DON GIOVANNI, av Wolfgang Amadeus Mozart, text Lorenzo da Ponte, Regi och Scenografi Ole Anders Tandberg, Kostym och Mask Maria Geber, Ljus SUTODA, Dramaturg Katarina Aronsson, med Ola Eliasson, Yana Kleyn, Elin Rombo, Michele Angelini, Luthando Qave, Sara Widén, Linus Börjesson, Anders Loretzson, dirigent Lawrence Renes, på Kungliga Operan, föreställning 49 2014.

Ibland bara händer det, det där fantastiska. Man har ingen aning om att det ska hända, men man hoppas. Nej, man vågar inte ens hoppas, förresten, det vore förmätet. Man hoppas att det är bra, men man vågar inte önska mer än så. Allt kan inte vara det bästa man någonsin sett.

Men ibland kan det vara alldeles fantastiskt. 

Vi sitter på andra bänkraden, i mitten på en nästan knökfull parkett inne i Kungliga Operan. Det är öppen repetition av Don Giovanni. 

Det är som om jag alltid känner det som om jag borde be operasångare om ursäkt. Jag lär mej liksom inte. Jag har någon slags djupt rotad fördom att operasångare är klotrunda, överåriga och inkapabla att göra något trovärdigt på en scen. Och gång på gång blir jag överbevisad att våra operasångare är helt fantastiskt vackra och begåvade. 

Ta som exempel den här föreställningen. Artisterna skulle kunna göra den fenomenalt utan att ta en ton, bara genom sitt skådespeleri. Men lägg därtill att dom sjunger gudomligt, och jag förstår inte varför du inte redan nu lyfter luren och ringer Operans biljettbokning. Numret är  08-791 44 00.

Och jag hade så lätt kunnat missa det. Min kompis Prosopagnosias och jag hade kommit överens om att vi skulle se det här repet, men det var nästan en vecka sen, och på något sätt hade jag liksom glömt bort det, tills jag gick och la mej kvällen innan. Då var det något som viskade: Du har väl inte glömt nåt?

Så jag gick upp, kollade min kalender, såg att jag så ordentligt noterat in Don Giovanni, Operan, klockan tio på morgonen. Det blev till att ställa iPhonen, för säkerhets skull. 

Det är först efteråt jag tänker på hur lätt det hade varit att jag hade missat det. Det känns lite som när man nästan varit med om en olycka. Man tänker: Om inte, om bara inte, om jag aldrig….

Chansen att jag får en så bra plats på den här föreställningen är minimal.

Jag var inte och såg bion när Palme var där. Jag var på Bröderna Mozart föreställningen innan. Alla, på den tiden, älskade den filmen. Jag skaffade den på video och såg den om och om igen. Och vad jag inte fattade då, var att jag på något sätt lärde mej operans handling, liksom undermedvetet. Och musiken.

För det här är första gången jag ser operan. Men det känns ändå bekant. 

Det börjar på en toalett. En stor, vitkaklad unisextoalett med över tolv bås i fonden. Två pelare med handfat. Don Giovanni och Donna Anna är inne i ett av båsen. Leporello står utanför och försöker videofilma dom. Det är lekfullt och erotiskt, tills plötsligt Donna Annas far, Kommendören, ligger där på golvet, blodig och stendöd, ihjälskjuten av Don Giovanni. 

Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för. 

Elin Rombo som Donna Elvira rusar in och det är plötsligt som om Emanuelle möter Kvinnor På Gränsen Till Nervsammanbrott. Hon är underbart, vansinnigt rolig! Jag skulle kunna sitta en hel kväll och bara se henne fumla med sina glasögon. Och när Sara Widén och Linus Börjesson kommer in blir det nästan kortslutning i mitt huvud. Det finns inte en människa på scenen som inte är lysande, och det är inte ens premiär!

Vi vet att det kommer att sluta illa för Don Giovanni, men jäklar vilken njutning det är att följa honom dit.

I pausen vågar jag knappt prata av rädsla att jag ska glömma något av föreställningen, att ny information liksom ska putta ut sån som inte riktigt förankrat sej. Jag står där tyst i ett hörn och väntar på att Prosopagnosias ska komma med mitt kaffe. Han är inte lika tyst som jag, men han kanske har ett mycket bättre minne.

När pausen är över tar jag långa benet före tillbaka till min plats, för jag vill bara ha mer.

Det här är fantastiskt roligt, och inte bara Mozart-roligt, utan jäkligt-komiskt-begåvade-skådisar-roligt, och helgalen-regissör-roligt. Jag har aldrig haft så roligt på Operan. Jag håller för munnen för att inte störa. Och så plötsligt är jag bara tyst, för det är med ens bara så vackert. Och otäckt. Och rörande.

När Don Giovanni tar fram en mandolin, sätter sej längst fram på scenkanten, ackompanjerar sej själv och sjunger ”Deh vieni alla finestra”, Åh, kom till Fönstret, då är det som om tiden står lite still.

Och kom ihåg, numret är 08-791 44 00.

Om du gillar det här kanske du gillar 

Onegin, på Kungliga Operan

Andrea Chenier, på Kungliga Operan

Emperor, på Kungliga Operan

Salome, på Kungliga Operan

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4095:-

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SVARTA DJURET SORG

"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html