Manus: Brian Hill, Music och Sångtexter: Neil Bartram Regi: Alex Paterson, Koreografi Kicki Holmqvist och Emelie Winquist, Sånginstudering Annna-Kari Frisk och Kattis Markendahl Duda, Ljud: Leo Mangarelli, Ljus: Joachim Calmeyer, Scenografi: Alice Frisk, Tilda Lundén och Marina Hellöre Revenga, Smink och Mask: Moa Esplund Svensson och Alva Lind, Kostym: Isak Larsson och Kajsa Jansson. Orkester: Tobias Johansson (Kapellmästare och Piano), JOahn MÖrk (Bas), Adam Björklund (Gitarr, Keyboard och Banjo), Daniel Aldenmark (Trummor och Percussion), med Alice, Alva, Isak, Kajsa, Malin, Marina, Moa och Tilda.
Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det.
Först gången jag var här hade dom ingen försäljning alls. För ett år sen hade dom ställt upp ett bord längs med fönstret. Jag minns att det var väldigt varmt. I år är det klart svalare, och man har fått lov att husera i kafeterians lokaler.
Jag köper en kaffe, går bort till Jennie, plockar upp min telefon och gör ett instastory-inlägg:
”Känner du till något om den här musikalen?” frågar jag.
’”Nej,” svarar hon. Hon följer min stories, så hon blir inte förvånad att jag plötsligt börjar filma henne.
The Canadian Music Theatre Project på Sheridan College i Toronto, Kanada, beställde verket 2012, och Neil Bartram och Brian Hill skrev en föreställningen för college-ungdomar, om ämnen de kunde relatera till.
Det är en löst sammanhållen musikal, nästan mer en sång-cykel, eller en slags tematisk revy, för den skulle kunna vara sammansatt av en massa sånger med olika ursprung. Lite som PUTTING IT TOGETHER, en revy med Sondheim-sånger. Musikalen är ämnad för skådespelare 18 till 25 år gamla, och kan ha en ensembleuppsättning från 16 ner till 8.
Här är de åtta på scenen, och det funkar bra. Eftersom man inte följer en eller flera specifika personer - varje scen/sång är en egen enhet, obunden av de andra - så märks det knappt att man dubblerar roller.
Eleverna är välutbildade och välregisserade. Det finns inget amatörmässig eller odisciplinerat i deras prestation, och kostym, koreografi och mask är mycket ambitiös, och de många scenbytena är snabba och effektivt iscensatt . Den levande orkestern är en mycket stor tillgång.
Föreställningen börjar med att en massa elever står framför griffeltavlor, med ryggen mot publiken. Så, en efter en, kommer de fram och levererar några korta meningar som har med fysik och relation att göra.
Här hade jag önskat att elverna hade tagit det lite lugnare, för att det de säger skulle få en chans att sjunka in. Publiken behöver liksom sätta sej in i sättet att tänka. Det är inte alla musikaler som börjar med repliker typ: Person A går i 5 kilometer i timmen, Person B går mot Person A i 5,5 kilometer i timmen. I vilken hastighet uppfattar Person A att person B går? Eller: Newtons första lag: En kropp förblir i vila eller i likformig rörelse så länge vektorsumman av alla yttre krafter som verkar på kroppen är noll, eller specialfallet då inga krafter alls verkar på kroppen.
Jag antar att man var rädd att man skulle förlorar publikens intresse om man inte pumpade på en massa energi i början, men jag tror att motsatsen hade varit mer effektiv, om man liksom dragit oss till sej, lockat oss, gjort oss nyfikna. Fått oss att fundera runt det man försöker säga.
Sedan följer många fristående musikaliska nummer, på teman kattallergi, bacillfobi, äpplen kontra persikor, abort, föräldrars förväntningar, vänskap, och så vidare.
I slutet knyts föreställningen ihop av en monolog, där en kvinna berättar för sin nagelskulptris att hon ska på en blind date med fysik-student, och under sessionen pratar hon om vad hon ser, minns och tänker, och det visar sej att allt har att göra med de livsöden och situationer som framförts tidigare.
Det är lite synd - i ett musikaliskt verk - att monologen inte arbetats om till en sång, och jag hade också önskat att man kanske hade börjat med kvinnan hos nagelskulptrisen. Det är anmärkningsvärt att manusförfattaren inte har använt sej av chansen att börja och sluta på samma plats och i samma situation. Kvinnan ska ju på en date med en fysikstudent, och har läst på om fysik för att imponera på honom, så det vore inte så konstigt att hennes tankar - och berättelsen - skulle röra sej i dessa banor.
I kort skulle jag nog vilja säga att eleverna är bättre än materialet de arbetar med.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning,
Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?
ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh:
"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/05/omsa-ogonblick-stdh-forestallning-21.html
OCH SÅ LEVDE DE LYCKLIGA, på Soppteatern:
Jag skulle vilja att Soppteatern var lite som en vanlig restaurant, där man liksom hade flera sittningar om dagen. En klockan tolv, och så kanske en 13:30, och en 15:00, och så vidare. Varför? Jag skulle vilja glida in, lite när som helst, sätta mej, surpla soppa och bli underhållen. Det är en underbar liten teater, med en fantastiskt trevlig och proffsig personal där man verkligen känner sej välkommen. Vore det inte underbart, dom där nätterna när du varit ute och inte haft riktigt sådär roligt som du hoppats, att svänga förbi plattan, bara för att kolla om det händer nåt på soppan?
Låter det intressant? Här är resten: OCH SÅ LEVDE DE LYCKLIGA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar