Föreställningen jag såg var ett förberedande genrep, så det är lite svårt att göra en rättvis bedömning. Arnold är en pjästrilogi med en paus emellan varje pjäs. Scenografiskt går den från avskalat minimalistisk till fullständig farsrealism. Och en stor spegel hänger i taket för att spegla oss i publiken och scengolvet.
Jag är av den åsikten att Richard Wolf är fel man för rollen som Arnold. Jag antar att dom antog att när nu Jonas Gardell är upptagen på intiman och Peter Jöback är ute på en konsert-turné så får man ta Sveriges näst-näst mest kände bög till rollen.
I pjäsen beskrivs Arnold som attraktiv och charmig, och vad än Richard Wolf är så inte är han det. Han är Salieri, och vi behöver en Amadeus. Han är dessutom för gammal.
Meg Westergren gör ett fantastiks arbete, men någon judisk mamma är hon inte. Hennes scener är regisserade med en lätt hand, och dom underliggande känslorna uteblir.
Gerhard Hoberstorfer är bättre än jag någonsin sett honom, Ann-Sofie Rase är helt fantastisk och kramar varenda uns ur sin roll, men kvällens stjärna är Olof Mårtensson. Han går fortfarande på scenskolan i Malmö, men jäklar vad han kan lära en hel del aktörer att vara äkta och sann på scenen. Faktum är att det starkaste intrycket jag har av pjäsen är när Olof Mårtensson i rollen som adoptivsonen David ska skynda ut ur lägenheten, och står vid rockhängaren och tar på sej sin jacka. På någon sekund hinner han tveka om han ska sätta på sej kepsen eller gå barhuvad, och i dom sekundrarna ligger det tonvis av stort, sant skådespeleri. Det är inte viktigt om han har keps eller inte, det för inte handlingen vidare, medför inga vändpunkter, men en stor skådespelare visar ett sant ögonblick på scenen.
Om du gillar det här kanske du gillar:
Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare.
Låter det intressant? Här är resten:
"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "
Låter det intressant? Här är resten:
"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar