Jag har inte stora krav när det gäller teater. Det enda jag förväntar mej är magi.
I de flesta fall när man går och ser en föreställning finns det en tyst överenskommelse som man bara måste gå med på: man måste tro. Man måste köpa att folk plötsligt börjar sjunga, eller att dom dansar istället för att prata, eller att bakom den där dörren ligger Samarkand. Och när det gäller Svansjön finns det mycket man måste köpa. En trollkarl förvandlar en flicka till en svan. Hon är bara sej själv på natten, och förtrollningen kan bara brytas om hon älskar en man som i sin tur älskar henne och är henne trogen. Varför är trollkarlen en uggla? Varifrån kom alla dom andra svanarna? Var är prinsens pappa? Varifrån kom trollkarlens dotter?
Det är klart och tydligt att alla vi som sitter i publiken har bestämt oss. Vi tänker tro. Vi tänker tro på sagor och förtrollningar och fantasier. Om så bara för ikväll är vi anhängare av den här tillfälliga religionen. När det släcks i salongen börjar en kvinna prassla med karamellpapper, och hon får så många sura blickar från omkringvarande rader att hon nog kände att vi mycket väl är redo att bränna henne som kättare.
Jag har aldrig sett balett på Kungliga Operan. Jag har aldrig sett den klassiska svansjön, så jag har tillbringat min lediga måndag framför Wikipedia och Youtube. Jag känner att jag nog fattar lite vad det handlar om. Och just när det börjar hinner jag tänka: Detta är första gången jag ser Svansjön. Jag kan aldrig någonsin inte ha sett Svansjön på Operan igen. Och så hinner jag tänkta: Jag hoppas det är bra..
Första akten: En glänta utanför slottet.
Förtrollningen börjar. Det är väldigt tajta trikiåer på killarna. Jag hinner fundera lite om det inte jobbar några svarta dansare på Operan, eller om dom bara inte får vara med i Svansjön, men så kommer prinsen Siegfried in och allting börjar. Dansarna rör sej exakt, unisont, med samma dynamik.
Drottningen kommer in, och ingen kan få mej att tro att det inte är Christer Lindarw utklädd till drottning Silvia. Det står Ylva McGormac i programbladet, men jag tror dom ljuger.
Paus. Vid garderoben hittade jag en litet informationsblad som bl.a. berättade att kvällens föreställning är 452:a i denna iscensättning sedan premiären 1964. Det är nästan femtio år. Inte vidare många föreställningar. Man har tur som får komma in.
Andra akten: Svansjön.
Så kommer svanen Odette äntligen in, och det blir klart och tydligt: Det finns bara en stjärna på scenen, och hon heter Nadja Sellrup. Dragos Mihalcea kan hoppa omkring hur mycket han vill; vi har kommit för att se svanen. Och det här är inte vilken fånig svan som helst. Det här är en svan med problem. En neurotisk svan. En hunsad, skotträdd, underkuvad svan. Det är nästan så att hon inte passar in i den här sagovärlden, för hon känns för mycket på riktigt. Det här är ingen dansös, det här är en aktris på tåspets.
Paus. Vi står och tittar på heltäckningsmattan i foajén och försöker bestämma oss om mönstret är läppstift- eller hovaravtryck.
Tredje akten: En sal i slottet. Fest.
Scenografin är fantastisk, vi sitter och undrar hur dom har skapat illusionen av innertaket. Narren är tillbaka och Christer Lindarw är tillbaka, och småbarn och karaktärsdansare, och sen kommer tamejfaan Nadja Sellrup in som den svarta svanen Odile, och vi drattar nästan på rumpan allihop. Här är någon som verkligen lever, som njuter av att förföra, av att vara elak. Det går inte att slita blicken, hon hypnotiserar oss.
Paus. Vi står i foajén och diskuterar om dom har spotlights i föreställningen eller om Nadja Sellrup bara är naturligt självlysande.
Sista akten. Svansjön.
Ridån går upp och dimman väller fram över scengolvet och ner i orkesterdiket, som ett slags Niagara av bara ånga. Jag sitter och funderar på om vad musikerna tycker om röken, när plötsligt en svan reser sej ur dimman. Så en till. Och en till. Och en till. Varenda svan har legat gömd i dimman. Det är maffigt. Fonden är ett vortex av rokoko-moln. Det är maffigt. Prinsen kommer i och sliter vingen av ugglan. Siegfried och Odette vandrar in i soluppgången. Det är maffigt.
Ridå. Jag antar att vi applåderade som galningar, men jag minns inte.
När jag cyklar hem, förbi gamla stan tänker jag: Jag har sett svansjön för första gången i mitt liv.
Jag antar att jag valde en bra kväll att göra det på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar