THE MENTAL STATES OF SWEDEN av Mattias Andersson i Regi Mattias Andersson, Scenografi och kostym Ulla Kassius, Ljus Charlie Åström, Peruk och mask Linda Hyllengren, Komposition och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir, med Nanna Blondell, Dufvenius Julia, Lena B Eriksson, Björn Granath, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, Hamadi Khemiri, Irene Lindh, Sofia Pekkari, Torkel Petersson, Alexandra Rapaport, Alexander Salzberger på Dramaten, föreställning 82 2013, recension

The Mental State of Mattias Andersson.
Detta var ett publikrep, så mycket kan förhoppningsvis hända innan de har premiär.
Det här var en föreställning som jag till en början verkligen älskade och som jag plötsligt började avsky. Och min avsky kom lika plötsligt som vändpunkten i en pjäs. Det var när dom plötsligt tände upp i salongen och började ställa frågor till publiken. Jag verkligen avskydde det, och min kärlek lyckades inte repa sej, utan dog en stilla död, där och då.
Premissen är ganska intressant: Man har frågat en massa svenskar frågor om Dramaten, om teater och om det finns några situationer i deras liv dom skulle vilja se gestaltade på nationalscenen, och sen har tyvärr regissören Mattias Andersson sammanställt och dramatiserat. Det börjar som en reading i dramatens artistfoaje, och så börjar man plocka ner konst från väggarna, bära ut möbler, montera ner väggar och skicka upp taket i trossen tills scenen är just en tom scen, och skådespelarna får peruk och kostym.
Skådespelarna gör fantastiska insatser, även om en del av dom kanske skulle avstå från att försöka sej på dialekter.
Jag har problem med regissören och dramatikern Mattias Andersson. Som regissör är han adekvat. Som dramatiker är han en straight vit höginkomstagande kulturarbetare som försöker säga något om allt han inte är. Givetvis måste vi ha en bög med i föreställningen. EN bög. Som blir utsatt för homofientlighet. För det är väl det enda som skiljer bögar från "Svenskar"? Att dom dagligen utsätts för våld? Och kvällens enda flata var en kvinna som inte vågade agera på sina impulser utan fortsatte att vara gift med sin man och fortsatte att undra vad som skulle kunna ha hänt. Är det någon med i föreställningen som har ett "osvenskt" namn så handlar givetvis deras historia om främlingsskap.
Detta är en föreställning om Mattias Anderssons fördomar: En bög lever ett liv i skräck att bli trakasserad. En flatas sexualitet är velande och oklar, och folk med invandrarbakgrund kommer alltid att känna sej utanför. Och som dramatiker har han sett till att hans namn nämns så mycket som möjligt. Det oändligt långa slutet är en ljudinspelning av en intervju mellan regissören och en rumänsk tiggare där tiggaren vänder på leken och börjar intervjua regissören. Och vi i publiken sitter och tittar på en tom scen. Och svenska skådespelareliten står i kulissen. Det säger något om Mattias Anderssons ego att han inte låter skådespelare gestalta den här situationen. Han vill att vi ska höra hans röst. Han är viktig. Viktigare än någon annan.