PIPPIN, på Kulturama, föreställning 97 2014.

musik och sångtext av Stephen Schwartz, libretto Roger O Hirson & Bob Fosse, Regi, översättning & koreografiassistent:  Johan Schildt, Koreografi & regiassistent: Petronella Lindén, Kapellmästare och musikansvarig: Mathias Lundqvist, Ensemblesång: Helen Franzén, Scenografi: Eleverna & Peter Larsson, Kostym: Eleverna, Ljus: Niclas Jansson, Ljud: Tomas Andersson, Förlag: Josef Weinberger, London, Elias Ortiz på trummor, Olov Domeij på bas, Andrei Amartinesei på gitarr, Michael Ottosson på keyboard, Maria Olsson på slagverk, samt på träblås Jan Levander och Ari Haraldsson, med Anniela Andersson, Jonathan Böiers, Joanna Daffy, Emma Ericson, Jenny Felldin, Charlie Gustafsson, Pauline Gustafsson, Amanda Persson, Beatrice Stefansdotter, Saga Westling, Anders Wirsén, Daniel Edlund, Hanna Hellström, Victoria Jensen,  Linn Joge Erinder,  Fanny LaBrosse, Emelie Larsson, Lova Nilsson Fjällström, Marie Persson, Mathilda Werne, Arnella Zetterström, Björn Amérus, Alva-Lou Borgvall, Amelie Böiers, Rebecka Dellskog, Lisa Engström,  Nilla Hansson, Julia Lindhe, Julia Lundgren, Amanda Persson, Agnes Thörn, Sara Vivas, Albin Sundström

Det är tur att det finns elevuppspel. Jag vet inte vad vi stackars musikalnördar skulle göra annars. Låt oss tacka lärare och regissörer för att dom finns, och för att dom väljer att arbeta med musikaler som känns nya, fräscha och framför allt inte är sönderspelade. Tänk hur lätt det måste ha varit att välja West Side Story eller Rent, och hur modigt det är att våga avstå?

Jag är lite förvånad över att denna musikal inte sätts upp oftare. Den känns ung, angelägen, och är ganska lättillgänglig. Kanske skulle man behöva arra om musiken, för att liksom uppdatera den, men den har sex bra roller, varav några ganska lätta att stoppa in publikdragare i, om man nu vänder sej till en busspublik. Pippin kan spelas av vilken populär yngre sångare som helst, och Charlemagne och Berthe är som gjorda för att spelas av namn som Sven Wollter, Tomas Ledin, Siw Malmquist eller Arja Saijonmaa. Berättaren kan göras av vem som helst från Magnus Uggla till Malena Ernman, och Catherine är som skriven för Sanna Nielsen. Och vad sägs om Lena Ph som Fastrada? Anton Ewald som Lewis? Varsågod, Nöjessverige, make it happen.

Jag vet inte hur jag hittar till Kulturama. Det känns som om varje gång jag kommer dit är det på ett nytt sätt, på en alternativ väg. Jag siktar in mej på Hammarby Sjöstad, dunkar Pippin i hörlurarna och sen någonstans, svänger jag till höger. 

Man kör två föreställningar av Pippin denna söndag, och kvällsföreställningen - som jag ska se - är produktionens sista. När jag kommer in  i cafét på bottenplan sitter hela ensemblen och fikar mellan föreställningarna. Dom har vitsminkade ansikten och färglada trikåer, och jag önskar att jag tittat lite mer noggrant, för att försöka gissa vem som gör vilken, vilka som har roller och vilka som är ensemble. Jag minns killen som har hand om elden, på hans frisyr och skägg, men resten är bara en jämntjock massa av Le Coq-elever. Och jag tror jag skymtade Pippin, för jag minns en osminkad ung man. 

 När det börjar är vi fem manliga musikalnördar som sitter längst fram på första raden. Vi har kommit för musikalen, det är inte snack om något annat. Vi känner ingen på scen och skulle aldrig dykt upp om det inte utlovades en doft av Broadway. Vi är - i den ordning vi sitter - jag, mina kompisar Lars Larsson Molin och hans pojkvän Benjamin Barker, en kille i Beppe-mössa och t-shirt från Londonuppsättningen av Priscilla och en kille till, som kände igen mej från den här bloggen, och som jag snackade lite musikal med innan föreställningen.

Pippin handlar om en grupp gycklare som framför den musikaliska sagan om den medeltida prins Pippin, son till Charlemagne, och hans sökande efter en mening med livet. I mitt huvud klumpar jag ihop den med Candide, Joseph and the Technicolor Dreamcoat, och Godspell. Jag vet inte varför. 

Det börjar och är en ren njutning. Scenografin - en slags cirkusvärld - är imponerande påkostad och väl genomförd, och kostymerna skiner av en budget man omöjligt kan ha fått. Man har en hel yngre årskurs att hämta ensemble ifrån och det är löjligt generöst med personer på scenen. Detta är en utmärkt musikal att sätta upp på en skola fylld av begåvningar. Den har stora ensemblenummer och eftersom den inte har någon fjärde vägg kan eleverna liksom vara sej själva och framför en berättelse. Man börjar i svarta kläder och vita hanskar, för att sen rugga till tajta färgglada trikåer och clowninspirerade kostymer. 

Man har valt att dela upp berättarens roll i en liten grekisk kör på fem kvinnor, lite som muserna i Disneys Hercules, och det funkar så utmärkt att jag nog kommer att sakna dom om jag i en annan uppsättning ser dom spelas av bara en person.

Killen som spelar Pippin är en utmärkt skådis med god kännedom om det egna uttrycket, vad han ska leverera och en klar insikt i vilket intryck han gör.  Han är charmig, men aldrig sockersöt, intressant, men aldrig självupptagen. Det borde finnas en plats på nästa års STDH-klass med hans namn. 

Hans elake bror görs av en kille iklädd endast kängor och korta guldsshorts, och med en så fantastiskt rippad kropp att det nästan känns som om man borde titta bort, eller som om han förväntar sej att vi ska stoppa sedlar i hans lycrabyxa, och han spelar ointelligent, på gränsen till förståndshandikappad, så övertygande att det nästan är svårt att tro att han inte behövt speciallektioner för att lära sej sina repliker. Det kommer lite som en chock när han plötsligt stiger in och sjunger Pippins sång ”With You”, och gör det fantastiskt. 

Det har arbetats med den här musikalen i två skolsäsonger, och det märks. Varje scen har en tyngd, är inspirerad och krävande. Det är lite svårt att tro att ambitionen kan vara såhär hög på ett skolprojekt. Någon gång ibland tappar man bollen eller dröjer lite väl med att komma in med en replik, men dom gångerna är få och bidrar nästan positivt till helhetsintrycket, som ju ska vara av en slags improviserat framförd föreställning.

I pausen sitter jag, Lars Larsson Molin och Benjamin Barker nere i fiket och snackar musikal i allmänhet. Jag kommer fram till att det jag förut ansett varit en rip-off av Fossekoregrafi är en stil i sej själv, på samma sätt som klassisk balett är en egen stil. Man kan inte gnälla att någon stulit ett Grand Jeté eller en arabesque, lika lite som man kan börja frusta om upphovsrätt när det gäller krumma ryggar och framskjutna bäcken, plommonstop, vita handskar eller vifta bort fisen-koreografi.

Ofta kan föreställningar av den här typen tappa fart när det börjar bli dags att avsluta, men här är det tvärtom. Från att ha varit ett mycket underhållande och begåvat elevuppspel blir det plötsligt gripande, och visar ett förvånande allvar och stor kvalitet. Det är inte det att det har varit amatörmässigt innan, men man har liksom vaggats in i ett slags spexig stämning, och nu, när de ska sammanfatta, rycks man plötsligt in i en oväntad men välkommen seriositet. Slutet blir ett slags rått övergrepp, innan vi som publik, nästan på nåder, bjuds på ett sista förtrollande ögonblick. 

Och jag måste nämna något imponerande: När skådespelaren som gör Catherine ska göra entré är det inskrivet i manuset att hon har blir försenad på grund av att hon har problem med sina lösögonfransar. Hon kommer in, och spelas här som ganska divig och bortskämd, och när hon av berättarna uppmanas börja spela händer något jag tror att jag aldrig har sett förut. Skådespelerskan som spelar skådespelerskan som ska spela Catherine avslöjar sitt hantverk. Hon går från att spela komedi till drama i ett andetag. Jag har sett skådespelare som ska spela att dom skådespelar förut, men här är det liksom tvärtom: hon ska låtsas börja spela teater, men istället för att förhöja sitt spel går hon in i total realism. Imponerande.

Med kvinnan som spelar Catherines entré höjs också standarden avsevärt och är snuddande nära en professionell uppsättning. Jag - som kanske tidigare varit lite välvilligt inställd - tar jag på mej kritikerkikaren, men hittar nästan inget att anmärka. 

Jag skulle föredra att Parkteatern köpte in den här föreställningen istället för att rapa upp ännu en idisslad version av Kalsonger och Kalops, eller vad den nu heter. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett 120:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

P*FECT/TENTACLE TRIBE, IMPRINT/NOBODY LIKE A PIXELATED SQUID

”Efter att har briljerat - mitt ordval, inte den breda massans - på förmiddagens skivstångspass på Friskis Hornstull, blev jag upphämtad av Skäggige Skalman för en liten biltur. Vi rev av Food Courten i Skärholmen, Myrorna, den nybyggda gallerian mittemot Ikea, och så en tripp över gatan, för lite fika och en snabbkoll på den nya P.S. Serien. 

Jag kom på det så fort jag rest mej upp:

”Jag ska bara rätta till slipsen,” sa jag, och Skäggige Skalman, som fortfarande hade mousse kvar, fattade precis.”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pfectsetentacle-tribe-seca.html

HEROINES på Kulturhuset Stadsteatern.

"Jag hamnar mellan två kvinnor som på något sätt representerade det två största grupperna i publiken. På min vänstra sida sitter en explosion i hennafärgat, glada sjalar och hela regnbågen. På min högra sitter något grafiskt i svart och vitt. 

Jag klär mej fortfarande som om jag var stylad av Rain Man."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/heroines-musik-av-barbara-strozzi.html

CIE REVOLUTION: RAGE

Det dröjer inte länger förrän den första t-shirten åker av. Men det är ingen striptease. Kroppen finns där, gud bevars, men det är inte för att attrahera, inte för att objektiviseras. De nakna musklerna ska dominera, avskräcka, demonstrera makt. Som ett rovdjur som morrar och visar tänderna. Det är som om dom hade politiska budskap tatuerade på kroppen. Det är inte en fåfäng stolthet över den egna fysiken, det är en utmaning, en våldshandling. 

Och plötsligt börjar byxorna åka av. Dom står där i sina bruna kalsonger, och jag tänker att om dom fortsätter såhär kommer det att bli svårt att koncentrera sej. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/cie-revolution-rage-konstnarlig-ledare.html