Jag har varit och sett Sweeney Todd. Igen. Förra gången spelade Niklas Andersson huvudrollen, och jag satt längst fram i mitten. Nu spelar Peter Jöback, och vi sitter på 13 raden nästan längst ut åt höger. Vi beställde biljetterna för nästan ett år sen, och det här var det bästa vi kunde få.
Jag var lite avvaktande, just för att det var Peter Jöback. Och inte bara Peter Jöback. Det gällde Peter Jöback och publiken.
Vi har inte så många riktigt stora musikalstjärnor i Sverige, och han är en av dom. Han är liksom en garant för att det här, det är kvalité. Det är hans namn som säljer biljetter. Gemene man vet vem Peter Jöback är, men har inte nödvändigtvis en aning om vem Sweeney Todd var, eller vem Stephen Sondheim är. Det medför också att folk kommer för att se stjärnan, och inte nödvändigtvis stjärnan i en annan roll än rollen som just stjärnan. För att det ska funka måste publiken acceptera stjärnan i rollen.
Paret bakom mej, vi kan kalla dom Niklas och Laila, pratar om Peter Jöback. Har han barn? Är han gift? Det låter lite som om dom blandar ihop honom med Jonas Gardell. Dom vet att han har spelat huvudrollen på Broadway i alla fall, men dom verkar inte veta i vad. Dom tror att det var i Fantomen på Operan, men dom är inte säkra på att den fortfarande går. Jag antar att vi är några stycken inom tjuvlyssningsavstånd som sitter och ler.
Det börjar. Vi vet att det börjar, för så fort ljuset går ner förklarar Laila för Niklas att det börjar. Hon förklarar också högt att Peter Jöback är Peter Jöback när Peter Jöback gör entré. Jag vrider huvudet och ger henne en blick. Inte en sur blick, bara en blick som för att visa att jag också har hört henne. I mörkret ser jag bara hennes grå eller blonda hår och en silverglittrig topp över en ganska knubbig torso.
Linda Olsson i rollen som tiggerskan möts av ett ”Åh, fy!”, vilket jag är övertygad har mer att göra med hennes utseende än hennes insats, eftersom hon är strålande.
När Vanna Rosenberg har kommit in och sjungit om sina pajer får hon ett högt och ljudligt godkännande av Laila, nästan en liten monolog, som sträcker sej en bra bit in i Mrs Lovetts och Sweeneys dialog. Nu vrider jag huvudet och ger henne min imitation av Somerset Maugham.
Så kommer Anton Lundkvist in på scenen. Laila förklarar högt att han är Maria Lundkvist son. Jag ger henne Somerset Maugham och räknar till tio. Nu tror jag hon ser mej, för det är väldigt tyst resten av akten.
Det är en jäkligt bra föreställning. Det är jäkligt bra teater, och det är jäkligt bra musikal. Peter Jöback går in i sin roll, och han är mycket övertygande, långt över mina förväntningar. Alla är lysande. Jag dras in i berättelsen. Jag ser och hör mycket bra där jag sitter, men jag hade nog helst suttit längst fram, igen.
Det är paus. Vi börjar köa för att komma ut.
Vi har just sett Sweeney skära halsen av en man, och han och mrs. Lovett har bestämt sej för att mala ner liket i en paj.
Laila, som varit mycket tyst, börjar berätta för Niklas om Maria Lundkvist, hennes skiljsmässa, och hennes tydligen komplicerade förhållande med sin son Anton.
Ibland är det bara så.
Hänt i Veckans verklighet överträffar Sondheims diktande.
Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3645 + 450 = 4095:-
Om du gillade det här kanske du gillar
Låter det intressant? Här är resten:
Låter det intressant? Här är resten:
OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET
”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar