 |
| Foto: Peter Knutsson |
Regi: Pernilla Skifs, Originalidé och musik: Björn Skifs och Bengt Palmers, Manus ny version: Björn Skifs, Pernilla Skifs och Bengt Palmers, Sångtexter: Bosse Carlgren ,Dialog: Calle Norlén, Pernilla Skifs, Björn Skifs och Bengt Palmers, Scenografi: Bengt Fröderberg, Koreografi: Roine Söderlundh och Pernilla Skifs, Musikaliskt ansvarig och arrangemang: Joakim Hallin, Kostymdesign och specialeffektmask: Oliver Skifs, Mask och perukdesign: Metha Engqvist Griffiths, Konstruktion/sömnad: Catharina Tivar, Ljusdesign: Stefan Stizze Larsson,Ljuddesign: Fredrik Arwidson, Teknisk ledning: Anders Amrén, Med Måns Zelmerlöw, Loa Falkman, Lena Philipsson, Sussie Eriksson, Marit Eriksson, Liza Sandberg, Ulrika Ånäs, David Dalmo, Niclas Gullberg, Jessica Klingberg, Jennie Larsson, Patrik Riber, Frank Sehlstedt, Anna Ståhl, Jonas Wåhlin, Kapellmästare/piano: Joakim Hallin, Musiker: Kristian Kraftling, Torbjörn Fall, Mattias Torell, Ulric Johansson, Dan Strömkvist, Andreas Ekstedt
Nypremiär, och vi är där, jag och min kompis, Aloe-Vera. Vi sitter på nionde bänk på läktaren, hon i en svart glittertopp, högblanka svarta kängor och nymålat partyfejs. Jag… hade tänkt ha kavaj, men den ligger kvar i bilen. Det blev för kallt att gå från bilen i bara kavaj, och jag vägrar midjekort skinnjacka över kavaj. Sån är jag.
Nypremiär, och vi är där, jag och min kompis, Aloe-Vera. Vi sitter på nionde bänk på läktaren, hon i en svart glittertopp, högblanka svarta kängor och nymålat partyfejs. Jag… hade tänkt ha kavaj, men den ligger kvar i bilen. Det blev för kallt att gå från bilen i bara kavaj, och jag vägrar midjekort skinnjacka över kavaj. Sån är jag.
För jag sa väl att bilen står uppe vid Narvavägen? Det är svindyrt att parkera på Djurgården, och helt gratis över bron efter klockan fem. Jag antar att jag kunde beordrat Aloe-Vera att släppa av mej vid entrén och sen parkerat bilen, men vem orkar stå och vänta på henne efter föreställningen, när hon, likt en strävhårig tax, ska knata upp på fastlandet och hämta bilen igen? Nejtack. En cardigan från Filippa K får duga. Ingen behöver veta att jag köpt den på Stadsmissionen för 40 kronor, om jag inte säger något. Och paret bakom mej ser ut att vara på husvagnssemester, tack så mycket.
Det här ska bli spännande. Man hade premiär för ett halvår sen, och fick inte så lysande recensioner, men ekot från djungeltrummorna låter göra gällande att det har tagit sej sen dess. Rejält.
Det är lite som om ett stort filmbolag i Hollywood hade fått i uppdrag av sin gaggige och sentimentale chef att göra en remake på en liten charmig musikalfilm från filmens vagga. Man anställer Meryl, Whoopie, Ian och Leonardo. Man kontaktar special-effects-avdelningen. Mask. Kostym. Scenografi. Teknik. Rob Marshall koreograferar. Allt är förstaklass. Och så har man sin första förhandsvisning och inser: Det enda som inte håller måttet är det enda som finns kvar från originalfilmen: storyn och musiken. Det är pratigt och musikaliskt menlöst. Så vad gör man? Ger man upp?
”No fucking way”, säger Meryl.
All respekt till ett produktionsteam som inte kastar in handduken, klipper alla band och reser på semester. Och en eloge till stjärnorna som spottar i nävarna och tar nya tag.
Och man lyckas.
Det här är inte West Side Story eller Oklahoma, och gör heller inga anspråk på att vara det. Det här är en kul kväll på teatern. Man ska bli underhållen, och man blir det.
Scenografisk är det något av det bästa jag har sett på Cirkus. Dom har fått den enorma scenen att kännas hemtrevlig. Man spelar på tre olika nivåer, och i flera olika scenbilder som spårlöst byter plats.
En hel drös med trolleritrick gör att jag, Aloe-Vera och Husvagnsparet bakom högt undrar: Hur fasiken gjorde dom det där? Hur kunde hon gå igenom en spegel? Hur kan man försvinna ifrån sina kläder? Hur byter man plats i en fåtölj?
Scentekniska lösningar och övergångar är fenomenala. Det rullar på som ett tyskt godståg: full fart och inga förseningar. Saker viks ihop och vecklas ut, försvinner och dyker upp. Vi tittar åt vänster när det inte är meningen att vi ska titta åt höger.
Nånstans åker min cardigan av. Det börjar hetta till.
Och ljuset är helt suveränt. Aloe-Vera fick till och med lust till ett eventuellt karriärsbyte. Såhär dags nästa år kanske jag måste kalla henne Blända.
Ljudet gör att det är lite svårt att höra texten, speciellt i dom röjjigare numren, men det stör bara dom gånger när man inser att det är en text som för handlingen framåt.
Men det här är stjärnornas show. Dom är oantastliga, och extra allt. Om jag visste mer om fotboll skulle jag kunna skriva något om ett fotbollslag av endast stjärnspelare som hela tiden gör hat-trick. Dom gör inte bara det dom borde. Dom gör det man absolut inte rimligen kunde ha rätt att förvänta sej. Dom briljerar. Man vrider och vänder på materialet så att det gränsar till alkemi.
Jag tänker tillbaka till tider då stjärnor som Ethel Merman, Bert Lahr och Beatrice Lillie bara genom sin närvaro och enorma talang kunde förvandla en medioker föreställningen till en hit. Det här är precis rätt person på rätt plats, tack gode Thalia.
Det är över. Jag tittar smygtittar på Husvagnsparet när jag drar på mej min Filippa K. Dom ser lycklig ut. Dom har haft det trevligt. Dom är mer än nöjda.
Dom är också du och broder med stjärnorna:
”Sussie är fantastisk. Lena är fenomenal. Loa superb. Måns är helt obetalbar.”
Jag ler. Jag må inte samtycka till deras livsstil och klädstil, men jag är böjd att hålla med dom.
Friplåt, tack Johan, mfl. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4145:-
Ojojoj vad man kan tycka olika!
SvaraRaderaSåg den i söndags med min mamma. Hon var ungefär lika euforisk som ni.
Jag däremot, som jobbar med scenkonst och hela livet haft en nära relation och kärlek till musikaler undrar om detta är ett skämt.
En av Sveriges just nu mest påkostade och mest marknadsförda musikaler borde hålla en högre standard.
I sig var det kanske inte så mycket artisterna, även fast jag förväntar mig att man med sådan erfarenhet ska kunna tekniken att söka ljus. Och fast det är för mig oförståeligt hur man som huvudkaraktär kan låta sig försvinna bakom dansare i den kanske mest känslosamma balladen i hela föreställningen.
Det leder oss över till just dansarna. Eller snarare koreografierna som känns som en mix mellan något Nsync gjorde -97 och dansgolvet på numera nedlagda Kolingsborg. Och snälla, koreografera inte en pardans rutin om du inte kan någonting om pardans. Rutiner vi gjorde som showartister på Mallis 07 höll högre standard i vissa stunder.
Scenografin är som du nämner en trevlig överraskning. Ännu mer överraskad blev jag över valet att inte utnyttja den till fullo. Stackars scenografer! Vilken bortkastad tid!
Jag tycker även att du är lite väl snäll när det gäller ljudet. En musikal bärs ju som sagt fram ganska mycket av låttexter. När man inte hör texterna och artisterna inte fysiskt gör någonting för att emfasera dess innehåll så kan det bli lite svårt att hänga med. Eller, vem lurar jag, storyn är solklar och rör sig väldigt sakta från A till B. Enaktare nästa gång kanske?
Jag brukar allt som oftast hålla med i dina recensioner, men den här gången så undrar jag om du glömde glasögonen hemma för det känns inte som att vi sett samma föreställning.