UT, av och med Ulrika Ellemark, musik Hampus Larsson, Ljusdesign: Robert Forsman, Ljudteknik: Lars Appelqvist, Teatertekniker: Mats Kullander & Jonatan Winbo, Webbansvarig: Elisabet Attermark, verkställande producent: Fredrika Rembe, Scenchef: Johan Attermark, Konstnärlig ledare fri scen: Olof Hanson, Kulturhuset Stockholm/Brigaden, föreställning 64, 2014.

Detta är andra monologen i Brigadens monologsöndag på Bryggan på Kulturhuset Stadsteatern. Vi har precis kommit igång, känns det som. När jag kommer in i spelrummet står min ryggsäck och väntar på mej, längst fram, i mitten. 

Det här en monolog om en kvinna som vägrar ge upp. En hjältinna eller en stor jäkla idiot? Ja, inte är hon någon Hellen Keller. Hon är kär. Besatt. Men inte på det där intressanta Edith Piaf Vox Humana-sättet. Mer Helena i En Midsommarnattsdröm: ”I’m your little dog, Demetrius. The more you beat me, the more I’ll love you. Treat me like you would treat a dog—kick me, hit me, neglect me, try to lose me. Just let me follow behind you, even though I’m not good enough for you. Could I ask for a worse place in your heart than to be treated as you would treat a dog? And yet I would consider it an honor to be your dog.”

Det började tydligen redan på scenskolan, och har varit av och till sen dess. Vi får berättelsen i korta, fragmentariska minnesbilder. Den kvällen när det där hände. Och kvällen när han sa så. Och morgonen när hon gjorde sådär för att han gjort såhär. Mellan bilderna tar hon en liten sväng på scenen, och hämtar nya krafter. 

Jag tänker på alkholister. Och hetsätare. Och gymnasiet, när jag och min kompis  Fröken Forsman satt i mitt studentrum ovanför Centrum Biografen vid Larmgatan, drack te och pratade om killar hon kanske gillade. Vad menade han när han sa så? Varför gjorde han sådär? Vad tänkte han? Vad tyckte han? Ska vi gå en runda och se om vi träffar på honom? 

För mej är det en besatthet som inte har med objektet att göra. Man tillskriver en person övermänskliga gåvor, och vägrar se objektet. 

Vi har nog alla varit där. Men de flesta av oss har nog gått vidare.

Men det är intressant. På ett patetiskt, irriterande sätt. 

Det som höjer det över det självunnsamma är en slags sjukdomsinsikt. Kvinnan både försvaras och lämnas ut. Hon får vara jobbig, planlös, maniskt. Mannen blir inte ett monster. Faktum är att han blir inget alls. Han är förvånansvärt blek och karaktärslös. Han är liksom inte viktig i historien.

Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. 

Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4430 + 75  = 4505:-  

Om du gillar det här kanske du gillar: 

TRETTONDAGSKONSERT 2014 PÅ KONSERTHUSET

Jag har aldrig varit svag för Romeo och Julia. Jag tror jag för cynisk. Det är inte det att jag inte gillar olyckliga kärlekshistorier, jag föredrar att dom är mer självuppoffrande, mer olyckliga, mer romantiska. Jag bara vet att om dom inte hade dött, så hade Romeo efter ett tag återigen börjat spana på Rosaline, och Julia hade så småningom börjat fundera på om den där förmögne Paris inte var ett bättre kap. Eller så har hon en sak för bad boys, och börjar snart kasta lystna blickar efter Mercutio, som i den här versionen förstås överlevde, med många intressanta ärr, livserfarenhet och kanske en släng av alkoholism. I min version blir Julia en medberoende, en möjliggörare, en langare. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/trettondagskonsert-forestallning-3-2014.html


A CHRISTMAS CAROL

"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/12/a-christmas-carol.html

TURANDOT

"Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/11/turandot_27.html

EN NATT I FEBRUARI, av Staffan Göthe, Regi: Josefin Lennström, Scenografi: Anna Sigurdsdotter, Kostym: Anna Sigurdsdotter, Musik: Anders Nyström, Ljus: Mikael Tham, med Henrik Gustafsson, Magnus Munkesjö, Eva Welinder, föreställning 60 2014.

  Jag vet inte hur gammal jag var när jag skulle rymma. Nån hade verkligen gått över gränsen - jag antar att det var Mamma - och nu skulle jag minsann visa henne! Dom! Allihop! Jag gick bakom Konsum och satte mej i det höga gräset. Ingen kunde hitta mej här. Jag var osynlig. Jag var borta.

Jag vet inte hur länge jag satt där. Länge, kändes det som. Sen gick jag hem, antar jag. Jag minns inte. 

Jag undrar hur barn i stan rymmer hemifrån? 

Jag skulle kunna fråga nån av ungarna runtomkring mej. Efter föreställningen, förstås. Man får inte prata när det är teater. Då stör man folk och dom blir jättearga, och så får man kanske gå ut, eller nåt. Så vi är jättetysta. Utom ibland. 

Vi är på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning av Staffan Göthes En Natt I Februari. Och det är helt förtrollande.

Det handlar om Pojken, som inte har haft nån vidare dag. Han skulle åka skidor med skolan, och Feffe tvingade honom att åka utför en jättefarlig backe så han trillade och slog sönder pappas termos, och sen när han och Feffe slogs sa fröken att det var hans fel. Så nu ska han rymma. Eller gömma termosen. Eller säga att den blev stulen. Eller…

Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen. 

Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar. 

Jag vet inte hur det är med dom andra ungarna, men jag är helt fast. Det här är spännande, roligt och mycket, mycket vackert. Jag får klumpar i halsen och det känns som om jag minns saker jag inte ens visste att jag varit med om. Staffan Göthe har hittat mina känslosträngar och spelar på dom som om han vore Charo. Det här är inte sorgligt för barn, det är sorgligt för  oss som minns hur det var att vara barn. Som vet vad som kom sen. Som har varit med om allt det där som ska komma. Som undrar hur man över huvud taget  överlevde. 

”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött,” säger Madame Armfeldt i Bergmans Sommarnattens Leende. 

Jag säger såhär: ge nåt slags pris till Staffan Göthe. Det Oerhört Stora Internationella Priset För Extra Särskild Utmärkthet. Inte bara för den här pjäsen, eller för alla andra pjäser han har skrivit, utan också för att han är Staffan Göthe. Han borde få det varje dag, tillsammans med frukost på sängen, och på söndagar borde vi ha en liten parad, upp och ner för Kungsgatan.

Och när vi delar ut priser, ge ett åt Josefin Lennström, som har regisserat. Ett mindre, kanske i silver, eller i väldigt blank metall. Även om jag vore gnällig skulle jag inte kunna hitta något att anmärka på. Det är lekfullt, gripande och inspirerat. Det är magi i turnévänlig scenografi. 

Och så tre mindre, kanske i flossad, lila metall, åt de tre utmärkta skådisarna. Och jag, som överlämnar priset vill i mitt motiveringstal be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt för alla de år som jag trott att barnteater var något man sysslade med när man inte kunde få några andra skådisjobb. Något man tvingades till med hot om indragna anslag. Något man började söka när man bara hade dagar kvar att stämpla. Jag hade fel. Där vi vuxna kanske kan duperas av kända namn och personlighetsskådespeleri accepterar ungar ingen bullshit, och det finns inte en lögnaktig minut nere på scenen. Jag tror på varenda sekund. 

Det här är obligatoriskt.

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

Gillade du det här kanske du gillar:

SWEENEY TODD: 

"Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras."

Låter det intressant? Här är resten:


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/sweeney-todd-text-och-musik-av-stephen.html

ANDREA CHENIER: 

"Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/andrea-chenier-av-umberto-giordano-och.html


VÄLKOMMEN HEM - FRAGMENT FRÅN KRIMINALVÅRDEN: 

"Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/valkommen-hem-av-mattias-brunn-i-regi.html

PANDA, KANIN OCH FARLIGHETERNA, av Susanne Marko, regi Josefin Lennström, sångtexter Susanne Marko & Magnus Munkesjö, Scenografi & Kostym Anna Sigurdsdotter, Musik Mats Karlsson och Anders Nyström, med Magnus Munkesjö och Eva Welinder, Mittipickteatern på Teater Påfågeln, föreställning 58 2014.

När jag var liten var jag livrädd för Baloo. Han var under min säng och inne i  min garderob, och gjorde att jag absolut inte kunde sova ensam. För Baloo var jättearg, av någon anledning.

Jag var inte så smart på den tiden. Mamma hade tagit med mej på min första bio - Djungelboken - och även om handlingen inte är vidare invecklad så fick jag allt om bakfoten. Shere Khan och Kaa verkade inte ha gjort något intryck alls. Eller gamarna. Eller Bhageera. Men Baloo, när han skulle visa Mowgli hur man ryter, han var jätteläskig. Jag skäms inte för att erkänna det, men någon Einstein var jag inte.

Så jag fattar hur flickan som precis börjat gråta känner det. Det är bara för mycket, liksom. Man klarar inte av det. Spänningen. Det otäcka. Man vill bara att allt ska vara sådär mysigt som det alltid borde vara. Och roligt. Som det var nyss. 

Jag sitter i Salongen på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning Panda, Kanin och Farligheterna, och Kanin har precis hört läskiga ljud när dom försöker somna. Och det är extra otäckt, för att Kanin brukar inte vara rädd för någonting. Så man vet att när Kanin blir rädd, då är det på riktigt. 

Det handlar om Panda och Kanin och dom där livsfarliga otäckheterna som plötsligt bara dyker upp. Krokodilsockor under sängen. Otäckheter i skogen. Det läskiga med att bada, även om man har simringar. Panda vågar ingenting. Kanin vågar allt. Men det är inte bara otäckt. Man lagar morotspannkakor och sjunger en massa också. Och borstar tänderna. 

När man som ensam medelålders man går på en barnteaterföreställning riktad till barn mellan tre och sex, så får man faktiskt inga misstänksamma blickar. Inga alls. Inga som man märker i alla fall. Kanske händer en hel del bakom min rygg, vad vet jag? Nu kanske det hjälper att jag ser lite ut som om jag har en lättare funktionsnedsättning. Kanske tror dom att jag är där för att jag har svårt att hänga med i föreställningar riktade till sjuplussare?

Innan föreställningen, ute i foajén, var det som om jag var osynlig. Jag är van att möta folks blickar, men här är det som om jag inte alls fanns. Barn och vuxna går omkring mej, som om jag vore en julgran, mitt i rummet. En julgran i Mars. Nåt som alla tröttnat på och inte längre ser. Till en början har jag ett litet leende på läpparna, för att visa att jag inte är en farlig förbrytare, men efter ett tag börjar jag känna mej som Hannibal omgiven av lunch, och jag försöker istället se ut som om jag inte har märkt att jag har ungar upp till knäna. 

Det är dagisklasser och barn med förälder eller mor- eller far-förälder. En liten kille är utklädd till apa och sitter i mammas knä. Andra barn kommer fram för att hälsa på apan, för att klappa honom. Alla verkar väldigt väluppfostrade. Det ssh-as ibland, men väldigt sällan. Det ligger färgglada dukar på borden, och på dukarna står värmeljushållare i glas. Man gillar att utmana ödet på Teater Påfågeln. Efter en stund, trött på att ständigt göra akutinsatser för att rädda värmeljus, tar en dagisfröken och viker ihop dukarna och lägger dom på borden. När det är dags att gå in lyckas jag inte ta mej förbi dagisfröken som har stannat i dörren och talar om för alla barnen, och mej, vad det vi ska göra. Vi ska gå in, tysta, och sätta oss, och vi får inte prata under föreställningen. Har vi förstått? Vi har förstått.

Det är en väldigt bra föreställning. Lite allvar och lite lek, och mycket musik. Det handlar om saker som är viktiga för barn. Det otäcka, och att man måste vara snäll mot varandra, och att alla är rädda för någonting, men ingen är rädd för allting. Panda och Kanins kläder är lagom mycket fantasi och lagom mycket verklighet. Kanin har en keps med stora öron, knickers och pälsväst. Panda har en vit hjälm med små svarta öron, och glasögon. Scenografin ser ut att vara plockad från barnavdelningen på Ikea. Det är mycket lime och turkos, med inslag av rosa. Två lådor blir sängar och kök och stenar i skogen. En slags fondtapet av en björkskog gör att man knappt märker att man är inomhus.

Och det bästa betyget? Det är att det är nästan dödstyst i salongen. Det är inte lätt för en treåring att sitta stilla i en halvtimme. Ibland ropas det förstås:

”Han är under sängen!” eller ”Det finns inga spöken!” eller ”Plättar är gott!”, men för det mesta är det tyst. Förutom flickan som gråter, då. Men hon slutar, när Panda kommer fram till Kanin, stoppar om hen och ger hen en liten pandabjörn och berättar att det inte finns några spöken. Kanin är nästan inte rädd för någonting, förutom livsfarliga spöken och läskiga ljud. Panda är rädd för det mesta, men inte för spöken, för dom finns inte, ju, nämligen. 

Efter föreställningen delar Panda och Kanin ut affischer till alla vuxna. Alla vuxna med barn, vill säga. Jag behöver ingen, för jag är en stor pojke. 

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

HEIL CLOWN, av Gerad Vazquez, regi & översättning Juan Rodriquez, musik Nils Personne, Sångtexter Nils Personne och Juan Rodriguez, Scenografi Ylva Varik och Juan Rodriguez, kostym och rekvisita, Ylva Varik, mask Suzan Gnuillasdotter Collins, maskassistent Isabell de Boulleoche, ljussättning och teknik Pär Ibbing, Teknik Nora Schleau och Simon Söderberg, Regiassistant Vilgot Paulsen, Producent Yvornn Granath, Foto Martin Skoog, med Daniel Goldmann, Sten Hellström, Ulf Montan, Palle Söderberg, Roger Westerberg och Abbe Vinterqvist/Jakob Azdel på Boulevardteatern, föreställning 56 2014

Vi står kvar utanför, efteråt. Det har börjat regna, så vi håller oss under överbyggnaden vid Boulevardteaterns entré. Foajépersonalen låser dörrarna. Börjar dammsuga. Vi diskuterar det vi har sett.

Det handlar om Charlie Rivel, som under första världskriget var Hitlers favoritclown. Han var inte en nazist, men han var inte heller antinazist. Han var en underhållare, och trodde kanske det var nog. Hans clownpartner, som tar ställning och kritiserar regimen, skickas till koncentrationsläger precis innan det är dags att uppträda för Hitler. Han skaffar en ny clownpartner, och nu vill också en nazistofficer vara med i showen. Allt är inte sanning. Men allt är inte lögn. Och det finns en låtsaspistol. Och en riktigt.

Det här är en härligt komisk, otäck hyllning till clownkonsten. Och den är nästan jävligt bra. Kostym, scenografi, clownerierna och användandet av det två skärmarna är mycket imponerande.

För mej är det regin som är lite luddig. Jag förstår inte karaktärerna, ibland. Eller dom konstnärliga valen. Jag förstår inte Charlie Rivel. Vad är det han vill? Om det är så att han, när hans clownkompanjon kritiserar regimen inför en nazist, ska tycka att det är lika ofarligt som när vi i Sverige kritiserar politiker, att det är lite tjafs om olika livsåskådningar, så köper jag det inte. Jag förstår inte om det är meningen att han ska vara ignorant eller helt enkelt inte bry sej. Jag förstår inte ens om han tar ställning genom att inte ta ställning, eller om han helt enkelt inte fattar om det finns något att ta ställning till. Det hela snurrar runt honom, men jag fattar inte var han står. 

Valet att inte göra nazisten hotfull är också lite förvirrande. Jag förstår att man vill göra honom mer mänsklig, men om han inte kommer in och gör en maktdemonstration borde han kanske istället försöka övertyga dom om sin politiska ställning? Ska han vara ointelligent? 

Och jag förstår inte Witzi, som clownen skickas till koncentrationslägret i första akten. Jag fattar inte om han skämtar trots att han inser faran, eller om han skämtar för att han inte inser faran. Hans fru har skickats till koncentrationsläger, så han borde väl inse att det finns en verklig fara? Han verkar så insatt, och så plötsligt verkar han inte ana någonting. 

Jag tror att det helt enkelt har missats att berätta för publiken riktigt var personerna står, och hur mycket dom vet. Jag blir förvirrad. Kanske finns det inte i manus?

Därför är det väldigt skönt när Daniel Goldmann kommer in på scenen. Han är glasklar, intressant, övertygande. Ibland är det väldigt skönt att aldrig ha sett en viss skådis förut. När han först kommer in på scenen är det som klarinettist, och när han har sina först repliker tänker jag: 

Den där klarinettisten har bra bett i repliken. 

Väldigt bra bett. 

Den där klarinettisten är lika bra som vilken skådis som helst. 

Tack gode gud för den där klarinettisten!

Vänta… det där är ingen klarinettist; det är en jäkligt bra skådis som kan lira klarinett!

Det är honom vi har suttit och väntat på!

Plötsligt lyfter hela föreställningen. Det är riktigt, riktigt spännande. Alla andra bleknar bort, blir till biroller. Den sista stora scenen blir magiskt, på gränsen till vad jag står ut med. Jag bryr mej inte om att jag inte fattar nazisten eller förstår Charlie Rivel, jag ser pjäsen genom Daniel Goldmanns ögon. I hans ögon är nazisten farlig. I hans ögon ser jag de förutsättningar som behövs för att göra det hela gastkramande. Jag köper honom, och det räcker. Han ger det hela värdighet.

Utanför Boulevardteatern har det slutat regna. Vi börjar promenera nerför Götgatan. Vi pratar om teater. Det är viktigt hur man gör teater, men viss teater är det nästan mer viktig att den helt enkelt bara görs.

Tyckte du om det? Då kanske du gillar:

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html


NIJINSKIJ

"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

SWEENEY TODD, Musik och sångtexter Stephen Sondheim, Manus Hugh Wheeler, Efter en bearbetning av Christopher Bond, Nyöversättning Calle Norlén, Regi Tobias Theorell, Musikalisk ledare/dirigent Mikael Jöback, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Ellen Ruge, Ljud Oskar Johansson, Koreografi Roine Söderlundh, Mask Susanne Von Platen, James Lund, Peter Jöback, Linda Olsson, Vanna Rosenberg, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, Tove Edfeldt, John-Alexander Eriksson, Cilla Silvia, Tua Dominique, Rudolf Suttner, Vendela Duclos, Glenn Edell, Joakim Jennefors, Martin Hallberg, David Inghamn, Johan Ahlin, Magnus Bagge, Jenny Eklund, Martin Höper, Emil Jonason, Jonas Lindeborg, Peter Nilsbro, Patrik Svedberg, Birger Thorelli, Anna Wallgren, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 47 2014

Jag har varit och sett Sweeney Todd. Igen. Förra gången spelade Niklas Andersson huvudrollen, och jag satt längst fram i mitten. Nu spelar Peter Jöback, och vi sitter på 13 raden nästan längst ut åt höger. Vi beställde biljetterna för nästan ett år sen, och det här var det bästa vi kunde få. 

Jag var lite avvaktande, just för att det var Peter Jöback. Och inte bara Peter Jöback. Det gällde Peter Jöback och publiken. 

Vi har inte så många riktigt stora musikalstjärnor i Sverige, och han är en av dom. Han är liksom en garant för att det här, det är kvalité. Det är hans namn som säljer biljetter. Gemene man vet vem Peter Jöback är, men har inte nödvändigtvis en aning om vem Sweeney Todd var, eller vem Stephen Sondheim är. Det medför också att folk kommer för att se stjärnan, och inte nödvändigtvis stjärnan i en annan roll än rollen som just stjärnan. För att det ska funka måste publiken acceptera stjärnan i rollen. 

Paret bakom mej, vi kan kalla dom Niklas och Laila, pratar om Peter Jöback. Har han barn? Är han gift? Det låter lite som om dom blandar ihop honom med Jonas Gardell. Dom vet att han har spelat huvudrollen på Broadway i alla fall, men dom verkar inte veta i vad. Dom tror att det var i Fantomen på Operan, men dom är inte säkra på att den fortfarande går. Jag antar att vi är några stycken inom tjuvlyssningsavstånd som sitter och ler.

Det börjar. Vi vet att det börjar, för så fort ljuset går ner förklarar Laila för Niklas att det börjar. Hon förklarar också högt att Peter Jöback är Peter Jöback när Peter Jöback gör entré. Jag vrider huvudet och ger henne en blick. Inte en sur blick, bara en blick som för att visa att jag också har hört henne. I mörkret ser jag bara hennes grå eller blonda hår och en silverglittrig topp över en ganska knubbig torso. 

Linda Olsson i rollen som tiggerskan möts av ett ”Åh, fy!”, vilket jag är övertygad har mer att göra med hennes utseende än hennes insats, eftersom hon är strålande.

När Vanna Rosenberg har kommit in och sjungit om sina pajer får hon ett högt och ljudligt godkännande av Laila, nästan en liten monolog, som sträcker sej en bra bit in i Mrs Lovetts och Sweeneys dialog. Nu vrider jag huvudet och ger henne min imitation av Somerset Maugham.

Så kommer Anton Lundkvist in på scenen. Laila förklarar högt att han är Maria Lundkvist son. Jag ger henne Somerset Maugham och räknar till tio. Nu tror jag hon ser mej, för det är väldigt tyst resten av akten. 

Det är en jäkligt bra föreställning. Det är jäkligt bra teater, och det är jäkligt bra musikal. Peter Jöback går in i sin roll, och han är mycket övertygande, långt över mina förväntningar. Alla är lysande. Jag dras in i berättelsen. Jag ser och hör mycket bra där jag sitter, men jag hade nog helst suttit längst fram, igen. 

Det är paus. Vi börjar köa för att komma ut. 

Vi har just sett Sweeney skära halsen av en man, och han och mrs. Lovett har bestämt sej för att mala ner liket i en paj.

Laila, som varit mycket tyst, börjar berätta för Niklas om Maria Lundkvist, hennes skiljsmässa, och hennes tydligen komplicerade förhållande med sin son Anton.

Ibland är det bara så. 

Hänt i Veckans verklighet överträffar Sondheims diktande.

Här är en länk till vad jag skrev första gången jag såg föreställningen.

Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3645 + 450 = 4095:-

Om du gillade det här kanske du gillar 

VARIATION

"När Katharine Hepburn skulle spela Rose Sayer i The African Queen fick hon rådet av regissören John Huston att spela rollen som om hon vore Eleanor Roosevelt, med ett evigt leende som en mask mot en vidrig omvärld. Varje gång Simon Reithner ler på scenen tänker jag på det. Hans leende blir mer och mer till en grimas, för att till slut nästan mest likna en hund som visar tänderna. Man vill bara gå ner på scenen och ge honom en stor kram. För han vill inte illa, inte egentligen. Han är bara livsfarlig."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/variation-av-kristian-hallberg-regi.html

TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING

"Det här är ett verk som får ett konserthus att svettas. Orkestern sliter som dom berömda pråmdragarna på Volga. Det kvittrar, det piper, det morrar och det bankar Det illustreras och imiteras. Och vi, i den absoluta närheten på körläktaren, sitter liksom koltrastar på en telefonledning. Vi ser allt. Och vi ser dirigenten, som pekar och fläktar och skrattar och viftar. Något händer där. Någon drillar där. En skräll, en smäll, ett tut… Det är total underhållning."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/tavlor-pa-en-utstallning-debussy-ur.html

OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET

Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 

”Padam-padam-padam.”

”Vem där?”

”Edith”

”Edith vem?

”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html

SIDI LARBI CHERKAOUI/EASTMAN: 4D, av Sidi Larbi Cherkaoui, Kostym Hussein Chalayan, Frédérick Denis, Alexandra Gilbert, Sasa Kovecevic, Isabelle Lhoas, med Guto Nagelhus Schia, Kazutomi ’Tsuki’ Kozuki, Verbjørn Sundby, Navala ’Niku’ Chaudhari, Damien Fournier, Olivia Ancona, Jon Filip Fahlstróm, på Dansens Hus, recension föreställning 44 2014

Det stör mej. Och det stör mej att det stör mej. Jag kan liksom inte släppa det och koncentrera mej på föreställningen, på koreografin, på dansen, för det stör mej. Jag vet inte vad jag tycker, hur jag ställer mej, och innan jag har en åsikt kan jag liksom inte gå vidare. 

Vi sitter på Dansens Hus och tittar på den marockanska/belgiska koreografen Sidi Larbi Charkaouis verk 4D, duetter ur fyra av hans tidigare verk, och en av de kvinnliga dansarna har precis kommit in topless. Och jag vet inte vad jag tycker om det, och det stör mej.

Det handlar om Man och Kvinna, inte om två vars kön råkar vara man och kvinna. Det är uppfriskande och ganska provocerande, eftersom jag på senare tid mest har sett dans där relationer har varit ganska könlösa, avsexualiserade eller eteriskta eller rätt och slätt handlat om kärlek. Det är ganska tydliga könsroller, även om koreografin inte verkar ta hänsyn till vem som är man och vem som är kvinna.

Övergripande påminner mej all koreografi om the Transformers. Ni vet, dom där sakerna som rullar runt och formar om sej och blir till något helt annat? Dansarna bildar tillsammans ofta liksom kroppsbollar, och när det plötsligt sticker ut ett ben eller en arm har jag svårt att veta vem av dom den tillhör.

Det började med ett gullig litet verk om en ensam kvinna, som dansar sej igenom en ganska banal vardag, vaknar, klär på sej, går till jobbet, och där den manlige dansaren blir till hennes dusch, läppstift, bil, och till slut hennes täcke.

Det är gulligt och hjärtskärande och får mej att tänka på filmen Ghost. Det blir kanske lite väl mimiskt ibland, speciellt när skuggfigurer dyker upp och börjar förtydliga vad vi ser. Man kan tolka verket som att ingen kvinna är lycklig singel, eller att en kvinna kan vara mycket lycklig singel, om hon bara omger sej mej väldigt speciellt manicker. 

Sen kommer något som heter Pure, där en man lämnar en kvinna, som försöker skapa, men som istället för att måla på dukar börjar måla på sej själv, liksom straffa sej för att hon blivit lämnad, tolkar jag. Mannen kommer tillbaka, försöker torka av henne, men när hon börjar måla på  honom blir han arg och går. 

Sen visas en videofilm. En man och en kvinna dansar i ett industiområde. Mannen har bar överkropp, man utför många kiropraktorkrävande rörelser, och så tar också kvinnan av sej sin topp. 

Oj, tänker man, men känner sej lite trygg i att kameran inte verkar zooma in på brösten. Tills den börjar zooma in på brösten. Tills det bara är bröst, ett tag. 

Hm, tänker man. Man känner till regissörer som gärna vill att skådespelerskorna ska ta av sej på överkoppen. I slutet av 80-talet fanns det nästan en hel subkultur av män med rockar i knäet som gick på föreställningar med kvinnliga nakenhet.

Och sen kommer då den barbröstade dansösen in på scenen. Det är ett stycke som heter Sin och handlar om förhållandet mellan Eros och Thanatos, läser jag efteråt i programmet. Vad jag ser är två som sexar varandra till döds.

Jag börjar med nakenheten i sej. Okej, så en kvinna visar brösten. Jag utgår från att hon är vid sina sinnens fulla, att ingen tvingar henne, vilket alltså betyder att hon vill visa sina bröst för en betalande publik. Och om jag uttrycker det sådär så låter det ju nästan som om hon jobbar som strippa, eller hur? Och att vara strippa, det låter ju inte som något beundransvärt. Varför? Varför är det inte beundransvärt att vara strippa? Varför är det väldigt sällan som en stolt mamma berättar för sina väninnor att hennes dotter äntligen fått fast anställning som strippa?

Har det att göra med att den kvinnliga, nakna kroppen är ful? Nej. Jag vet många som tycker den är vacker. 

Jag tror alltså att det här med nakenhetens för och emot börjar med om man tror att kvinnan själv vill eller tvingas vara naken. 

Jag tänker anse att kvinnan är jämlik mannen på så sätt att hon själv kan avgöra vad hon vill och inte vill visa. Har hon rätt att rösta är hon kapabel att själv ta ansvar för sina handlingar. 

Och varför skulle man vara emot kvinnliga nakenhet, förutsatt att hon är en fri människa? Ja, det har inte så mycket med kvinnan själv att göra. Det har att göra med att andra män, och andra kvinnor. 

Andra kvinnor som inte tycker att kvinnan ska visa sej naken. Varför? Antingen för att dom anser att hon inte gör det av fri vilja, att hon manipulerats, även om hon gör det av fri vilja. Ett slags övergrepp, liksom: dom anser att hon har ingen rätt att göra det hon gör.

Eller så tycker dom inte om att behöva jämföras med den nakna kvinnan. Man får anta för att man tycker att man inte är lika vacker. Men borde det inte vara okej, att kunna erkänna att någon är vackrare? Det handlar ju bara om utseende, och det är ju något dom som vet bättre sedan länge sagt att vi inte ska vara så fixerade vid? Men jag har full förståelse för avundsjuka. Men avundsjuka är alltid den avundsjukes problem, inte den avundades.

Eller så tycker dom inte att män ska titta på den nakna kvinnan, speciellt inte deras egna män. Lycka till säger jag bara. Om din man tittar på andra kvinnor är det inte dom andra kvinnorna som är problemet. Dom är symptomen. 

Man måste vara en självsäker, stor och rättvis kvinna för att tycka det är okej med andra kvinnors nakenhet. 

Och männen då? 

Om vi förutsätter att han inte känner kvinnan: 

På samma sätt som nakenhet kan exploatera en kvinna kan förbud av nakenhet vara ett sätt att kontrollera kvinnan. Det är väldigt lätt att börja bestämma vad som gäller för opassande nakenhet. 

Han kan få svårighet att koncentrera sej. Och här har jag full förståelse. Men det är mitt problem, inte den naknes. 

Och om han känner kvinnan: Han vill inte att andra män ska titta på hans kvinna. Det får honom att inte känna sej speciellt speciell om andra män får titta på det som tillhör honom. 

Man måste vara en självsäker, stor och rättvis man för att tycka det är okej att andra män tittar på ”din” nakna kvinna.

Och säg nu att vi förbjuder kvinnlig nakenhet. Vad är nästa steg? Man får inte visa bröstvårtorna men allt runtikring? Eller man får inte ens visa urringning? Visa hud ovanför knäna? Om jag av demokratiska skäl anser att kvinnor har rätt att bära burka borde jag väl också anse att kvinnor har rätt att gå helt nakna, även om jag måste erkänna att båda externerna gör mej lite obehaglig till mods. Men det är mitt problem, inte deras.

Jag är alltså mer för kvinnlig nakenhet än jag är mot. Bra att veta. Nu tillbaka till dansen…

Va?

Är den slut? 

Var den bra?

Fribiljett, tack Helena. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3365:-

HANS WAS HEIRI, Koncept, regi och scenografi: Zimmermann och De Perrot, Musik, Dimitri de Perrot, Koreografi Martin Zimmermann, Dramaturg Sabine Geistlich, Kostym Franziska Born, Ljus Ursula Degen, med och av Tarek Halaby, Dimitri Jourde, Dimitri de Perrot, Gaël Santisteva, Mélissa Von Vépy, Methinee Wongtrakoon, Martin Zimmermann, på Dansens Hus, föreställning 41 2014

Om gud finns, och om jag kommer så långt som till pärleporten, och där blir mött av vad han nu heter, som låter hälsa att gud inte är helt hundra på det sätt jag levt mitt liv, utan tänker både straffa mej och belöna mej genom att låta mej välja en föreställning att titta på om och om igen i evighet, Amen, då är detta en föreställning som ligger väldigt högt upp på listan. 

Detta är föreställningen där jag gav min första, otvungna stående ovation. Jag kunde inte sitta. Jag var tvungen att hoppa upp, stampa, klappa, vissla, skrika. 

Detta är föreställningen där jag vrålade mej hes.

Detta är förställningen där jag satt och pratade högt, som ett barn: 

Nämen!

Oj!

Men hur i helsike…

Titta där!

Detta är föreställningen man är glad att man såg med en kompis, för man litar på att den andre kommer minns lite andra saker. Man vill att nån ska kunna säga:

”Och när han sprang uppe på taket…”

Eller:

”Att hon inte gick av…”

Eller:

”Det var han, yogaläraren, som sjöng…”

Och omedelbart minnas någonting man nästan glömt. 

Det börjar lite tveksamt. Eller, vi är tveksamma, vi vet inte vad vi ska se. Och det är mörkt. För mörkt, kan man tycka. Vi ser inte riktigt. En DJ kommer in på scenen, börjar lira…

Andra saker kommer in på scenen. Människor? Dockor? Vad ska det bli?

Tänk dej Ikeas lilla bord lack, du vet, det där som bara är en fyrkantig bordsskiva och tjocka, fyrkantiga ben. Scenen är full av såna ben: långa, korta, ihopsatta till ramar eller dörröppningar, till bord eller stolar eller portföljer, till och med. Allt går att ta isär och sätta ihop. Överallt finns det möjligheter.

Och i fonden, en stor kub, indelad i fyra delar, som rum, i vilka man kan se ännu fler stolar och bord. 

Så kommer sex personer in på scenen, så olika man kan vara, var och en med en distinkt personlighet, och man blir lite kär i var och en.

Och sen börjar det, och ingenting kommer någonsin att vara sej likt. Igen.

I Mel Brooks film The Twelve Chairs (Det våras för Svärmor, 1970) sjunger man en sång med musik John Morris och text av Mel Brooks som heter ”Hope for the best, expect the worst”:

”Hope for the best, expect the worst
The world’s a stage, we’re unrehearsed
Some reach the top, friends, while others drop, friends
Hope for the best, expect the worst!”

Jag lever lite på den devisen: Jag förväntar mej en katastrof men hoppas på det bästa. Tänk allt som kunde gå åt helsike, men inte gör det, det är väl ett mirakel? 

Det är därför jag inte gillar cirkusartister. Inte personligen, men som fenomen. En lindansare eller en knivkastare är ingenting som imponerar. En fantastisk balansakt uppväger inte den oro jag känner för att våghalsen ska rasa ner i sågspånet. Eller: Okej, så han lyckades undvika att spetsa bruden som sitter fastspänd på den snurrande piltavlan den här gång, borde han inte sluta nu, snälla, eller?

Jag vet inte varför jag inte var nervös under den här föreställningen, varför jag inte höll för ögonen när kvinnan med handväskan hängde i knävecken utanför det snurrande huset. Eller varför jag inte fick en plötslig impuls att resa mej och lämna salongen när killen i den randiga tröjan började springa på taket, nej på golvet, nej, på fasaden. Kanske för att dom inte gjorde något av det? Kanske för att ingen efteråt ställde sej upp och ropade Häpp!, eller för ingenting föregicks av en trumvirvel?

Jag minns bara det vackra, det fantastiska, det omöjliga. 

För det här är inte nycirkus, det är inte Joe Labero och det är inte dans. Det här är någonting du aldrig har sett förut. Det här är inte en radda effekter staplade på varandra. Det här är essensen av ett resonerande. Det finns en tanke bakom alltihop. Det är koreografi signerad Stephen Hawking. 

Tänk dej att du sitter och tittar, men som du sitter och tittar så tror du inte det du ser. Det är inte det att du tror att du blir lurad, du förstår att du inte blir lurad, men du bara inte tror det du ser. 

Man kan inte göra så, tänker du. Den kvinnan får inte plats i den lådan. Man kan inte böja sej så. Ingen kan gå sådär; i ett snurrande rum, från vägg till vägg, i högklackat. Vart tog han vägen? Vad missade jag?

Man vill ställa sej upp och skrika:

”Stopp! Gör det igen! Jag fattar inte! Vad hände?” men det blir liksom aldrig tillfälle. 

Det här är en föreställning om förändring. En föreställning om vad som händer när man rubbar någonting, bryter en regel, vänder sej om. Om gemenskapen i allas vår ensamhet. Om det möjliga i det omöjliga. Om att ingenting händer om ingenting händer. 

Och människans fantastiska förmåga att anpassa sej. 

För en vacker dag kommer allt att ställas på ända. Du vet det, och jag vet det. Ingenting varar för evigt. 

Iställlet för att säga till barn att allt kommer att bli bra, att man kommer att leva lyckliga i alla sina dar, så borde man kanske säga: En vacker dag kommer ingenting att vara sej likt. Allt du känner och allt du har, kommer att vara helt annorlunda. Inga gamla regler gäller längre. Ingenting du lärt dej stämmer. Och om, och jag säger om, om du har tur kommer det att vara som i en föreställning av Zimmermann och de Perrot. 

Och det kommer antagligen att vara underbart. 

CUE. Nina Simone, Everything Must Change 

SLOW FADE OUT.

http://zimmermanndeperrot.com/pieces/5/info?locale=en-US#nogo

Fribiljett, tack Helena! 

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 + 00 = 3215:-

Om du gillade det här kanske du gillar

I SISTA MINUTEN

"Det känns som om det är skrivet av en ung man som sett några avsnitt för mycket av Pantertanter. Själva berättelsen är ganska fin, om hur tre väninnor flyttar ihop på ålderns höst, men skämt om dom vill ha sex och att dom är hetero känns väldigt konstruerade. Bra regi med sagolika övergångar."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/08/i-sista-minuten-forestallning-59-2013.html

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html

NIJINSKIJ

"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

WAR HORSE, av Nick Stafford, efter en bok av Michael Morpurgo, musik Adrian Sutton, sånger John Tams, regi Marianne Elliott &Tom Morris, Handspring Puppet Company, Scenografi och kostym, Rae Smith, med Alex Avery, Oliver Beamish, Alistari Brammer, Eke Chykwu, Ewen Cummins, Paul Hawkyard, m.fl. recension, föreställning 39 2014

Jag gråter aldrig. Jag gör inte det. Jag kanske kan få en lite blaskig blick, och något som påminner om halsfluss långt bak i svalget, men jag gråter aldrig. 

Tjejen på min högra sida snyftar och snorar. Den äldre mannen på min vänstra sida har skjutit upp glasögonen i pannan och torkar sig i ögonen med baksidan av handen. Jag försöker harkla mej, men det känns som om jag har något i halsen. Jag ler, men bioduken är lite suddig.

Vi sitter på tredje raden på Bio Rio vid Hornstull och har precis sett en direktsänd föreställning av War Horse från National Theatre i London, en föreställning om en ung man, hans häst, och första världskriget.

Visst är väl tekniken underbar? Vi sitter här, i Stockholm, och ser dom, där, i London, på scen. Och jag kan tänka mej att vår upplevelse är nästan bättre än deras, för vi slipper alla kameror som yr omkring, hänger på kranar och vimsar runt i gångarna. 

Det är lite som Melodifestivalen, förutom röstningsfusket, bristen på talang och avsaknaden av originalitet. Varenda kameraåkning är inövad, varje vinkel är planerad. Återgivandet av den här mästerverket till scenföreställning är ett litet mästerskap i sej. Jag har full, förnyad respekt för dom där människorna man ibland ser som sitter och tittar på teveskärmar och säger:

”Kamera ett. Nu. Kamera fyra. Nu.”

Jag älskar filmad teater. Jag avgudade Nicholas Nickleby, Gertrude Stein, och Talking Heads av Alan Bennet. Ni kan ha era biljakter, explosioner och sexscener bara jag får se sanningen i vitögat och höra ord som nån som är mycket smartare än jag har formulerat. Jag älskar det, för att jag kan spola tillbaka, se hur det var dom gjorde, hur dom fraserade, hur deras ögon möttes, eller inte möttes. Det finns så många föreställningar jag sett live som jag önskar jag haft en kopia av. Som minne. Som bevis på att det ibland var bättre förr.

Jag visste att detta var en sorglig föreställning. Kom igen, namnet, War Horse, det är ju nästan så att man hör violinerna, eller hur? Hästar och krig. Och jag visste att hästen skulle spelas av en slags docka. Och jag visste att det var engelsk teater, så jag visste att det i alla fall skulle verka övertygande.

Jag visste allt det där, så jag visste liksom precis vad som väntade mej.

Fel.

Det är nästan lite deprimerande när man inte kan komma med någon slags kritik. Eller ens alternativa val, eller tolkningar, eller visuella lösningar. Det tar liksom emot att skriva: Det var bra. Det var jätte-jätte-bra. Men man kan inte skriva något annat. Det blir som att gå fram och ge en lapp till Albert Einstein där man gjort lite anteckningar om vissa missar man tycker han har gjort angående relativitetsteorin.  

Det handlar om en ung kille vars drummel till far på fyllan köper ett föl, mest för att bräcka sin framgångsrike bror, och det faller sen på den unge killen att föda upp fölet, som när det är tillräckligt stort säljs av drummeln till armén. 

Undrar ni om ungen tar värvning? Ungen tar värvning.

Det här är dockteater, i ärlighetens namn. Underbar, förtrollande dockteater. Stjärnorna är tre män som kånkar runt på ett litet mästerverk i form av något som påminner om en häst. För det är inte så att man har gjort en exakt kopia av en häst, med päls och man och hovar. Nej, det här är inte Madame Thussauds eller Mupparna. Man har tagit idén av en häst och sen gått så långt ifrån den man kan utan att förlora möjligheten att med en blick avgöra att det faktiskt är en häst. Vi ska se att det inte är en verklighetstrogen häst, men ändå, tveklöst, se en häst. Designmässigt lutar det mer åt steampunk än åt Lilla Gubben. 

Ljuset är så bra man rimligtvis kan kräva. På den stora, tomma scenen lyckas man trolla fram slagfält, ängar, skyttegravar, och skogar. Scenografin är en dörr, en kanon, en plog. Några långa störar blir en hage, uppburna av män vi förstår att ska vara där och som vi därför inte ser. Musiken smyger sej in och kommenterar så försiktigt att den först inte ens märks. Enkla projiceringar antyder, snarare än föreställer.

Detta är en förställning som har tagit tid att utveckla. Som har fått ta tid. Man har experimenterat, provat, undersökt. Detta är dockteater som vetenskap.

Men allt detta vore ingenting utan en bra historia i grunden. Och det har den. En historia om kärlek, om det vidriga med krig, om att göra det man vet att man måste göra, och framför allt, att vända den andra kinden till. Att förlåta.

Det är också en slags hyllning till teatern, till illusionen, till fantasin, till den där delen av oss som kan se skuggan av en hand på väggen och se en häst, eller en fågel, eller en häxa. Till den där delen av oss som vill och kan tro.

Biljett 200:- 

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 200 = 3215:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE EMPEROR:

"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html