Den lilla flickan reser sej plötsligt, mitt under en scen, och börjar målmedvetet stampa uppför trappan, ut mot foajén. Hennes mamma hukar sej för att inte skymma något, och rusar dubbelvikt efter. Några stolsrader längre bort frågar en liten kille högt varför dom gör som dom gör på scenen. Hans mamma svarar nånting, viskande.
Vi är på Farsta Teater, jag och min kompis. Vi sitter på andra bänkraden, och vi har med tiden vant oss vid det minimala deltagandet av väldigt unga personer. Vi går på musikalen Askungen en söndagseftermiddag, det är klart att här kommer att vara barntätt.
Jag har varit här förut. Det är en fin, stämningsfull teater med en mycket entusiastisk publik och en akut brist på toaletter. Man borde bygga några muggar till, föreställningarna börjar aldrig i tid för alla står i toakön.
Jag såg Rent här för några månader sen, och tycker mej känna igen vissa skådisar därifrån, eller om det är från Base23 eller Kulturama. Någonstans, i alla fall. Killen med tofsen utan skor, i alla fall, och en av tjejerna tror jag var med på Oscarsteaterns hyllning till Drottningen. Hon hade en smal klänning, minns jag. Eller så minns jag henne från någon annanstans.
Amatörteater är, per definition, teater av folk som älskar teater. Och jag är en amatör av amatörteater. Vilket på ren svenska betyder att jag älskar amatörteater. Eftersom ingen får betalt så gör alla inblandade det dom gör för att dom vill göra det, och eftersom dom inte får betalt så ger dom också så mycket mer. Logiken är lite omvänd, men det är sant. Eftersom dom inte får betalt så måste det vara värt att man offrar så mycket av sin tid, att man avstår från så mycket för att vara med i den här uppsättningen. Om man förbinder sej att utan ekonomisk ersättning spela rollen som t.ex. Fiskargubbe nr. 3, så ger man sin fiskargubbe allt man har, för att det hela ska vara värt det, liksom.
Får man betalt är det ett jobb som skall göras. Och det finns bra jobb, och det finns jobb som är mindre bra. Och får man betalt börjar man värdera sej på ett helt annat sätt. Tar man jobbet som Fiskargubbe nr. 3 så tycker man oftast att man borde fått spela Fiskargubbe nr. 1, eller kanske rent av en roll med ett riktigt namn, och det är då man börjar vissla på Private Dancer och räknar ören. Och i ögonen kan man läsa in: jag är för bra för den här rollen. Jag är för bra för det här.
Detta betyder inte att professionell teater är mindre intressant att titta på, bara att amatörteater har en helt annan nerv.
Speciellt musikaler. Musikaler kräver liksom lite mer, och ger lite mer. Man måste - i de flesta fall - kunna sjunga och dansa någorlunda bra, så redan här har man höjt ribban ett par snäpp.
Sen har Genet, Becket och Ionesco - mej veterligen - inte skrivit några musikaler, vilket gör att handlingen blir så mycket tydligare, både för publik och aktörer.
Askungen sätts upp av den idéella musikalföreningen POFF!, som - av vad jag förstår efter lite letande på nätet - består av elever om blivit för stora för att gå på Kulturskolans musikalgrupp. Eldsjälar, med andra ord.
Det är en mycket underhållande, trygg och kapabel föreställning, med tydlig regi och rolltolkningar och förvånansvärt vacker dans.
De större rollerna, Prinsen och Askungen är, tack och lov, mycket kompetenta, och av hög kvalitet, men det är birollerna som verkligen förvånar. Den goda feen, drottningen och de två styvsystrarna är mycket imponerande, och tar vara på varje tillfälle att vrida liv ur sina roller.
De mindre, repliklösa rollerna överraskar något riktigt rejält. I ringdansen på balen blir varje litet möte med prinsen till en liten miniscen av förhoppningar och besvikelse, och när alla kvinnorna i landet ska prova glasskon visar varje aspirant att hennes roll minsann inte är någon liten biroll inte. Med några enkla blickar och ett väl utrett förhållningssätt förstår man precis vad det är dom vill och vad dom tycker, saker som på mer professionella scener kanske inte ens getts någon uppmärksamhet.
Alla ögon är fulla med liv, och det bara lysar att detta, just nu, är vad man helst av allt vill syssla med.
Jag älskade när en av vakterna kom in utan skor, men bara fortsatte att dansa som om det var meningen. Sånt är proffsigt.
Scenografiskt har man många intressanta scenlösningar, men man kanske skulle lägga lite mer vikt vid polishen, både när det gäller scenrummet och själva scenografin, men det är absolut inget som stör.
Kostymerna är förvånande ambitiösa. Det kan vara en sak att sno ihop lite vardagskläder till Rent eller West Side Story, men här lyxar man till det med historiska kläder, balklänningar, livréer, och slängkappor, saker som absolut inte kan hittas i någons garderob eller på Myrorna. Saker som måste tillverkas eller hyras. Många av kostymerna refererar också till andra sagofigurer, vilket gör det hela extra roligt.
Man har till och med fått ihop en bra orkester. Sånt imponerar.
Jag ser fram emot Poff!s nästa produktion. Jag undrar vad det kan bli. Om jag, som Askungen, hade en önskan skulle jag nog önska mej Anyone Can Whistle, eller kanske Anything Goes, eller The Boyfriend, Bye Bye Birdie, Closer Than Ever, Company, Finians Rainbow, Lucky Stiff, Mame, Music Man eller Nine. Jag har lite svårt att välja, liksom. Välj något, och gör det snart, vi behöver fler såna här musikaler och eldsjälar i förorten. Eller, helsike, vi behöver fler såna här musikaler och eldstjälar. Punkt.
Länkar
Vanlig biljett 150:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 +150 = 3215:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Jag har träffat kvinnor som vill kallas för ”han” trots att dom inte gjort någon som helst könskorrigering och i min uppfattning ser ut som vilken kvinna som helst i gympadojjor och jeans. Jag har träffat män som sexuellt föredrar kvinnor, men som gärna klär sej i klänning och vill bli kallade ”Geraldine”. Jag vet män som drar på sej drag och vill att straighta män ska behandla dom på det där sättet man inte ska behandla en hora prostituerad.
Jag bryr mej inte. Och samtidigt undrar jag lite. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/infestus-av-och-med-aleksa-lundberg.html
RICHARD III
"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
RICHARD III
"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html
"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar