ONEGIN av Aleksandr Pusjkin, musik Pjotr Tjajkovskij, koreografi John Cranko, Arsen Mehrabyan, Minji Nam, Daniel Norgren-Jensen, Elisaa Fossati, Olof Westring, Ylva McCormac, Sarah Fontaine, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet, på Kungliga Operan, föreställning 38 2014.

Det hade varit en sån där dag när man känner att man inte riktigt hinner med sej själv. Man flaxar liksom runt, lite här, lite där, försöker fixa för mycket på en gång, dricker för lite vatten, för mycket kaffe, och man hinner inte ens märka att man är riktigt jäkla stressad. 

Såna dagar är det skönt att gå på Kungliga Operan. 

I Breakfast at Tiffanys säger Holly Golightly:

”It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there…”

Hon pratar om juvelbutiken Tiffany i New York, men jag känner samma sak för Kungliga Operan. Redan när jag står ute på trappan och väntar på min kompis känner jag att jag liksom andas lite djupare. Att axlarna sjunker ner. Att andetagen kommer ifrån magen. Lugna, förväntansfulla, finklädda människor tågar i tysnad förbi och in genom porten. Det ligger liksom ett fuktigt dis över gatlyktorna på Gustav Adolfs Torg.

Vi sitter uppe på andra raden, lite snett, liksom, men vi ser väldigt bra, förutom ett slags mässingsräcke som ska hindra dom som snubblat i trappan från att dödsdyka ner till parkett. Och det är många som det där räcket att tacka denna dag. Det är lite skröpligt, just där vi sitter. Lite eljest och stapplande. Inte så många månader från en rullator, liksom.

Vi ska se Onegin. Äntligen, Onegin. Jag har varit lite besatt av Onegin, sen jag för några veckor sen såg en repetition på Rotundan. Man repade Tatjanas dröm och jag slogs av hur lite dom pratade om koreografi och hur mycket det handlade om känslor, inställningar, förhållningssätt. 

Eugene Onegin började som en versroman av Aleksandr Pusjkin 1831, för att sen bli en opera av Pjotr Tjajkovskij 1879, för att till slut bli en balett av John Cranko 1965. Om den var skriven idag är jag säker på att den också vore ett dataspel, en parfym och en teveserie. 

En ung landsortsflicka, Tatjana, blir förälskad i en farlig dandy från stan, Onegin,  totalt ointresserad av henne. När hon skriver ett kärleksbrev ger han tillbaka det, sönderrivet, och börjar flörta med hennes syster, vars fästman utmanar Onegin på duell, trots att dom är vänner. Fästmannen dör, och tiden går. Onegin avverkar några brudar och möter plötsligt Tatjana igen, nu gift och lycklig, och nu vill han ha henne.

Det här är väldigt farlig historia. Speciellt för personer som lever i förhållanden där dom misshandlas, eller såna som går och trånar efter någon ointresserad. Dom där som har And I Am Telling You I’m Not Going som alarmsignal på sin telefon, eller dom där som går till Systembolaget för att visa att dom verkligen, verkligen älskar någon. 

Man måste komma ihåg att Tatjana i slutet säger nej till Onegin, man kan - hur frestande det än är - inte bara ta med sej hem att han till slut älskar henne. Han ändrar sej, visst, men hon förändras också. 

Det utspelar sej i en tid av bahytter, kravatter och korsetter. Männen har ridstövlar, tajta byxor och korta jackor med skört. Kvinnorna har svepande kjolar, korkskruvar och sluttande axlar. 

Scenografin är lite som om Sigrid Hjertén haft ett finger i färgburken. Fonder, målade att se ut som draperier och gardiner, hänger i taket, tecknade lite ur förvrängda perspektiv. Stolar och bord hålls till ett minimum. Jag är lite förvånad över att man behöver sitta över huvud taget.

Det är ett annat par som dansar än som jag såg repetera. Tatjana blir mycket, mycket ung, nästan en liten flicka, och när hon i första akten går iväg arm i arm med Onegin dras associationerna lite åt barnbrud. Onegin, i helsvart,  blir inte alls den libertin jag förväntat mej, snarare en slags utmärglad präst, en Javert, eller en biskop Vergérus. Systern och Vännen blir nästan huvudroller, ett tag.

Det är mycket vacket och lekfullt, och när man dansar på tu man hand smyger det sej in en slags magi. Detta är klassisk balett från 1965, och jag tycker mej se lite av vad som var modernt i dansvärlden då. Lite Cullberg, liksom. Många intrikata handfattningar, nästan som Harlem-hälsningar och det nästan absurda i att hela baletten kommer insprängande och gör Grand Jetéer på diagonalen över scenen, två gånger. 

Där andra scenkonstnärer kan tillåta sej att ha en mindre bra dag känns det som om Kungliga Baletten alltid är på topp. För dom är varje föreställning ett Olympiskt Spel, med den underbara skillnaden att ingen förlorar och alla vinner.

Everything was beautiful at the ballet/Graceful men lift lovely girls in white, sjunger Maggie, Bebe och Sheila i A Chorus line. Jag känner lite så.

Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-

SVANSJÖN, KOREOGRAFI Natalia Conus efter Marius Petipa och Lev Ivanov, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, SCENOGRAFI Henry Bardon, KOSTYM David Walker, LJUS Ola Norlén efter originaluppsättningen 1964, med Medverkande ODETTE/ODILE Nadja Sellrup Desislava Stoeva Gina Tse Nathalie Nordquist PRINSENDragos Mihalcea Dawid Kupinski AdiLiJiang Abudureheman TROLLKARLEN Arsen Mehrabyan Andrey Leonovitch Bence Jancsula, NARREN Daniel Norgren-Jensen Hampus Gauffin, NEAPOLITANSK DANS Daria Ivanova Moe Nieda, DIRIGENT Graham Bond, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet föreställning 93 2014

Jag har inte stora krav när det gäller teater. Det enda jag förväntar mej är magi. 

I de flesta fall när man går och ser en föreställning finns det en tyst överenskommelse som man bara måste gå med på: man måste tro. Man måste köpa att folk plötsligt börjar sjunga, eller att dom dansar istället för att prata, eller att bakom den där dörren ligger Samarkand. Och när det gäller Svansjön finns det mycket man måste köpa. En trollkarl förvandlar en flicka till en svan. Hon är bara sej själv på natten, och förtrollningen kan bara brytas om hon älskar en man som i sin tur älskar henne och är henne trogen. Varför är trollkarlen en uggla? Varifrån kom alla dom andra svanarna? Var är prinsens pappa? Varifrån kom trollkarlens dotter? 

Det är klart och tydligt att alla vi som sitter i publiken har bestämt oss. Vi tänker tro. Vi tänker tro på sagor och förtrollningar och fantasier. Om så bara för ikväll är vi anhängare av den här tillfälliga religionen. När det släcks i salongen börjar en kvinna prassla med karamellpapper, och hon får så många sura blickar från omkringvarande rader att hon nog kände att vi mycket väl är redo att bränna henne som kättare.

Jag har aldrig sett balett på Kungliga Operan. Jag har aldrig sett den klassiska svansjön, så jag har tillbringat min lediga måndag framför Wikipedia och Youtube. Jag känner att jag nog fattar lite vad det handlar om. Och just när det börjar hinner jag tänka: Detta är första gången jag ser Svansjön. Jag kan aldrig någonsin inte ha sett Svansjön på Operan igen. Och så hinner jag tänkta: Jag hoppas det är bra..

Första akten: En glänta utanför slottet.

Förtrollningen börjar. Det är väldigt tajta trikiåer på killarna. Jag hinner fundera lite om det inte jobbar några svarta dansare på Operan, eller om dom bara inte får vara med i Svansjön, men så kommer prinsen Siegfried in och allting börjar. Dansarna rör sej exakt, unisont, med samma dynamik. 

Drottningen kommer in, och ingen kan få mej att tro att det inte är Christer Lindarw utklädd till drottning Silvia. Det står Ylva McGormac i programbladet, men jag tror dom ljuger. 

Paus. Vid garderoben hittade jag en litet informationsblad som bl.a. berättade att kvällens föreställning är 452:a i denna iscensättning sedan premiären 1964. Det är nästan femtio år. Inte vidare många föreställningar. Man har tur som får komma in. 

Andra akten: Svansjön.

Så kommer svanen Odette äntligen in, och det blir klart och tydligt: Det finns bara en stjärna på scenen, och hon heter Nadja Sellrup. Dragos Mihalcea kan hoppa omkring hur mycket han vill; vi har kommit för att se svanen. Och det här är inte vilken fånig svan som helst. Det här är en svan med problem. En neurotisk svan. En hunsad, skotträdd, underkuvad svan. Det är nästan så att hon inte passar in i den här sagovärlden, för hon känns för mycket på riktigt. Det här är ingen dansös, det här är en aktris på tåspets.  

Paus. Vi står och tittar på heltäckningsmattan i foajén och försöker bestämma oss om mönstret är läppstift- eller hovaravtryck. 

Tredje akten: En sal i slottet. Fest. 

Scenografin är fantastisk, vi sitter och undrar hur dom har skapat illusionen av innertaket. Narren är tillbaka och Christer Lindarw är tillbaka, och småbarn och karaktärsdansare, och sen kommer tamejfaan Nadja Sellrup in som den svarta svanen Odile, och vi drattar nästan på rumpan allihop. Här är någon som verkligen lever, som njuter av att förföra, av att vara elak.  Det går inte att slita blicken, hon hypnotiserar oss. 

Paus. Vi står i foajén och diskuterar om dom har spotlights i föreställningen eller om Nadja Sellrup bara är naturligt självlysande. 

Sista akten. Svansjön.

Ridån går upp och dimman väller fram över scengolvet och ner i orkesterdiket, som ett slags Niagara av bara ånga. Jag sitter och funderar på om vad musikerna tycker om röken, när plötsligt en svan reser sej ur dimman. Så en till. Och en till. Och en till. Varenda svan har legat gömd i dimman. Det är maffigt. Fonden är ett vortex av rokoko-moln. Det är maffigt. Prinsen kommer i och sliter vingen av ugglan. Siegfried och Odette vandrar in i soluppgången. Det är maffigt. 

Ridå. Jag antar att vi applåderade som galningar, men jag minns inte. 

När jag cyklar hem, förbi gamla stan tänker jag: Jag har sett svansjön för första gången i mitt liv. 

Jag antar att jag valde en bra kväll att göra det på.