Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort.
”Japp…” säger han.
Så börjar vi promenera hemåt, uppför Vasagatan.
Vi har precis sett det första publikrepet någonsin av Lloyd Newsons och DV8s nya verk John.
För någon vecka sen låg jag och min kompis Protanomaly och solade i Svandammsparken. Eller: han solade, jag fikade och gömde mej i skuggan. Vi pratade om ett slags kommunalt drivna teaterhus där amatörer och fria gruppen borde kunde spela. Vi snackade om det kommersiella och det konstnärliga. Och vi pratade om vikten av att scenkonst måste få utvecklas, måste ges tid, måste ges möjligheter. Vi pratade om något utan vilket den här föreställningen inte vore möjlig.
För någon vecka sen låg jag och min kompis Protanomaly och solade i Svandammsparken. Eller: han solade, jag fikade och gömde mej i skuggan. Vi pratade om ett slags kommunalt drivna teaterhus där amatörer och fria gruppen borde kunde spela. Vi snackade om det kommersiella och det konstnärliga. Och vi pratade om vikten av att scenkonst måste få utvecklas, måste ges tid, måste ges möjligheter. Vi pratade om något utan vilket den här föreställningen inte vore möjlig.
Varje gång ljuset går ner i en salong hoppas jag att jag ska bli förförd, förtrollad, och förhoppningsvis; förändrad. Det händer inte så ofta. Men oftare än man skulle kunna tro. Jag antar att jag är lite som den där prinsessan som kysser grodor på jakt efter en prins. För varje groda man kysser blir det lite enklare att kyssa nästa. Och chansen att träffa på en prins ökar ju med antalet grodor man kysser.
Men ibland kysser man en groda och han förvandlas till…?
Vad är bättre än en prins? En Kung? En kronprins? En multimediamiljonär?
Det börjar liksom i full fart. En röst, på engelska, börjar berätta om sitt liv, och allt börjar snurra. Bokstavligen. Man har en vridscen på högsta fart, och på den har man byggt upp olika rum, och huvudpersonen, John, tar sej igenom rummen i berättelsen om sitt liv. Nästan som en hinderbana. Ett liv av misshandel, missbruk, misär och misslyckanden.
Låter det inte som en dans? Det är det inte. Det är inte bara en dans. Låter det mer som en pjäs? Det är det inte. Och är inte bara en pjäs. Det är både och. Och så mycket mer.
Runt, runt, snurrar det, och John tar sej från rum till rum, och under den korta stund det tar för ett rum att virvla förbi hinner man måla upp situationer, kontakter, öden.
Redan några minuter in i spelet kippar jag efter andan. Det är för mycket! Det är för bra! Jag vill pausa redan nu, tänka efter, ta in. Jag ber en stilla bön: snälla gode gud, låt det här komma ut på dvd!
Jag fattar inte. Nästan varje gång ett rum snurrar fram ser det annorlunda ut. Hur många rum kan det rymmas på en vridscen? Dörrar dyker upp där dörrar inte varit, och möbler försvinner och kommer tillbaka. Och så förstår jag: dom bygger om, därbakom. Det snurrar, och man håller hela tiden på och bygger om. Och hur sjutton ljudsätter man något sånt här?
I en nästan oavbruten monolog berättar John om sitt liv, från liten till vuxen man. Från social misär, via missbruk, till upprepade besök på kåken och rehab. Och hela tiden den här lekfulla, livsbejakande koreografin, som både förstärker och skapar distans.
Jag får så många vackra, otäcka bilder i huvudet att jag nästan stänger ner.
John som står och berättar om sitt liv, samtidigt som han utför någon slags balansövninar, och jag är övertygad om att hans skor är fastsatta i golvet tills han plötsligt tar ett steg ut ur rummet.
Galgar som kommer ner från taket och hur John ur en tvättbaljar plockar upp och hänger kläder som får representera människorna i hans liv.
Och så plötsligt vänder det. Det vänder så snabbt att jag först inte hänger med. Ett av rummen snurrar in och i det står en massa män och tar av sej kläderna. Jag tänker först att det är John som har åkt in på kåken igen, och det här är något slags oklädningsrum. Men var är John?
Nej, vi är på en gaysauna. Vad har hänt? Var är John? Vi är på något sätt inne i andra delen, och en helt ny värld presenteras. En ny subkultur: Gayvärldens bastuklubbar. Vi möter ägare, gäster, straighta och gay, komedi och tragedi.
Och så plötsligt dyker John upp. Han har klippt sej och skaffat ett jobb. Han har bytt missbruket mot gymmet, och nu har han kommit ut och är på jakt efter någon att inte bara älska, utan dela sitt liv med.
Det är så bra att jag vill ställa mej upp och skrika hysteriskt, som dom där första tonårstjejerna på en Beatleskonsert. Inte bara gaytemat, eller det kriminella, sociala våldstemat, utan temat att man alltid kan börja om, ta en ny chans, starta igen.
Och gudarna ska veta att John förtjänar så många chanser han kan få.
Det sista vi hör är Johns andetag. Han ligger på golvet, och bara andas. För första gången känns det som han bara existerar. Inga droger. Inget våld. Ingen jakt, ingen flykt.
Bara är. Plötsligt permanent närvarande.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5960:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.
"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna.
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium.
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."
Låter det intressant? Här är resten:
VÅRKONSERT MED KUNGLIGA OPERANS SOLISTER 2014, i Rikssalen på Kungliga Slottet.
"Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör.
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant.
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/varkonsert-med-kungliga-operans.html
OLIVER TWIST på Enskedespelen:
"Det börjar, och nästan med en gång inser jag att det här är ett slags mästerverk. Regi, dramatisering, kostym, scenografi, mask, peruk och musik är av så inspirerad, hög kvalitet och väl genomförd att jag ibland undrar om publiken, mest bestående av inte så teatervana föräldrar, inser vilken fantastisk prestation detta är.
Regin är total, övergripande och Skolverket skulle inte kunna ha sån här ordning på barnen."
Låter det intressant? Här är resten:
#JOHN, #DV8, #DansensHus, #Gay, #Ja!, #Engelska,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar