KUNG LEAR, Stockholms Stadsteater, föreställning 77, 2013

V.44 1/11 föreställning 77 2013 . 

Jag är av den uppfattningen att bra drama är bra drama. Man behöver inte fjompa till det för att göra det intressant, eftersom dramat i sej räckert. Jag kallar detta Gimmickteater när inkompetenta regissörer inte förmår hitta styckets kärna, dramatiken, historien, relationerna mellan rollern, utan istället låter scenografi och kostym ta över. "Jag har inget nytt att säga så jag klär ut den här skådisen till ett mysdjur, en kossa, eller en varmkorv och förflyttar handlingen till en skolsal, sjukhus eller en drömvärld."
Shakespeare är tillräckligt svår att följa som det är, så varför inte undersöka och förtydliga istället för att gömma sej bakom grepp? 
Ole Anders Tandberg heter den ansvarige bakom detta skeppsbrott. Han verkar mest ha varit verksam inom Operan, och det förklarar en hel del. Han har valt att förlägga sin Kung Lear till ett sjukhus, vilket gör att vi möter Sven Wollter liggande i en sjukhusssäng, klädd i en sån där sjukhussärk som är öppen där bak och som man - mej veterligen - bara använder i USA.  Så den här Kungen har inte långt att gå vad gäller statusfall: han är redan så långt ner på stegen man kan komma. Resten av ensemblen är alltifrån privatpersoner på besök på sjukhuset till lokalvårdare. När dom inte är utklädda i historiska kläder. Varför? Faan vet.
Detta är en lång pjäs, och den blir inte bättre av att Sven Wollter stammar och stapplar runt i texten. Hans Lear går från ingenstans till ingenting. Aldrig någonsin skymtar man den kung som varit. 
Jag hittar ingen information om ifall Shanti Roney har gått någon scenskola. Jag tvivlar på det. Mej veterligen får man där lektioner i hur man framför text på vers. Han borde ta en kvällskurs.
Kvällens enda behållning är Sten Ljunggrens Gloucester, den ende på scenen som verkade veta vad han höll på med.

Om du gillar det här kanske du gillar:

NIJINSKIJ

"För det känns plötsligt som om jag har fått en hjärnskada. Jag förstår inte. Jag hör vad hon säger, eller, jag hör att hon säger, men orden blir inte annat än ord, än ljud, än läten. Jag får inga bilder, jag hittar ingen logik. Jag är som en hund. Jag lyssnar på tonfall. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

VAKARES VARGTIMMA

"Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:

”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/vakares-vargtimmar-av-och-med-conny.html


NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR

"Jag ska se…? 

Vad var det pjäsen hette nu igen? 

Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Nattens Stjärnor ger mej en bild. Och Nattens Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html