Koreografi: Imenella Mohammed, Rut Roos, Melpo Mellz Mouratidou, Dansare: Nathalie Ifter Salomonsson , Sophia Rashid, Sabrina Rukia Rashid, Hani Salah, AndreaMatus Gonzalez, Haida Chikmong, Angela Saidy, Regina Amado, Louise Kalmen, Sara Ideström, Aisa Barr y, Cynt hia Vasquez, Stephanie Bergström, Jacqueline N’diaye Sahlin, Linda Larsson, Naim Cortes, Nohemy Palacio, Farzaneh Ghaderi Azar
I've got the power, hey, yeah, hey
Like the crack of the whip, I snap attack
Front to back in this thing called rap
Dig it like a shovel, rhyme Devil on a Heavenly level
Bang the bass, turn up the treble
Radical mind day and night all the time
Seven, fourteen, wise, divine
Maniac, brainiac, winning the game
I'm the lyrical Jesse James
Oh, yeah, yeah
Oh yeah, gettin' kinda heavy
It's getting', it's getting', it's gettin' kinda heavy
It's getting', it's getting', it's gettin' kinda heavy
It's getting', it's getting', it's gettin' kinda heavy
It's getting', it's getting', it's gettin' kinda heavy
(I've got the power)
"The Power"
written by Benites, Benito/garrett Iii,
John Virgo/colandreo, Antoinette.
Jag hade, och har fortfarande, en mycket kritisk inställning till Dancehall, en dansstil från homofobiska Jamaica, ett land där homosexualitet är i lag förbjudet, med rötter i en musikstil med sångtexter där man uppmanades döda bögar, och där man sjunger att om du våldtar och mördar lesbiska är det inte ditt fel. Som vanligt, i outvecklade länder, slår man neråt. Videofilmerna är fulla av bikibrudar, bilar och båtar. Kvinnor klädda på det där sättet som gör att tonårsflickor tror att dom har kontrollen över de män som lösligt lägger märke till dom. Så länge dom nästan säger ja. Så länge dom inte säger nej. Så länge dom inte säger ja. Opium för de maktlösa.
Det är därför väldigt glädjande att se att Unruly Ghals framträdanden på Dansens Hus lilla scen, är något helt annat. Inga korta shorts, inga bara magar, inga djupa urringningar. Man är här för att dansa. Man är här för att säga något.
Vi möts av en mörk scen och en massa fördomar. Över ljudsystement får vi höra idiotiska saker som folk säger om folk från förorten, eller till folk med en annan hudfärg, en annan kultur, en viss religion. Så tänds ljuset. En ensam kvinna står på scenen. Hon skriker att hon skiter i vad vi - de fördomsfulla - säger.
Dansen är snabb, stark, energisk och hotfull. Knutna nävar, sparkar, slag. Som ett gäng bollywooddansare som är riktigt jävla förbannade. Grundpositionen - framåtböjd, krum, lite som när silverhårad gorilla visar att han inte är att leka med, eller som när brottare cirkulerar runt varandra, beredd på attack, sökande en möjlighet att bryta in - är så långt ifrån playboypinuppa man kan komma.
Det är också väldigt skönt att se en kille - även om han är ensam. Inte som en av tjejerna, och inte i egenskap av 'man', utan som en i gänget.
Som föreställning är den kanske inte helgjuten. Koreografiskt verkar det som om man inte har inte hunnit arbeta igenom hela sånger, eller hunnit med några musikaliska övergångar, utan bara stoppar musiken mitt i, och föreställningen avstannar. Det har lite en vibe av en skoluppvisning, en redovisning av hur långt man har kommit under terminen. Men när det flyter på är det mycket effektivt.
Man har provat att införa några inslag av teater, bland andra en kvinna på tunnelbanan som talar i mobiltelefon och berättar hur hemskt det är med alla jobbiga invandrartjejer. Mer sånt, säger jag, mer sånt, men kanske mer integrerat i själva dansen.
Unruly ghal, tänker jag, kan, om man vill, översättas till Oregerliga Flicka. Eller flicka som inte följer reglerna. Eller bångstyrig brud, kanske. Det är väldigt skönt att se.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LES TWINS på Urban Conneciton, Street Dance-festiveln på Dansens Hus:
"Vi pratar om att jag inte har koll på street-dans. Locking och popping och hopping och shopping, breaking och shaking och baking och faking, för mej blir dom bara ord, och vissa, är jag säker, är inte ens danstermer."
Låter det intressant? Här är resten:
LIVET ÄR EN SCHLAGER på Cirkus:
”Va?”
”Min pollenallergi: jag är helt igentäppt, kan knappt andas, mår som skit, jag kan inte komma idag…”
Jag hade förväntat mej något sånt. Tre gånger har jag bjudit med honom på föreställningar, och tre gånger har han backat ur. Det är inte det att han inte haft bra anledningar - nåja, anledningar - det är bara det att han har gjort det. Tre gånger.
För att göra en kort historia kortare: jag skäller ut honom med en hel del hemsnickrade invektiv. Skäller ut honom som en sån där galning man brukar se på stan och tänka: Fattar han inte att han hörs över flera kvarter? Har han inte insett att saken med telefon är att man inte ska behöva skrika?
Jag tjafsar, gläfser och morrar, undrar varför han inte kunnat höra av sej tidigare, hur många som säkert hade velat följa med i hans ställe, men som det nu är för sent att bjuda in, hur pinsamt det blir för mej -
”Okej, okej, jag kommer", svarar han, till slut, ordentligt stukad. Jag lägger på. ”Det finns väl för faan tabletter mot hösnuva…” säger jag, högt, ljudligt, för att visa för det lätt chockade folket omkring mej att jag faktiskt inte alls är helt omänsklig."
Låter det intressant? Här är resten:
VI ÄRO TUSENDEN, på Teater Reflexen:
”Ni har inga nazister här idag?” undrar den något fjollige mannen med den kortärmade skjortan och den genomträngande rösten. Det var uppenbarligen menat som ett skämt, ett ganska vågat sådant, men ingen skrattar. Hans vänner ser sej lite generade omkring, för att kolla vilka som har hört vad han har sagt. Vi är ganska många som har hört, och vi är inte roade.
Jag står ute på torget i Kärrtorp, utanför teater Reflexen. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar