torsdag 22 maj 2014

LUNCHKONSERT MED MUSIKALLINJEN 1A, på Kulturama, Föreställning 100 2014


”Jo,” säger jag till Achromotrichia, ”du vet…”
Han tittar på mej lite undrande. Han är övertygad om att jag har rätt när jag säger att han vet, han är bara lite undrande över vad det är han vet?
”Från den där… som heter på engelska… av han, den där, som vi gillar… Som dom gjorde… Vi var där… Du kände en av dom… Från Ön, den andra ön?”
Orden jag letar efter är: Sånger från Andra Sidan Havet, Songs for a New World, Jason Robert Brown, Länsteatern på Gotland, Soppteatern, Thomas Sundström och Gotland. 
Gotland var ett av orden jag inte hittade. 
Men Achromotrichia fattar. Och skiner upp. Han har lika svårt att komma på orden som jag, men han fattar, för han var där. 
Vi sitter i kafeterian på Kulturama i Hammarby Sjöstad. Eller heter det här Luma? Man har ställt upp en scen framför fönstret, bredvid entrén, Musikallinjen 1A har precis avslutat en elevkonsert, och vi har ätit en god vegetarisk feta- och spenat-lasagne, dröjer kvar vid vårt bord, dricker kaffe och försöker minnas alla sångerna vi hört. Många av skolans elever är där för att titta och stötta, speciellt från Musiklinjen årskurs 2. Jag känner igen många av dom från deras slutproduktion, Pippin. 
Det har varit en mycket kompetent konsert, speciellt med tanke på att dom bara går första året på utbildningen, men även med tanke på låtvalet, som var en fräsch blandning av nya bekantskaper och andra inte ännu sönderspelade låtar. Inte ens ackord från  Memory, Maria eller And I Am Telling You I'm Not Going.
Två från the Wild Party, en från Funny Girl, en nyskriven, svensk, av någon som jobbat på Kulturama, en från Wicked, och nu har vi kört fast vid den där som vi vet vad den heter, eftersom vi såg ett utmärkt gästspel av Länsteatern i Gotland på Klara Soppteater för något år sen. Jag såg den till och med två gånger och  hade höga förhoppningar om att Parkteatern skulle köpa in den. Och jag var lite besatt av interpretationen av sången på ett You-tubeklipp med Jason Gotay. Det är 4:37 minuter av perfektion. Googla.
”Nånting med Island?” förestår jag. 
”Scott Alan?” undrar Achromotrichia.
”Nånting som, typ, across the sea…”
En av lärarna, en blond sommarklädd kvinna, kommer  fram och hälsar, och jag tänker att jag kan ju fråga henne om låtlistan. Med sej har hon en annan kvinna som jag tycker att jag känner igen, och som jag antar är en annan lärare. Kanske danslärare, tänker jag, eftersom hon ser ganska vältränad ut. Men jag känner igen henne på något annat sätt, från något annat. Är hon gift med nån jag skänner, eller jobbat nånstan…? 
Alla presenterar alla, vi småpratar uppskattande om det vi sett, jag måste fråga läraren om låtlistan, men först måste jag bara få veta:
”Vad hette den där låten hon sjöng, nånting om en ö, eller nåt?”
Läraren är piskrappssnabb:
”I’m not Afraid of anything? Ur Songs From A New World?”
”Ja!” unisonar jag och Achromotrichia, hysteriskt lyckliga över att längre slippa fundera. Eleverna tittar, lite förvånade över att en av deras lärare gjort två farbröder så uppspelta.
Den blonda kvinnan vänder sej till sin väninna, och pekar på henne, som om hon just kommit på något:
”Som du faktiskt gjorde…”
Pang! Jag känner igen henne! Jag vet vem hon är. Hon var en av kvinnorna i Länsteatern Gotlands gästspel på Klara Soppteater!
Det känns lite som om världen imploderar. 
”Men, men…” stammar jag och försöker samla ihop tankarna och vänder mej till Achromotrichia, förklarande: ”Det är hon…”
Achromotrichia ger mej en blick av välvilligt oförstånd. Jag vänder mej till kvinnan:
”Det är du!” 
Hon håller med, men förstår inte vad mitt påstående har för relevans, just här, just nu. Hon vet att hon är hon och tycker inte att 
Jag pekar på Achromotrichia. Mina gester tillhör plötsligt någon som förväntar sej applåder. 
”Vi var och såg er på Soppteatern! Vi satt precis och pratade om föreställningen!”
Kvinnan ler. Jag vänder mej till Achromotrichia:
”Det är hon. En av dom!”
Han har fattat. Han kan inte fatta att jag inte fattat att han redan har fattat.  
Jag babblar på. Berömmer och berättar. Musikallinjens uppspel är som bortsopat. 
Det är inte förrän jag kommer hem, när jag sätter mej ner vi min iMac som jag inser att vi inte kom fram till en någorlunda fullständig låtlista. Vilket inte är hela världen.
Men det var ett väldigt bra elevkonsert. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SAMTALSTON på Folkkulturcentrum. 

” På golvet, i blå pyjamas, under en tunn filt på ett slags liggunderlag av cardboard ligger en slank fotogenic man med oförskämt tjockt hår. Han sover. Vi hör röster och förstår att han drömmer mardrömmar. En blond kvinna, i beige pyjamas och mörka pumps kommer in, från bakom publiken. Jag hoppar till, för det är så oväntat. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/samtalson-en-dromrapsodi-text-och-regi.html

TRÄD på Kulturhuset Stadsteatern.

"Vad jag såg på scenen var en person i ett slags chocktillstånd. Jag tänkte på två krockade cyklister jag satt med till ambulansen kom, och en förvirrad kvinna jag en gång mötte när jag sålde bröd i tunnelbanan. Det fanns en känsla av: Något är fel, jag borde känna något, men jag känner inget, är det fel? "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/trad-tre-koreografier-on-avmed-ulrika.html

PIPPIN, på Kulturama

” Jag är lite förvånad över att denna musikal inte sätts upp oftare. Den känns ung, angelägen, och är ganska lättillgänglig. Kanske skulle man behöva arra om musiken, för att liksom uppdatera den, men den har sex bra roller, varav några ganska lätta att stoppa in publikdragare i, om man nu vänder sej till en busspublik. Pippin kan spelas av vilken populär yngre sångare som helst, och Charlemagne och Berthe är som gjorda för att spelas av namn som Sven Wollter, Tomas Ledin, Siw Malmquist eller Arja Saijonmaa. Berättaren kan göras av vem som helst från Magnus Uggla till Malena Ernman, och Catherine är som skriven för Sanna Nielsen. Och vad sägs om Lena Ph som Fastrada? Anton Ewald som Lewis? Varsågod, Nöjessverige, make it happen.”


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/pippin-musik-och-sangtext-av-stephen.html




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar