tisdag 19 juni 2018

IF/THEN, Sankt Eriks, föreställning 20, 25/5 2018


Manus och originaltext - Brian Yorkey, Musik - Tom Kitt, Regi - Mia Malby, Producent, Musik och instuderingsansvarig - Jonas Åman, Instudering - Katarina Markendahl, Koreografi/Handledning - Kicki Holmqvist, Kapellmästare - Johan Mörk, Ljustekniker - Peter Stockhaus, Ljudtekniker - Leo Mengarelli, med Saga Folke, Erik Gummeson, Elle Lingh, Jessica Almo, Mikaela Altebro, Nathalie Westling Österberg, Therese Brandels, Ville Nilsson, Izabell Hansen, James Kirby.

Sommarhettan hade kommit med samma intensitet som när man öppnar en ugnslucka och näsan knockas av den brännande värmen som bolmar ut. Och givetvis hade jag för mycket kläder på mej. 
När jag cyklade uppför puckeln på Västerbron, mot Kungsholmen, kände jag hur svetten rann nerför ryggen, och när jag satt inne på Wiggos Wrap på Fleminggatan och väntade på min veganwrap, så skalade jag av mej min fuktiga jacka och pulade ner den i ryggsäcken. Min långärmade, tunna vita morfarströja klibbade längs hela ryggen, som om jag cyklat genom regn, istället för tvärt om.
Senare, när jag satt i trappan på innergården utanför S:t Eriks Gymnasium och käkade min macka, höll jag ibland armarna rakt ut, som den där stora Jesusstatyn i Rio De Janerio, som Kate Winslet i Titanic, eller som när Lasse Åberg säger ”Jag kan flyga, jag är inte rädd,” i Sällskapsresan
Lite längre upp i trappan satt en ung kvinna och sjöng. Kanske skulle hon vara med i föreställningen och värmde upp rösten, kanske var hon bara på gott humor. Jag vågade inte titta så noga, och när jag sen såg musikalen kom jag inte alls ihåg hur hon såg ut, så jag vet inte om hon var en av alla personerna på scenen.
Jag har varit här förut, för fyra år sen, när jag såg det årets avgångsklass framförarn fin föreställning av WITCHES OF EASTWICK, och jag vet vart jag ska, men många föräldrar och annan publik kommer fram till mej och frågar var teatern ligger. Jag pekar upp dom mot ett slags inglasat trapphus, och när mackan är slut reser jag mej och börjar själv klättra uppför våningarna. Glasrutorna förvandlar trapporna till ett slags växthus, och det blir varmare och varmare ju högre upp man kommer. 
Det är lite svalare i foajén, men inte mycket. Stora fönster vätter ut mot gården, mot väster, och solen är tillräckligt låg för att skina rakt in, och vi som väntar här fläktar oss med program, och söker upp positioner i skuggan. 

IF/THEN hade premiär på Richard Rogers Theatre på Broadway - där HAMILTON går - 2014, året då Let it Go från Frozen och Pharrell Williams Happy var de stora hitarna, och istället för att donera pengar till ett gott ändamål valde folk att hälla iskallt vatten över sej, Malal Yousafzai får Nobels fredspris, Stefan Löfven blir Sveriges Stadsminister, Robin Williams begår självmord och Alice Babs och Lasse Brandeby dör. På Stadsteatern i Stockholm sätter man upp CHICAGO, och på Dramaten går MÄSTAREN OCH MARGARITA och UTVANDRARNA

Föreställningen, trots WICKEDS ursprungliga Elpheba, Idina Menzel, i huvudrollen, var ingen hit, men heller ingen flopp, och den lades ner ett drygt år senare, efter endast 401 föreställningar. Mottagandet var blandat, men handlingen upplevdes som förvirrande och uppsättningen kändes inte färdig. Man nominerades till endast två Tony Awards: den Kvinnliga Huvudrollen och musikalens Text och Musik. De stora vinnarna det året var A GENTLEMANS GUIDE TO LOVE AND MURDER och HEDWIG AND THE ANGRY INCH.

Sunday in the Park
Man dröjer med att öppna dörrarna, men när vi släpps in i den stora salen, förstår vi varför: eleverna står frysta på scenen, lite som i början av första aktens sista scen i Stephen Sondheims SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, och givetvis kan dom inte stå så hur länge som helst. 

Orkestern spelar nånting med stråkar och klinkande ackord, lite som en stråkkvartett som underhåller gästerna på en bankett. Vi smyger snabbt in till våra platser. Jag älskar det här, när man bara sitter och väntar, bara sitter och tittar, undrar vem det ska handlar om, och vad som ska hända.
Parkbänkar och cafébord står utställda på scenen, och vid fonden finns en hög ramp med orkestern till höger, och en lite större spelscen till vänster. Kulturklasser brukar ha ont om manliga elever, men här räknar jag till tre stycken.

Jag kände inte till något om musikalen, förutom att den var en slags sån där Sliding Doors-historia, där handlingen delade sej i två, och att den skrivits av Tom Kitt och Brian Yorkey, som också skrivit musikalen NEXT TO NORMAL, en musikal jag sett både i New York och på Stockholms Stadsteater, så jag förväntade mej något lite utöver det vanliga berättandet. 
Jag hade också läst att Johan Mörk var kapellmästare, en man som verkar vara inblandad i alla amatör- och semiproffessionella musikaler, som THE LAST FIVE YEARS, PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, och THE WILD PARTY, förutom att han är mannen bakom Club Corner of the Sky, och det borgade för goda musikaliska förutsättningar.

Det är en romantisk musikal som handlar om val och möjligheter, om tillfälligheter och sånt som är ödesbestämt, iscensatt i ett nutida New York, i en värld av stadsplanerare, dagispersonal, arméläkare, och politisk aktivism. Precis som EVITA och KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA har den kvinnliga protagonisten inte någon uttalad antagonist. Saker, livet, händer, utan att hon har något direkt plan.

Musiken är poppig, snarare än musikal-aktig. Den gränser nästan åt folkmusik, och om jag skulle sortera in den i något slags fack, så skulle jag säga att den låter irländsk. Kanske är det stråkarna, pianot och gitarren.

Musikalen har mycket att tacka filmen Sliding Doors för. Precis som i filmen handlar det om en kvinna vars framtid delar sej i två, och vi får följa båda berättelser. I filmen beror inte historiens förgrening på ett medvetet val: berättelsen delar på sej utifrån om hon hinner med en tunnelbana och hinner hem och hittar sin pojkvän i säng med sitt ex, eller missar den och lever olyckligt ovetande ytterligare en tid. 
Musikalens handlar om Elizabeth, en frånskild 38 kvinnlig stadsplanerare som flyttar till New York, och när hon träffar några vänner i Central Park föreslår den ena, Kate, en lesbisk dagisfröken, att hon ska börja kalla sej Liz, och vara lite vild, medan hennes andra kompis, den bisexuelle aktivisten Lucas, föreslår att hon ska börja kalla sej Beth och börja göra karriär. Vi får sen följa på vad sätt dessa val förändrar hennes liv. För att skilja de två kvinnoversionerna har den ena glasögon.

Jag vet faktiskt inte vad jag tyckte bäst om; föreställningen, eller verket i sej, men det lutar nog åt att föreställningen var bättre än ursprungsmaterialet. Och förstå mej rätt: jag kommer absolut att gå och se musikalen igen om någon annan sätter upp den, för jag tyckte mycket om den. 
Jag tyckte bara föreställningen var lite bättre. 
Musikalen är bra, men den känns inte riktigt självklar: den har för mycket av ett laborie-experiment över sej, en intressant idé som inte riktigt är förverkligad. Kanske är den för sofistikerat snårig, vilket har medfört att den på andra ställen måste vara nästan övertydlig. Till exempel känns scenen i början, vid ett cafe i Central Park, där Elizabeth splittrar sej i Liz och Beth, nästan som något man skrivit till efter några förvirrande publikgenomdrag, som ett krav från producenterna, för att folk helt enkelt inte förstod vad det var som hände. 
Eftersom musikalen börjar med en kort prolog där - tror jag - Beth reflekterar över hur hennes liv hade kunnat vara om hon inte hade träffat militärläkaren hemkommen från sin tredje utlandstjänstgöring - en resa som han i den här tidslinjen överlever - så känns det som om det är här, inte i nästan scen, som själva vad-hade-kunnat-hända-om-problematiken borde ha presenterats, men ärligt talat tycker jag att den borde strykas, och scenen vid caféet i Central Park borde skrivas om så att den fick lite mer tyngd, för nu känns den - trots att hela föreställningen bygger på denna premiss - lite överskummad, genomskyndad, som om man vill komma igång med musikalen utan att riktigt orka förbereda grunden.
Kanske är musikalen för ambitiös, nästan skrävlande, för sitt eget bästa. Flera gånger upptäcket jag att man försöker stajla i manuset, presentera situationer som ska förvirra, för att sen förklara, som när Beth dyker upp med ett spädbarn - som vi först antar är hennes, eftersom vi visste att hon var gravid med ett barn hon inte ville ha - men som visar sej vara en av hennes anställdas bebis. Det är ett roligt grepp, men eftersom publiken har fullt upp att hålla reda på vem som är vad så blir dessa finurliga fnurror lite lätt förvirrande. Jag önskar att jag var tillräckligt insatt i historien för att verkligen kunna uppskatta alla dramaturgiska krumbukter.
Kanske, sitter jag och funderar, hade det varit enklare, tydligare, om kvinnorna helt enkelt befunnit sej på olika sidor av scenen. Övertydligt, kanske, men ibland gjorde svårigheten att hänga med att man ibland tappade vad som berättades.

Det finns två saker som jag absolut avskyr vad gäller föreställningar, och det ena är när produktionen tror att publiken är dummare än den är, och det andra är när produktionen tror att den är smartare än publiken är. Det kanske låter som om det är samma sak, men det är skillnad: Att underskatta sin publik ger en slags övertydlig, fördummande teater. Ofta hittar man den typen av föreställningar när Dramaten eller Stadsteatern försöker vara ”folkliga”, när de ”sänker sej” till spela fars eller kommersiella komedier. 
Att överskatta sej själv ger uppsättningar som slår knut på sej själv i sitt försök att vara kreddiga, att imponera på andra än sin publik. Den här typen av teater hittar man ofta på förortsscener, eller i källarlokaler, bland unga teatergrupper, där deras förhållande till publiken kan jämföras med tonåringar med ett illa dolt föräldraförakt. Åskådarna är deras fiender; de ska tuktas, undervisas, eller bara förnedras.
Då föredrar jag vad den här uppsättningen gör, där det känns som om man nästan har överskattat sin publik. Nästan.

Precis som jag hade förväntat mej, låter det väldigt bra om orkester och orkestrering, men även vad gäller elevernas sång. Men vad jag inte riktigt hade förväntat mej är att det skulle vara så välregisserat, och välrepeterat. Många professionella produktioner borde notera hur snabbt, effektivt och ändå intressanta de många scenbyterna är, och amatörproduktioner borde kanske avsätta några timmar till att bara effektivisera övergånger, för det ger absolut en förhöjd upplevelse när de är välutförda.

Det är en krävande musikal. Och jag menar inte det som något negativt, men den kräver att du tänker till, är allert, hänger med. Jag är ganska bra på att se föreställningar, att ta in, absorbera, analysera, definiera, men när jag efteråt försökte göra en slags time-line av händelserna, då gick det inte så bra, och jag var tvungen att ta till musikalens Wikipedia-sida för att verkligen få klart för mej vad det var som hade hänt. Jag sa inte att jag var smart: bara att jag var van att se teater. Till exempel hade jag totalt missat att Liz, hade fött två barn, och jag hade också på något sätt fått för mej att den framgångsrika Beth dog i en flygolycka, i ett plan som Liz i den parallella världen hade missat. Jag menar, jag tror att jag lite senare förstod att hon inte var död, men jag har inget minne av en plötslig insikt att hon inte var död. 
Men det är mycket därför jag gillade den här musikalen, och den här uppsättningen: Jag var tvungen att anstränga mej.

Eftersom det här är en gymnasial skolproduktion är alla skådespelare för unga för sina roller, men de imponerar genom att inte försöka spela något de inte kan behärska, de har liksom inte en bild framför sej som de försöker härma, en vision av hur de tror det ska se ut, hur det borde vara, något som är mycket vanligt på elevproduktioner. Kanske låter det som om jag tycker att dom bara är tillräckligt bra, men dom är mycket bättre än så. Många gånger måste jag påminna mej om att det här är ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor. 

En av anledningarna till att jag tycker mycket om den här musikalen - och uppsättningen - är förhållningssättet till rollernas sexualitet. Jag har efterlyst föreställningar där en ”avvikande” sexualitet är en integrerad del av berättelsen, men inte en anledning till konflikt. Här lyser plötsligt en liten pärla. Ingen verkar skamsen eller rädd, generad eller distanserad i förhållandet till att framställa en sexuell identitet som kanske inte - eller kanske exakt - överensstämmer med den egna. Men man är inte heller överdrivet politiskt korrekt och plakat-präktig. 

När jag var yngre trodde jag att vi såhär dags skulle ha kommit fram till något bra, en sofistikerad, human värld, en ljusare tid, utan homofobi, rasism, sexism, utan fördömande religioner och statsstyren, men det känns som om vi är på väg någon annanstans. Istället för ett enat, konfliktfritt framtidsfolk, håller vi på att splittras i många små motsatt ställda grupper: Jag hade förväntat mej att det i det nya millenniet inte skulle spela någon roll om du är kvinna eller man, eller vart du räknar dej, men det verkar vara viktigare än någonsin att du har en könsetikett, en tillhörighet, för att visa att vad du inte är, och vems felet är att det är som det är. Hudfärg, som jag vid det här laget trodde bara skulle räknas som olika nyanser av samma sak, och religiös och kulturell tillhörighet, har tvärtom blivit en distinktion som verkligen ska värnas, så till den grad att det i vissa fall verkar omöjligt att vi ens ska kunna umgås över de plötsligt utstakade gränserna.
Men så ibland händer något som verkar tyda på att vi kanske är på väg åt ett annat håll, åt rätt håll.
Som den här uppsättningen.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan: 

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?


HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:

"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."


BAD GIRLS, med SMU på Maxim: 

”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.
”Nej, det kan du inte,” tänker vi. 
Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas. 

Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar