tisdag 27 maj 2014

WITCHES OF EASTWICK, efter en bok av John Updike, Manus och Text John Dempsey, Musik Dana P. Rowe, Medverkande Elever från Musikal/Artistklassen SC3A ES11A, Regi Stein Rognstad Janni, Musik Jonas Åman, Koreograf, Kicki Holmqvist, föreställning 113 2014

”Vem känner ni?” undrar kvinnan i kassan. Mannen som sitter bredvid henne tittar upp från sitt räknande och ser på oss. 
Vi tittar på varandra, förvånade. Vad menar hon? Vem känner vi? Vem vi känner? Vi känner väl ingen? Det är ju ett elevuppspel? 
Så fattar vi, och skrattar, lite generat.
”Ingen,” säger Prosopagnosias. 
Dom ser lite på oss som om vi ljuger. Som om vi visst kände någon. 
”Vi känner ingen här,” säger jag. 
”Vi ville bara se föreställningen…” säger Prosopagnosias. ”Jag är en stor musikalnörd,” tillägger han, stolt. 
"Har ni nåt fik eller nåt sånt?" undrar jag. 

Vi är på Scengymnasiet St. Eriks, tre våningar upp, i trapphuset. Och jag är desperat för en kopp kaffe. 

Det började precis efter att vi käkat på Govindas, en vegetarisk restaurang i Indiskt stil, som drivs av Hare Krishna och ligger vid Fridhemsplan. 
”Jag vill ha en kaffe,” säger jag.
”Okej,” säger Prosopagnosias, och så reser vi oss, ställer in våra brickor i brickvagnen, går ut på Fridhemsgatan och börjar gå bort mot Flemmingsgatan. 
”Är det ditåt vi ska sen?” undrar jag och pekar uppför backen vid Sankt Göransgatan, där jag vet att det ligger ett gymnasium. 
Prosopagnosias är inte en tvivlare, som jag. Jag velar och misstror och är inte säker och kommer alltid för tidigt, för säkerhets skull. Han är hundra procent säkert tills han inser att han haft fel, och då är han tusen procent säker på motsatsen. Vissa kanske till och med skulle kalla honom obstinat, men med dom skulle han ta ett långt, allvarligt snack, och förklara och ge exempel på varför dom har fel, och han har rätt, och varför han inte kan kallas obstinat. 
Han tittar på min utsträckta arm och nickar. 
”Ska vi gå dit och kolla upp med biljetterna och så,” säger jag. ”Dom kanske har en kafeteria därinne?” 
Min oroliga själ och mitt kaffesug har liksom kommit fram till den ultimata lösningen.
”Okej,” säger han. 
Vi går uppför backen och börjar leta. Ingenstans ser vi skyltar om något elevuppspel. Han har dåligt täckning och lite batteri på sin smartphone, så jag går ut på fejjan och letar efter gruppen The Witches of Eastwick, Scengymnasiet S:t Eriks - 
S:t Eriks?
”Det är på S:t Eriks gymnasium,” säger jag. ”Det här är Sankt Görans?”
Prosopagnosias tittar upp på skolans fasad, som om han inte riktigt tror att jag vet vad jag pratar om, men han hittar en skylt och får erkänna sej överbevisad. 
”Det här var konstigt,” säger han, som om det vore något man kunde debattera, och inte ett faktum. 
”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe. 
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII. 
”Är du säker?”
”Jag tror det”, säger han, tvärsäkert. 
Vi sätter av. Jag låser upp cykeln som jag glömt utanför restaurangen och börjar leda den. Vi hinner nästan ett kvarter innan han säger:
”Nej, det är fel, jag tänkte på Kungsholmens gymnasium.”
Jag går ut på nätet igen:
”Det ska ligga på Polhemsgatan?”
”Hitåt!”
Några minuter senare står vi på Pontonjärsgatan.
”Jag trodde det här var Polhemsgatan,” säger Prosopagnosias, lite misstänksamt, som om något bytt ut gatuskyltarna för att jävlas. 
”Var ligger Pontonjärsgatan?” 
”Ingen aning.”
Jag Google Mapsar:
”Den ska ligga bakom Kronobergsparken!”
”Då vet jag!” 
Vi sätter av över Hantverkargatan och genom Kronobergsparken. 
”Den jag tänker på ligger här nere,” säger Prosopagnosias och pekar ner, tillbaka mot Hantverkargatan. 
”Pontonjärsgatan 35,” flämtar jag. Det är jobbigt att simultant leda en cykel och balansera en iPhone. 
”Då är det här fel håll,” avgör han, när vi kommer fram till Bergsgatan och ser att numren på gatan är sjunkande. Vi vänder. När vi kommer tillbaka till stället där vi kom ur parken ser jag på andra sidan Fleminggatan en banderoll där det klart och tydligt står namnet på skolan vi ska till. 
Jag ringer min kompis Achromotrichia, som ska komma senare, eftersom jag tror att jag kan ha gett honom intrycket att vi ska träffas på S:t Eriks Gymnasium. 
Men han har total koll. Han vet inte hur byggnaden ser ut, men han vet vägen dit. 

”Har ni kaffe?” frågar jag i biljettkassan, när vi förklarat att vi hittat hit via en grupp på Fejjan. 
”Kaffe?” säger dom och tittar på varandra som om det vore något dom givetvis borde ha haft. ”Nej.”
Jag ringer Achromotrichia för att fråga om han kan köpa med sej en kopp. Han är på väg upp i trapphuset. 
Det finns inte tid. 
Det börjar.

Detta är ett kaxigt val: att sätta upp en i Skandinavien aldrig förr spelad musikal, med en stor manlig huvudroll, i en gymnasieklass med bara tjejer. 
John Updikes bok från 1984, Witches of Eastwick, blev film 1987, med Cher, Michelle Pfeiffer, Susan Surandon och Jack Nicholson i det stora rollerna. 2000 sattes den upp som musikal i London med Peter Jöback i en mindre roll, och floppade. 
Det handlar om Alexandra, Jane och Sukie i den lilla staden Eastwick, som bara önskar sej en man, och deras böner besvaras - i form av djävulen. 

Man kör med liveband och myggor, förenklad men effektiv scenografi, och flera klädbyten, lösskägg och peruker, och jag slås av hur ”Vuxen” den är i sin behandling av den kvinnliga sexualiteten. Vissa scener måste nog ha varit lite knepiga att jobba med. 

Musikaliskt bjuder man inte på några direkta höjdar-hitar, men det är helt okej, och den verkar också varit lite knepig att översätta. 

I pausen smiter vi ut, stressar ner till 7-Eleven på Flemminggatan, och jag får äntligen min kaffe. Tre timmar senare. 
Det är knappt att vi kommer in när vi är tillbaka, men vi hittar en dörr där någon stuckit dit en liten kvist för att hindra den från att låsas. 

Bortsett från det tre kvinnliga huvudrollerna är det konstigt nog i de manliga rollerna man briljerar. Att spela ett annat kön kanske ger en frihet och en makt man annars saknar när man ”bara” ska spela sej själv? Kanske är det enklare, i den här åldern, att spela en karaktär som är långt ifrån en själv, istället för någon som bara är några år äldre? Eller så är det bara väldigt duktiga skådisar?
Jag har sett fullvuxna dragkings som har gjort sämre ifrån sej. 

Än en gång slås jag över vilka hjältar dom är, dom här pedagogerna och regissörerna som anstränger sej för att hitta något nytt och spännande för eleverna och för sej själva att sätta tänderna i. Vilket mod man måste ha för att dra igång en sån jätteapparat som det är att översätta och börja bena i något som är helt obekant. 
Man kunde ha gett sej på Footloose, och jag är så tacksam att dom inte gjorde det. 

Slutet på Maj, då alla elevuppspel drar igång, har plötsligt blivit lika intressant som början på September, då teaterhösten börjar. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Biljett 80:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6040:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 
”Japp…” säger han."

Låter det intressant? Här är resten:


PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.

"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna. 
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium. 
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."

Låter det intressant? Här är resten:

VÅRKONSERT MED KUNGLIGA OPERANS SOLISTER 2014, i Rikssalen på Kungliga Slottet.

"Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör. 
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant. 
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag. "

Låter det intressant? Här är resten:



#WitchesOfEastwick, #WitchesOfEastwickTheMusical, #StEriksgymnasium, #JohnUpdike, #Prosopagnosias, #Achromotrichia, 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar