiskt aldrig haft en tanke på alla dessa teaterföreningar, runt om i Sverige, som ser till att det kommer ut teater i landet. Vilka hjältar, egentligen, som kämpar på, som hoppas att det dom valt att beställa ska vara mödan värt, att folk ska tycka om det. Och vilka hjältar dom är, som håller en föreställning så att en någorlunda knubbig herre i sina bästa år kan få chansen att se en pjäs från början.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 150:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SHOWCASE, med musikalklassen på SMI:
Två väldigt bakfulla unga män sitter bredvid mej, men dom är så unga att det knappt märks. Hade jag, vid min ålder, varit så bakfull hade jag inte ens tagit mej upp ur sängen, och hade tillbringat dagen horisontellt, övertygad om att den här huvudvärkan nog måste vara ett tecken på en begynnande hjärnskada, eller kanske en stroke, men dom verkar bara vara lite trötta, och har en vag uppfattning om vad dom varit med om.
Låter det intressant? Här är resten:
FRÖKEN ELVIS, på Soppteatern:
"När jag kommer fram till bordet tittar hon upp, skyldigt, den ganska runda tanten som sitter där. Hon pekar på en av soppskålarna, den mittemot henne, och säger:
”Det råkade skvätta ut lite…”
Inte ”Jag råkade skvätta ut lite” utan ”Det råkade skvätta ut lite”.
Jag följer hennes knubbiga pekfinger. Bordsduken är helt nedstänkt, som något ut en splatterfilm, som sista scenen ur Scarface, och stolen mittemot ser ut som om Carrie suttit i den, på väg hem från skoldansen. "
Låter det intressant? Här är resten:
CONSUME ENERGY AND MAKE SOME NOISE på Dansens Hus:
"Jag kommer att minnas svarta, bylsiga kläder, flätat hår, monoton musik och återupprepade rörelser, men jag kommer också att minnas det som sticker ut: Rutiga kjolar, kanelbullar, utvisade vänner, rullstolar och killar som kramas. Män, över huvud taget, har det varit ganska ont om. Vem visste att Street Dance var en så kvinnodominerad bransch? Snart får dom väl börja kvotera, tror jag."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar