Jag vet förstås inte om han vet vad han talar om, men han låter så övertygande att jag spetsar öronen:
”…och så många hantverkare brukar dom inte vara…”
Det är paus i den sista föreställningen av La Cage Aux Folles på Göteborgsoperan, och vi köar alla lugnt för att komma ut i den stora inglasade foajén.
Mannen som talar verkar ha sett föreställningen flera gånger, för han berättar högt och initierat för sin kamrat om vad han tycker skiljer den här - den sista - föreställningen från tidigare föreställningar. Han är ganska ordentligt rund, men rör sej som nån som nog är en jäkel på latinamerikansk dans. Hans kamrat är klädd i färger som ropar ut att det snart är påsk.
Hantverkarna han talar om dök upp i scenen där sonen tömmer sina föräldrars lägenheten på alla spår av något som kan provocera en homofob. På vissa teatrar skämtar man till det sista föreställningen, och detta kan mycket väl ha varit ett sånt, smakfullt skämt. Några fler hantverkare än vanligt, det stör inte publiken men överraskar och roar dom på scenen. Jag vågar inte säga att det är så, men jag tyckte nog att det var lite väl många hantverkare inne på scenen.
La Cage Aux Folles är pjäsen från 1973 som blev en film 1978 som blev en musikal 1983. Historien är alltså över 40 år gammal. Det är 31 år sen musikalen kom. Den skrev för en helt annorlunda värld, för en publik som antagligen aldrig ens sett en homosexuell man på teven. Mycket har hänt sen dess, och mycket är precis likadant. Det är kanske inte så otänkbart och världsomstörtande att två män har uppfostrat ett barn tillsammans. Det är kanske inte så provocerande med män i damkläder. Man kanske inte nödvändigtvis förväntar sej att i en manlig homosexuell relation ska den ena vara ”mannen” och den andra ska spela ”kvinnan”. Men hatet finns kvar, och fientligheten.
Det är en väldigt generös föreställning. Kostymt utspelar det sej i ett slags nedtonat 80tal och i en nutida minimalistisk After Darkvärld som blänker mer än den bländar.
Mycket av handlingen, speciellt i första akten, utspelar sig på och bakom scenen på nattklubben La Cage Aux Folles, och för att man inte helt ska drunkna på Göteborgsoperans enorma scen har man till och med förminskat proscenium för att göra det mer intimt. Den enorma showtrappan skulle mycket väl kunna vara mycket större. Tyvärr har dom ett enormt orkesterdike, vilket gör det lite problematiskt att prata och spela mot publiken, och trots att jag sitter så långt fram som på nionde raden känns scenen väldigt långt borta. Jag har aldrig använt min teaterkikare på Kungliga Operan, men nu önskar jag att jag packat med den.
Les Cagelles, de manliga dansarna i damkläder, får verkligen slita för att fylla all den scenyta som finns tillgänglig i shownumren. Det är tur att både dom och koreografin är förstklassig.
Mikael Samuelson i drag blir en slags blandning av Elaine Page och Inga Gill, något komisk, något tragisk, både fyllig och spenslig. Han och Hans Josefsson är övertygande som homosexuella män och deras slutkyss känns väldigt naturlig, nästan som en eftertanke, ett infall.
I andra akten, trots flera sångnummer, är det nästan som om det inte längre finns tid för musiken. Man har för mycket att berätta. Man måste knyta ihop påsen, lösa historien, få sagt det man kommit för att säga. Det blir mer fars än musikal, och numret ”Har ni sett på faten?” bevisar att det nog är klokt att inte blanda två genre, utan hålla sej till en åt gången.
Jag saknar lite konstrasten mellan livet På Scen och Privat. Motsättningen mellan realism och illusion. Den fula verkligheten och Magin. Det blir lite luddigt ibland. Artisterna är lite "På Scenen" hela tiden. Scenerna backstage spelas som om alla stod i en egen följespot, som om varje replik vore en one-liner.
Och så saknar jag Cagellerna i andra akten. Det hade behövts ett sista, svindlande shownummer innan de konservativa försöker ta över.
Jag önskar jag levde i en värld där La Cage Aux Folles inte behövdes. En värld där utvecklingen går framåt, där det hela tiden blir bättre, där man inte behöver vara orolig när man på morgonen går ut på nätet och läser nyheterna. En värld där rättigheter är en rättighet som inte kan tas bort. En värld där en del av befolkningen inte försöker bestämma hur en annan del av befolkningen ska leva sina liv. En värld där en publik på en teater i Ryssland eller Uganda lugnt kan sätta sej ner och se en mycket bra berättelse om två män som råkar älska varandra.
Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3365:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar