”Är den för kort?” frågar han.
Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.
”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”
Det känns alltid som om jag är den siste som får veta nåt.
Eller, får och får, det låter lite passivt och offerlikt. Det är inte det att jag får veta - som i tillåts känna till, som i nån slags överförmyndarstat - utan får veta - som i fattar, tar reda på, inser. Det känns som om jag inser saker mycket senare än många andra. Än de flesta andra, faktiskt. De som fattar senare än jag fattar oftast inte alls.
Jag önskar att det fanns en internetsida där nyheterna började. Förstår ni vad jag menar? När det gäller nyheter känner jag mej alltid som Törnrosa, jag har precis vaknat och missat en himla massa. Jag skulle önska att det fanns en sida som sorterade bort tillfälliga nyheter, som att en katt har hittat tillbaka eller skvaller om Farmen eller hur den nya bantartrenden funkar, och istället berättade, grundligt, från början, om nyheter som verkligen är nyheter. Jag känner det alltid som om jag alltid kommer in i ett rum när mötet är över, liksom, och jag har missat vad som sagts.
Internetsidan skulle kunna hetat Du Vet Väl Att… DuVetVälAtt.com.
Det finns något som heter Flash Cards. Det är kort med teckningar eller foton av saker. Man håller upp dom, och säger namnet på vad dom föreställer. Dom används oftast av småbarnsföräldrar eller spanskalärare.
Kanske kunde dom ha en slags Flash Cards på den är internetsidan, där kända personers foton visar upp, och så sägs namnet och vad hen är känd för? Eller så kan man göra det till ett slags spel och man måste själv säga vem det är och varför hen är en person man borde känna till?
Och om DuVetVälAtt.com. funnits så hade chansen att jag vetat vem Kalle Haglund är varit mycket större. Och jag hade vetat vad poetry slam är.
För jag hade ingen aning om vem Kalle Haglund är. Jag trodde jag skulle skulle på en barnföresällninen om en kille som går vilse i en skog och upptäcker hur underbar världen är att leva i. I skogen möter han folk med annan hudfärg och annan religion, och han lär sej till och med att man ska vara snäll mot djur.
Givetvis trodde jag inte det när jag och min kompis, vi kan kalla honom Prosopagnosias, gick över bron till Skeppsholmen. Då visste jag att han var en slags media-darling, en poetry slammare, en sån där som Hipsters gillar, en sån där man bara ska känna till. Kreddig, som ungdomarna sa, som nu är medelålders. En sån där stackare som är tillräckligt marginell för att media-valparna ska gilla honom, men inte så stor att han får vara med i Så Ska Det Låta. Men jag tror inte det dröjer innan han dyker upp i Melodisfestivalen. Jag fattar inte att han inte varit med för länge sen, alla vill väl vara den som introducerar den nya Björn Gustafsson, nu när den gamla inte längre är så ny?
Jag hittade den hör första publikrepetitionen på Facebook. Galeasens grupp undrade om man ville komma och se ett publikgenomdrag, och det vill jag ju. Och det vill Prospagnosias, som hänger med. Vi promenerar över Skeppsholmsbron och kommer fram till ett mörkt och tyst Galeasen.
Hade vi kommit på fel dag? Fel tid? Var det det inställt? Jag går ut och kollar fejjan, men ingen info. Vi är lite tidiga. Vi väntar.
Så ser vi att något rör sej därinne. När vi står här ute i mörkret känns det nästan som om vi är med i en skräckfilm. Personen därinne ser oss inte, men vi ser honom.
Jag inser plötsligt att jag inte alls vet hur Kalle Haglund ser ut. Är det där Kalle Haglund? I såna fall är han ganska kort och har mössa. Vi knackar på. Personen i fråga öppnar, nästan lite snopen att det var nån som kom. Han försvinner in i Galeasens gömmor, och jag och Prospagnosias hoppas att det inte bara kommer att vara vi som sitter där i publiken.
Efter en stund kommer några till. Men sen är det stopp. Vi är runt sju stycken. Mannen som kan eller inte kan vara Kalle Haglund går runt och pratar. Han verkar känna alla utom oss. Sen smyger plötsligt en kille till förbi, liksom lite hemmastadd, sådär. Han kan vara, och antagligen är Kalle Haglund. Han är väldigt lik killen på affischen i alla fall. Dessutom är han inte alls lika pratsam som den andre killen som kan vara, men antagligen inte är Kalle Haglund.
”Välkommen,” säger killen som antagligen inte är Kalle Haglund. Han informerar oss om att ljuset inte är det ljus dom ska ha på föreställningen, och ber oss att sprida ut oss lite i salongen. Och det vanliga om mobiler.
Vi går in i salongen. Jag bestämmer mej för att killen som står mitt på scenen är Kalle Haglund, och killen som sätter sej bland oss i publiken inte är Kalle Haglund.
Han som är Kalle Haglund är klädd i snygga, breda, ljust naturfärgade läderskor, lätt rundade över tårna. Jag vill ha såna skor. Han har svarta jeans, snäva, men inte så snäva att man skulle kunna ironisera över dom. En tunn jeansskjorta, knäppt i halsen, med två dolda sidfickor och väldigt vid i midjan. Jag har ingen aning om detta är de kläder han kommer att ha på premiären, men jag vet å andra sidan inte om han kommer att ha några särskilda kläder när han uppträder.
Det börjar. Det börjar lugnt och stilla, i samtalston.
Hm, tänker jag. Det här är nog inte Poetry-Slam. Det är ett slags underfundiga humoristiska kåserier. Det är inte alls illa, och fullt förståeligt. Det handlar om att bli småbarnspappa, om körkort, rädslan att bli småborgerlig, om vardagliga saker. Vi sju är ganska förtjusta och skrattar ofta högt. Framförandet känns säkert och inte alls som första gången man möter en publik. Han står still och pratar, gestikulerar sparsmakat, håller liksom hellre tillbaka än ger järnet. Ibland hopsar han runt på scenen, som för att införa lite scenerier, lite fart och fläkt. Jag gillar han sätt att tänka, men efteråt har jag lite svårt att minnas vad det handlade om.
Det är fort över, men det känns längre. 45 minuter ska det vara, men jag antar att vi inte skrattade så långt som man beräknade, för Prospagnosias räknar ut att det bara höll på i 35 minuter.
Efteråt frågar Kalle några frågor om vad vi tyckte om föreställningen.
Hördes det bra? Såg man bra? Var det nåt som kändes konstigt?
Vi svarar, lite tvekande, lite vagt, lite undflyende.
”Är den för kort?” frågar han, slutligen.
”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång. När det är slut, då är det slut.”
Fribiljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3365:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar