PÅ TAL OM "I KROPPEN MIN" #Teaterkanal #IKroppenMin #Parkteatern #Rikste...

På min teaterkanal går jag live minst en gång i veckan på Instagram och delar mina tankar om genrepet av pjäsen "I kroppen min". Pjäsen berättar om Kristian Gidlund, den unga musikern, journalisten och författaren som förlorade sin kamp mot cancer vid endast 29 års ålder. Hans blogg, "I kroppen min", blev en plats för miljoner människor att söka existentiell tröst under hans sista år i livet. Genom sitt raka tilltal och djupt angelägna budskap om döden och vikten av att leva, berörde Kristian hela Sverige med sina texter. Nu ger Parkteatern i samproduktion med Riksteatern för första gången plats åt Kristians texter på en teaterscen, i en dramatisering av Jani Lohikari och regisserad av Johan Paus. Musik för föreställningen, som framförs live av Kristians barndomsvän Mats Björke, tidigare medlem i det hyllade bandet Mando Diao, är specialkomponerad. I Johan Paus regi följer vi en man spelad av Razmus Nyström som är fast i ett mellanrum mellan liv och död, i väntan på en ofrånkomlig katastrof. Med en intensiv angelägenhet och stark fysisk dynamik utforskar han meningen med livet och döden. Kristian Gidlunds ord tar oss med på en resa genom livets slutskede och hjälper oss att gripa tag i nuet. Genom att ge Kristians texter plats på scenen strävar vi efter att fortsätta låta dem gripa tag i vår samtid, säger Josefin Rosales, konstnärlig ledare för Parkteatern. Under mina live-sändningar diskuterar jag kostym, regi, manus, dramaturgi och den mening som pjäsen ger mig, och jag välkomnar alla att delta i diskussionen. Följ med på denna inspirerande resa om livets skörhet och dess skönhet. #Teaterkanal #IKroppenMin #Parkteatern #Riksteatern #KristianGidlund #JaniLohikari #JohanPaus #MatsBjörke #MandoDiao #LivetsMening #LivetsSkörhet #Existens #Teaterliv #Dramatisering #LivetOchDöden #IntensivtNuet #Diskussion #Teaterkonst #j230706

ELVIRA MADIGAN, Parkteatern, föreställning 27, 8/6 2019

Regi och koreografi Anna Ståhl, Text och musik Emma Sandanam, Mette Herlitz, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Mask Carina Saxenberg, Kapellmästare Carina E Nilsson, Rekvisita Anja Liedtke, Musikbearbetning Carina E Nilsson, Fredrik Meyer, Ljudeffekter Fredrik Meyer, Sångcoach, Sara Nordenberg,  MED Ellen Lindblad, Robert Noack, Joanna Perera Eriksson, Sofia Jung, Oscar Karlsson, Nilas Kronlid, Rigmor Bådal, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Carina E Nilsson

Hur det slutar? Jo, senare på kvällen är foten så svullen att jag knappt kan gå. 

Hur det började? På en vanlig Friskis&Svettisklass där jag tar ett steg bakåt, vaden viker sej, och plötsligt sitter jag där, på rumpan. Nej, ingenting brutet, lite ont, men det försvinner när jag fortsätter hoppa och skutta. 

Jag känner ingenting när jag cyklar ut till Hägersten - i god tid - och får plats längst fram i mitten, och tillbringar en och en halv timme med att bläddra och läsa i Anna Bergman och Nils Harnings bok Teaterns kläder - 100 år av dräkter på Dramaten.

Kanske hade det hela slutat annorlunda om inte - 

Men jag går händelserna i förväg:

Det handlar om en cirkustrupp som av någon anledning berättar historien om Elvira Madigan, en lindansös och en gift löjtnant som förälskar sej i varandra, rymmer, och sen begår självmord. Eller, han skjuter henne, och sen sej själv.

Min absolut största behållning var skådespelarna och musiken. Ellen Lindblad, i huvudrollen, gör sin musikaldebut, och det verkar inte finnas något hon inte kan göra: hon sjunger, dansar, flyger och far, och eventuella brister är inte hennes egna: jag tror att med en mer ingående personregi och en mer tydligt definierad roll hade hon kunnat komma mycket längre. Jag önskar också att hon hade fått en mjukare mask, den hon har nu - kraftig röd ögonskugga upp till ögonbryn och ut till hårfästet vid tinningarna - ger henne en hård, kall personlighet, tvärtemot den oskyldiga, naiva roll man försöker förmedla. Jag skulle vilja se henne som Tintomara i en musikalversion av Carl Johan Love Almquista DROTTNINGENS JUVELSMYCKE, gärna med musik och text av Emma Sandanam och Mette Herlitz, men med hjälp i dramaturgin. Och det är också en helaftonsföreställning, tack, så inget för Soppteatern eller Parkteatern. Det är dags att lämna småproduktioner bakom sej och ta steget fullt ut. 

Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk? 

Som Tim Gunn säger: Make it happen. 

Jag förstår att det känns frestande att låta en historia om en cirkusartist berättas av cirkusartister, men problemet är att man här har ett otydligt förhållningssätt. Det är grumligt om man är en trupp som visar upp en sorglig historia, som en slags vandrande Commedia dell’arte-grupp, eller om man är sina roller, och det yttre bara är en slags inramning, ett formspråk utan dramaturgiska konsekvenser, lite som Ronny Danielssons vitvarumusikaler, där karaktärerna i CATS skulle kunna befinna sej i en swimmingpool, utan att någon av rollerna ens är medveten om att de är blöta. 

Här blir det hela bara lite av en slags maskerad, ett yttre grepp, lite som man ofta har Clowner i GODSPELL, eller mimare i STOPPA VÄRLDEN JAG VILL HOPPA AV.

Kostymanalytiskt är det också lite förvirrande: Robert Noack (MY FAIR LADY, BILLY ELLIOT,  ) gör entre som starke man, för att sen byta om till löjtnantsuniform, medan Ellen Lindblad, i rollen som Elvira, redan från början är i kostym, och Johanna Perera Eriksson (JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV) som Sixten Sparres fru, grevinnan Luitgard Adlercreutz,  och Sofia Jung (WALLMANS och BIG FISH) som Elvira Madigans mamma Laura Madigan, har inga byten alls, trots att det för tydlighetens skull - de spelar även flera småroller - borde bytt till något som förtydligar vem och vad det är de spelar. Nu blir det ibland förvirrande. Jag är till exempel fortfarande osäker på om man menar att berätta att Elviras mamma också var cirkusdirektör, eller om det var två olika roller. 

Det verkar som om upphovsmänniskorna inte riktigt har klart för sej hur de ska berätta historien, varför de har valt den här historien, och vad de vill använda den till att säga. Såhär efteråt uppstår en massa frågor: Vem var Sixten? Är han en bluff, en lögnare, en mytoman som medvetet ljuger och luras, eller är han en världsfrånvänd romantiker som likt Blanche DuBois i LINJE LUSTA (”I don’t want realism. I want magic!” flyr in i en fantasivärld? Är han ansvarig för sina handlingar, eller han sjuk? 

Dramaturgiskt ligger inte tyngden på honom, utan på Elvira, men om hans roll vore tydligare skulle vi inte lägga tid på att försöka förstå honom, utan skulle fokusera på henne, och hennes roll skulle bli lättare att förstå, i hennes förhållande till honom:

Om han är medvetet lurar och förför henne - köper hon hans lögner, eller gillar hon att han är en bad guy? Om han lever i det blå, lever hon där med honom, eller är hon en fattig cirkusartist utan utsikter som ser honom som en chans att komma upp sej i livet? Ser hon honom, eller ser hon vad hon vill se?

Jag blir lite förvirrad av valen man inte har gjort. Lättaste sättet att berätta historien - om man vill fokusera på Elvira - borde väl vara att öppna föreställningen med att hon uppträder, och hur hon sen, bakom scenen, får besök av en man som är helt betagen i henne. Han frågar henne om hennes liv, och hon berättar. Hon får inte veta mycket om honom, vilket gör att hon blir intresserad, men undan för undan kommer det fram fakta, saker som han till en början kan förklara bort, men det blir svårare och svårare att väja för. Att låta oss, publiken, lära känna Sixten genom Elvira, och samtidigt lära känna henna, gör att vi också dras in i deras kärlekshistoria.

Detta är upphovsmakarna Emma Sandanamns & Mette Herlitzs (ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, och DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER) andra musikal som blir uppförd på Parkteatern. För tre somrar sen satte man upp TROLLFLÖJTEN 2.0. 

Musikaliskt är de alltid intressanta, och deras sångtexter håller hög nivå, men jag tycker ibland att det brister i manus. De här är också deras första verk där de inte har en förlaga, ett färdigt verk, en beprövad dramaturgi de kan använda sej av, och det känns lite som dom famlar. 

Kanske skulle de behöva blanda in en tredje person, någon som styr upp dramaturgin, för nu känns det lite som att man har tonsatt lite där man fick feeling, vilket medför att många partier - som borde berättas i sång - måste berättas för publiken, med ord, rakt upp och ner. 

Jag förstår också att man vill berätta en historia där kvinnan inte framställs som ett offer, men kanske borde man i såna fall ha valt en annan historia? Jag har sett några uppsättningar av Hamlet där man försökt att göra Ofelia till en starkare kvinna, och det har inte funkat, eftersom hennes roll är maktlös, ett offer. 

Här är det lite samma sak, maktlösheten ligger inbyggt i berättelsen, och vill man visa henne som starkare, så måste man ge henne styrka, eller i alla fall ge henne en längtan efter styrka. Här är hon totalt dominerad av sin mamma, och när hon sen börjar uppvaktas av Sparre är hon så passiv att jag satt och undrade om detta var ett inlägg i samtyckeslagen.

Det är värt att notera att den enda gången hon har makt är när hon går på lina och är ”Artist”, och där har man valt att låta  henne tvivla på vem hon är: Elvira eller Hedvig, hennes privata jag. Och det är intressant att notera att den enda makt hon har, den som artist, överger hon för att fly med honom. 

Jag hade önskat att man för en gångs skull hade fått se en framgångsrik kvinna som inte hade några tvivel om sin karriär och sina val. 

Regissören och koreografen är i det här fallet samma person, och det är kanske lite olyckligt, för det känns som om koreografen får styra mycket mer än regissören borde.

Det är nästan som om de två yrkesrollerna vore oense om vems uppgift som är den viktigaste, och det känns som om koreografen tycker att själva berättelsen, den nödvändiga dispositionen är tråkig: många gånger lämnas en eller flera sångare på scenen med en sång att framföra, medan det i bakgrunden försiggår hejdundrande akrobatik. Vem man väljer att titta på? Givetvis inte det som man borde koncentrera sej på: den som framför berättelsen. Det blir vackra bilder, vackra tablåer, som när Elvira står uppe på cirkustaket klädd i en enorm röd kjol som räcker ända ner till golvet, och håller i ett fång stora, röda heliumballonger: det är en vacker bild, men sången i sej berättar inget nytt, och dramaturgiskt är det ingen viktig scen. 

Det blir för mycket yta och för lite substans.

Kanske hade det varit enklare för Regissören/koreografen om detta inte vore ett nytt verk, om någon liksom redan gjort en bearbetning och gjort tydliga val, för jag för mej känns detta mer som en välrepeterad workshop än en färdig föreställningen. 

Nu undrar du säkert hur det gick med mitt ben? Kanske var vaden liten svullen när jag suttit i två timmar, men när jag kom till min cykel, upptäckte att jag fått punka och var tvungen att leda cykeln hem till Midsommarkransen, jag tror det var det som gjorde det. Knappt hade jag rivit av några avsnitt på Youtube med benen upplagda på Klippansoffans armstöd, innan vaden började pulsera något alldeles våldsamt. Ytterligare någon timme i den ställningen, och jag såg ut som Quasimodo när jag hasade ut i köket för att koka te. 

I skrivande stund är jag helt återställd, tackar som frågar. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER: 

"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 

För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:

”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "

Låter det intressant? Här är resten: YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF 

THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 

Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?

CHRIST WHAT A COMEDY!

STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, Parkteatern, Vitabergsparken, Genrep, föreställning 21, 31/5 2018.

Av Leslie Bricusse and Anthony Newley, Producerad för Broadway stage av David Merrick tillsammans med Bernard Delfont, Regi och koreografi Hans Marklund, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Mask Rebecca Afzelius, Kapellmästare Andreas Landegren, Rekvisita Anja Liedtke,  Med Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund, Rebecka Meiselbach

Jag har köpstopp vad gäller böcker. Min lägenhet svämmar över. När valet stod mellan att köpa ännu en billy-bokhylla, eller att slut köpa böcker, beslutade jag mej motvilligt för att dra ner på inköpen tills dess jag avverkat några löpmeter. Några decimeter i alla fall. Men…

Hela dagen hade jag suttit framför datorn. Jag hade skrivit lite om Operastudions uppsättning av HANS OCH GRETA och XERXES, men eftersom jag på kvällen skulle gå och se genrepet av Parkteaterns STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, tillbringade jag en hel del tid med att bekanta mej med musikalen. Jag brukar försöka läsa på lite om det jag ska se, speciellt om det är en opera eller en musikal, eller en pjäs där jag misstänker att en djupare bekantskap kan förhöja upplevelsen. Det finns gånger då den här typen av beredskap har förstört upplevelsen av föreställningen, men i de allra flesta fall är det bara en tillgång att ha en närmare bekantskap. 

Manus, musik och sångtexter är skrivna av Leslie Bricusse och Anthony Newley, och Newley spelade även huvudrollen vid uruppföranden i London och på Broadway. Tillsammans har de också skapat musikalen THE ROAR OF THE GREASEPAINT - THE SMELL OF THE CROWD, och sångerna i filmmusikalen Willy Wonka and the Chocolate Factory. Duon ligger bakom Bond-sången Goldfinger och Feeling Good.

Bricusse arbetade även som endast textförfattare, till exempel för Julie Andrewsfilmen Victor/Victoria, där Henry Mancini skrev musiken, och för musikalen JEKYLL & HYDE, där musiken skrevs av Frank Wildhorn. 

Musikalen hade premiär i Londons West End 1961, på Queens Theatre, en av de där tre teatrarna nere på Shaftesbury Avenue, mittemot China Town, där LES MISERABLES har gått sen 2004, då den flyttade från Palace Theatre, längre upp på gatan. 

Detta är året då Boy George föds, Victim blir den första brittiska filmen där någon säger ordet Homosexual, och på Broadway går HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING. 

Redan nästa år, 1962, hade den premiär på Broadway, men trots att den även nominerades som Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Kompositör och Textförfattare och Manliga Huvudroll, vann man bara för Kvinnliga Biroll, Anna Quale, som spelade de fyra kvinnorna som den manliga huvudrollen har en romans med.

Stephen Sondheims A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM vann Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll, och Bästa Manus, men trots att detta var ett Sondheimverk gick Bästa Kompositör och Textförfattare till den brittiska OLIVER!

Jag har sett en tidigare, svensk uppsättning, redan 1987, och jag är inte säker, men jag tror att den gick på Mosebacke, men jag är säker på att huvudrollen spelades av Richard Carlsohn, en av mina absoluta idoler. (När jag såg honom som konferenciern i CABARET på Oscarsteatern 1989, och han sjöng I Don’t Care Much, då stod tiden still. Jag satt uppe på balkongen, och när sången var över var jag inte riktigt säker på var jag var, eller vad som hade hänt. Det händer inte ofta.)

Jag hittar en sida i Svensk Mediabas där jag läser att föreställningen sattes upp på Södra Teatern - och det kan faktiskt betyda Mosebackescenen - med Riksteatern som producent och i regi av Ivo Cramér. 

På Youtube hittar jag en filmad version med Sammy Davis Jr., och slänger mej på golvet på min sackosäck och kollar. Så hittar jag en annan video. Och en annan. Timmarna går.

Det handlar om en mans liv, från vaggan till grav, berättat  ganska övergripande, svepande, med nästan brechtiansk distansering. Han föds, börjar jobba som te-pojke på ett företag, träffar en flicka som visar sej vara chefens dotter, hon blir gravid, det gifter sej, får barn, han avancerar inom företaget, reser till USA, Ryssland, Tyskland, har förhållanden med andra kvinnor, ger sej på politiken, hans fru dör, och han sjunger om att han var en dåre som aldrig någonsin blev kär.

Ska jag sortera in musikalen blir det någonstans tillsammans med PIPPIN, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, CANDIDE och GODSPELL.

Musikalens titel kommer från att huvudpersonen ibland, när det blir för intensivt, liksom tar en time out och stoppar världen. Idén är intressantare än hur den utförs, för aldrig, när världen är stoppad, verkar det som pausen verkligen används, och hela konceptet blir lite av en besvikelse. Jag får intrycket att man hittade en cool titel, och klistrade den på en berättelse som inte har något med saken att göra, och för att rättfärdiga det hela har man slängt in några tillfällen då världen stannar, men utan några egentliga konsekvenser.

De mest kända låtarna ur musikalen är Gonna Build A Mountain, Once in a Lifetime och What Kind of Fool am I? Jag kan nästan lova att du har hört dom. Jag har på min dator 8 inspelningar av Gonna Build a Mountain, 15 av Once in a Lifetime, och 20 versioner av What Kind of fool am I inspelade av allt från Blossom Dearie, Clay Aiken och Nancy Wilson. Det finns till och med en parodi av Alan Sherman, döpt One Hippopotami.

När jag tittade igenom flera filmade versioner, slogs jag av hur lite dessa låtar passar in i musikalen. Det är som om de blivit framgrävda ur en koffert och inkilade i situationer som någorlunda påminner om sångens sinnesstämning. Alla tre är pompösa, grandiosa beltar-ballader, men i musikalen uppstår de ur situationer som är allt annat än spektakulära. Det är som om WICKEDs Defying Gravity handlade om hur Elphaba av någon anledning lär sej jonglera, eller som om Let it Go sjöngs till någon som var lite trumpen.

Gonna Build a Mountain sjungs när huvudpersonen försöker entusiasmera arbetarna på en fabrik, dit han sänts av sin svärfar för att öka produktionen. Once in a Lifetime sjungs när han har klättrar till toppen på karriärsstegen och överväger att ge sej in i politiken, och What Kind of Fool am I, sjungs när han upplever det som att han aldrig har älskat någon, trots att han hela tiden har verkat nog så kärleksfull. Musikalens övergripande tematik verkar inte handla om någon som har känslomässiga problem, någon som har svårt att relatera till andra, som är hjärtlös, kall eller frigid, men trots detta handlar den sista, sammanfattande sången om att han aldrig riktigt älskat.

Jag hoppades att Parkteatern inte hade konstlat till berättandet och låtit utseendet, det rent fysiska, ta över. Musikalen har en ganska tunn tråd, och det är lätt att berättelsen kvävs av ett starkt uttryck, en för expressivt estetik. Men så tittade jag efter vem som gjort scenografi och kostym, och blev lite lugnad, för min erfarenhet av Annsofi Nybergs arbete, är att det är ganska oteatralt, kläderna är kläder, och varken scenografi eller kostymer brukar dra fokus. På gott och på ont. Bilderna på hemsidan visade alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och svarta skor. Som något ur Blues Brothers eller Pulp Fiction.

Nu var jag plötsligt lite rädd att det skulle bli för monokromt och monotont.

Trots att det är två timmar tills föreställningen börjar, sätter jag mej på cykeln och drar in till stan. Det har varit riktigt varmt de senaste dagarna, men nu är det inte riktigt lika kväljande. Luften känns frisk. Nästan lite… kylig. 

Kanske borde jag ha haft något annat än shorts idag? Och varför packade jag inte ner en tunn jacka. Eller en tröja?

Eftersom jag är ute i god tid stannar jag till vid Myrorna på Hornsgatan. Jag ska inte ha något, absolut inget, och absolut inga böcker. Men det skadar ju inte att titta? Och om jag mot all förmodan skulle hitta något oemotståndligt, då var det ju bara tur att jag tittade in, eller hur? 

Och, visst, världen hade inte slutat snurra om jag inte hade köpt RuPauls Workin’ It, men om jag inte har plats för en 1,5 centimeter tjock bok i mitt liv, vad har jag då plats för?

Jag cyklar förbi Mae Thai-kiosken på Götgatan, köper med mej en vegansk Drunk in Bangkok with Rice Noodles och Tofu, drar upp till Vitabergsparken och sätter mej. Det är avgjort svalt. 

Innan jag åkte hemifrån hade jag googlat dom vars namn jag inte kände igen. En av de medverkade var också kapellmästare, en annan var trummis, en tredje verkade vara basist. Så plötsligt verkade någon mest hålla på med parkour. En slags förväntad bild byggdes upp, av musiker som var en integrerad del av berättandet, och så nån som klängde runt i scenografin. Tre av vad som verkade vara de fyra skådisarna var kvinnor. 

På den uppbyggda scenen har man ställt en ganska låg byggnadsställning, men tillräckligt hög för att man ska kunna ha två plan, även om det undre inte används som spelplats, utan mer som ett slags orkesterdike. Det övre planet har ett skyddsräcke som löper runt hela konstruktionen, och en brant, central trappa ner till mitten av scenen. På var sida om trappan står två tjocka skivor uppställda. Flera metallramper leder också ner från scenen, ut i publiken. Det är en lekfull, inbjudande spelplats, även om den kanske ser ut lite som något man har i en replokal, innan den verkliga scenografin kommer. Den är i första hand funktionell.

Detta är ett genrep, och på scenen håller man på med en slags kombinerad soundcheck och repetition. Som jag hade anat verkade det vara en hel del parkour med i föreställningen. Två män klänger och klättrar på ställningen, och gång på gång hoppar de ner från det översta planet, för att föreställningsfotografen ska få fina bilder.

Innan det börjar kommer Parkteatern chef Sissela Kyle upp på scenen. Hon är, för mej, definitionen av folkkär. När hon har sitt lilla anförande om att detta är en repetition, och om att man ska stänga av sina telefoner, så bubblar det av kärlek i bänkraderna. Hon är deras, vår, Sissela, och jag längtar tills hon gör en egen föreställning.

Precis som jag hade befarat är alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och lågskor, och visuellt blir det ganska tråkigt, ganska snabbt. 

I originaluppsättningen - och i de flesta påföljande uppsättningar - använde man sej av en slag cirkus-, clown- eller mimestetik, med vitmålade ansikten, stora byxor, klara färger, tajta trikåer, hängslen; kostymer som drar blicken till sej. Jag är glad att man inte har kopierat dessa kostymer, men här känns det som om man nästan gjort det - genom att göra det motsatta. Det är som om man inte tänkt så mycket på vad föreställningen behöver, utan hur man ska kunna utmärka sej, skilja sej från originalet. Göra tvärtom. 

Eftersom man här befinner sej på en ganska naken, odekorerad scen, hade jag uppskattat lite färg, lite flärd, lite fantasi.  Utomhusteater tävlar om uppmärksamheten med blå himmel och grönska, fåglar och flygplan, det hade behövts något som drog min blick mot scenen. Ibland använder man sej av starkt färgad rekvistita, som tyger, resväskor eller fjäderboor, och genast blir det lite roligare att titta.

Det känns också som om kostymören och regissören inte riktigt har samma vision. Föreställningen börjar med att alla kommer upp ur publiken, någon har en cykel, en annan drar en barnvagn, som om de vore som du och jag, men detta motsägs av att alla är klädda i kostymer som  alla är uniformt lika.

Det verkar finnas någon regel om att Parkteatern-uppsättningar inte får vara för långa, och att man inte kan ha en paus, och detta gör att man har gjort avsevärda kortningar i musikalens manus, och man har tagit bort både för mycket och för lite. Vad jag menar är, att ibland, när man stryker, är det bättre att ta bort ganska stora partier, istället för att stryka några meningar här och där; att göra en tolkning istället för en förkortning. Att välja att berätta en kortare version istället för att försöka berätta allt, bara mer fragmentariskt, på kortare tid och med färre ord.

Till exempel finns det en scen där huvudpersonen åker till Ryssland, träffar en ryska, har en liten affär, men här har scenen strukits ner så kraftigt att det upplevs som om han vänder redan på flygplatsen. Vi har precis fått veta att hans fru är gravid och väntar deras tredje barn, och i originalet, i en sång där han och ryskan sjunger om sin längtan efter ett barn, får vi veta att han önskar sej en son, och vi får också veta att hans fru förlorar barnet, hans efterlängtade son. I Parkteaterns version får vi aldrig veta vad som hände med barnet.

 Musikalen skrevs för och om den teatergående medelklassen, för männen som jobbade på kontor, och för kvinnorna som jobbade på kontor tills dess de lyckades gifta sej med en man som jobbade på kontor. Precis som en annan musikal som kom det året, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, handlar det om att göra kontorskarriär, om att starta på botten och ta sej upp. I ett av den här bearbetningens grepp där man är lite för underfundig för sitt eget bästa, förklarar man huvudpersonens förmåga att kunna stoppa tiden med att han har uppfunnit en app, vilket i sej är ett kul grepp, men det lägger liksom krokben på resten av berättelsen där hans ambition är att bli rik, slå sej fram, ta sej uppför karriärsstegen. Han borde väl redan vara multimiljardär: en tidsstopp-bar-app borde väl utklassa det mesta i app store?

Den här musikalen är i grunden något av en one-man show. Det finns en kolossal manlig huvudroll, fyra mindre roller - hans fru och tre älskarinnor - som brukar spelas av samma kvinna, och så några mycket små roller som görs av ensemblen. 

Här verkar man ha försökt jämna ut obalansen, genom att stycka upp huvudrollens uppgifter och dela ut dom bland de andra, med lite varierande resultat. 

Till exempel, i originalet, när huvudrollen beslutar att ge sej in i politiken, sjunger han Once in a Lifetime, en sång vars text och musik är så dramatisk och grandios, att det är svårt att förlika sej med att han bara sjunger om sin lite plötsliga ambition att ge sej in i politiken:

Just once in a lifetime

There's one special moment

One wonderful moment

When fate takes your hand

And this is the moment

My once in a lifetime

When I can explore

A new and exciting land

For once in my lifetime

I feel like a giant

I soar like an eagle

As tho' I had wings

I den här versionen har man valt att ge den till en kvinna ur ensemblen, som sjunger den i rollen som boaklädd sångerska, för gästerna på ett party. Hon framför den mycket bra, men valet att låta henne sjunga den är lite vanskligt: i hennes version - av naturliga skäl - blir sången inte mycket mer än ett slags uppträdande, där inget mer sceniskt händer än att en kvinna sjunger en mycket fin sång. Jag hade förstått om man hade låtit orden bli en slags undertext till den manliga huvudrollen, att han hör sången, och den ger honom tankar, känslor, eller att hennes sång blir ett slags soundtrack för vad han känner, men dramaturgiskt, i den här versionen, fyller den ingen funktion, den berättar ingenting. Hon kunde ha sjungit vilken sång som helst.

Jag tror heller inte att någon hade reagerat på om man också strukit vad som är musikalens gimmick: huvudrollens förmåga att stoppa tiden. Jag vet, det står inskrivet i titeln att världen ska stoppas, men de gånger tiden stannar händer aldrig något av vikt. Det är inte så att tiden används till att uträtta något, ingripa, eller stoppa något som inte borde hända. Han gör några reflektioner, bara, ingen av dom speciellt intressanta, och så fortsätter handlingen.

Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera. 

Textmässigt ligger den här musikalen långt ifrån Sondheim, men här och där ligger det lite underfundiga formuleringar och fyndigheter inbäddade, och i den här bearbetningen verkar man ha klämt in ytterligare en hel del. Tyvärr kan det ibland vara så att det fullmatade fysiska uttrycket kommer i konflikt med sångtexterna: man lyssnar inte, för det finns så mycket att titta på. 

Jag går från föreställningen med ett intryck av en föreställningen som är lite för underfundig för sitt eget bästa. Man verkar ha varit så rädda att bara göra en mossig föreställning, att man gjort så många bearbetningar och radikala val, att det är lite svårt att förstå varför de ville sätta upp just den här musikalen, vad det var som attraherade, varför man föredrog den här framför andra musikaler, vad det var från början med den här historien som var så intressant att man kände att man ville berätta den. För jag är inte helt övertygad att jag förstod vad det var.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

IF/THEN på Sankt Eriks: 

"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor." 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/ifthen-sankt-eriks-forestallning-20-255.html

ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan: 

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/rosenkavaljeren-genrep-kungliga-operan.html

HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:

"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2018/06/hans-och-greta-och-xerxes-operastudion.html