PÅ RYGG I GRÖNGRÄSET MED LISA NILSSON
Du vet hur det var när man var liten? När det var sent, sent på kvällen, och man låg under soffbordet, eller matbordet, och lyssnade på dom vuxna när dom pratade, och det egentligen var ganska ointressant, men man ville vara med, och man försökte hålla sej vaken. Man gömde sej för mamma, för man ville inte gå och lägga sej, inte än. Och när man så slutligen gav upp, somnade in, domnade bort, så gjorde man det i den underbara vetskapen att man är med, man är inkluderad, man hör till.
Precis så känns det, när jag ligger där, på gröngräset och lyssnar på Kungliga Filharmonikerna: Jag är med, jag är inkluderad, jag hör till.
Vi kom lite sent till gräsplanen framför Sjöhistoriska museet, jag och Achromotrichias, och det var nästan fullt överallt. Jag vet inte hur tidig man måste vara för att få en riktigt bra plats. Vissa ser ut som om dom tältat i dagar. Vi hittar en liten ledig plätt, ganska långt fram, eller, nästan i mitten i alla fall, bakom några tältstolar, eller strandstolar, eller vad man säger. Såna där man fäller ihop?
Är det inte intressant hur utvecklingen går framåt? Detta är folk som förr satt på filtar. Vad blir det nästa år? Badenbadenstolar? Och efter det? Lazyboyfåtölj med inbyggt kylskåp? Vattensängar?
Kungliga Filharmonikerna har utomhuskonsert. Nere mot kanalen står ett stort klotrunt tält, lite som en mindre Globen där något enormt tagit ett litet bett och på så sätt lämnat en öppning för scenen.
Värd för hela midevippen är Stefan Forsberg, chef för hela Konserthuset, och han gör ett minst lika bra jobb som Kungliga Filharmonikerna. Han är säkert utmärkt på att chefa över konserthuset, men jag tror inte han får applåder lika ofta när han sitter på sitt kontor. Om det gick skulle jag vilja prenumerera på Stefan Forsberg. Jag skulle vilja att han liksom bara dök upp i min vardag och berättade informativ trivia om saker jag stöter på i min vardag:
”Visste du att skärbrädan uppfanns av Sjostakovitj? Han var så irriterad över att skänken fick repor när han skar gurka till morgonmackan, att han gick ut i vedboden, letade reda på en grov brädbit och kånkade in den?
Visste du att Pippi Långstrumps apa, herr Nilsson, egentligen är uppkallad efter Birgit Nilsson?
Visste du att Kungsholmen en gång var en Sachsiskt koloni?
Och har jag berättat om den där roliga historien om hur Polkan fick sitt namn?”
Om det här med Konserthuset inte skulle visa sej funka kan han alltid ge sej på Stand-up. Jag skulle komma.
Stefan Forsbergs mellanprat lyckas få den kommande musiken ännu mer intressant.
Jag lägger mej på rygg, med huvudet på min ryggsäck, med fötterna pekande bort från scenen. Som jag ligger hör jag bra och kan precis se storbildskärmen borta vid parkeringen, vid Melanders Fisk-tältet.
Musiken sköljer över den stora slänten, och tankarna kommer och går. Overtyren till Citizen Kane påminns mej om Champagnegaloppen, på något konstigt sätt. Kanske för att när jag blundar ser jag snörkängor, can-can-kjolar och såna där virade, liksom kägelformade hårknutar.
När Morgenblätter av Johan Strauss d.y. rullar igång, stadig och säker som ett accelererande ånglokomotiv, stilig som ett parasoll och skrällande som ett par glänsande epåletter, då försvinner allt Val-kval och rasism-skräck. Det är svårt att vara still när det spelas vals.
Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat.
Inom filmen finns det något som heter Cross-cutting. Det är när man klipper mellan två handlingar. En av Mozarts två moll-symfonier, Symfoni nr 40 g-moll, är fylld av cross-cutting, mellan en kvinna i hög Farah Diba-frisyr, i snäv, hellång Dior i vattrat siden med lång matchande cape och operahandskar, som skyndar nerför oändliga trappor och genom salar i ett rokoko-palats, och en febersjuk ryttare, i snäva byxor, höga stövlar, och kraghandskar, jagad eller jagande genom en skog av lövande, brandgula höstträd.
Så kommer Daniel Lozakovitj in på scenen. Han är en mirakelunge, typ tolv år gammal, och han river av Tjajkovskijs Valse-Scherzo som om det vore ingenting. Och det är nånting. Det är verkligen nånting. Stråken skär som en såg, i ett tempo som verkar vara alldeles eget. Fiolen ömsom sjunger, ömson skuttar, ömsom kvittrar. Han drar iväg, och det är bara för orkestern att försöka hänga med.
Jag vaknar till ibland, som när jag upptäcker att Elgars Enigmavariationer låter som om den ibland är på väg att glida in på Bernsteins Somewhere, och ibland som om den är på väg in i Louise Tuckers Mignight Blue, som i sej bygger på den nynnbara biten ur Beethovens Opus 13, Sonata Pathétique, den där biten som börjar i mitten.
Eller som när det plötsligt är dags för allsång, till musiken av Beethovens 9. Vi sjunger först texten om månaderna:
”Januari börjar året,
Februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret,
Maj och juni blommar mest.
Juli augusti och september,
Härlig sommar är det då.
Men oktober och november
Och december är så grå.”
Och sen blir det en text på tyska. Hela fältet framför Sjöhistoriska Museet smattrar av folk som låter som om dom sitter och harklar sej.
”Freude, schoener Goetterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuertrunken,
Himmlische, dein Heiligtum.
Deine Zauber binden wieder
Was der Mode Schwert geteilt
Bettler werden Fuerstenbrueder
Wo dein sanfter Fluegel weilt.”
Sjostakovitj ur Symfoni nr 10 är regn som dränker en blommande myr, den är åskmoln, den är lunkande, enorma björnar, den är plötsliga blixtar, den är smattrande elektricitet och fåglar som flyr.
Lisa Nilsson kommer ut igen, och jag sätter mej upp, men när jag ser att hon inte har bytt kläder lägger jag mej ner igen. Hon sjunger The Secret Life of Plants. Den är skriven av Stevie Wonder, men jag kunde ha slagit vad om att den var skiven av Burt Bacharach. Det är något med räkningen, med den ovanliga fraseringen.
Hon sjunger också People av Jule Styne, och trots att jag hör att hon är sliten i rösten, antagligen efter repande av Chicago på stadsteatern, vet jag ingen som skulle kunna göra den bättre.
Det här är livet. Jag älskar det. Man borde alltid lyssna på Kungliga Filharmonikerna, liggande på rygg i ett gröngräs. Folk vet inte vad dom missar där dom sitter, hukande i sina aluminiumrörs-konstruktioner
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
NADJA HJORTON: RADIO DANCE, i Vitabergsparken
"Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. "
Låter det intressant? Här är resten:
"Jag kan bli helt hög på scenkonst, liksom bortsvept, förtrollad. För mej kan det ge en lika fysisk känsla som ett åkband på Gröna Lund. Jag vet inte om det är endorfiner eller vad det är som far runt i kroppen, men effekten kan sitta i i flera timmar, ibland dagar.
Och lika hög, lika uppsluppen och renad, lika låg, förbannad och fylld av nåt som nästan liknar hat, kan jag bli, om jag som publik känner mej lurad eller respektlöst behandlad. Det händer inte ofta, men när det händer, då har min avsky inga gränser. "
Låter det intressant: Här är resten:
HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern
"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta.
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
