Jag är arg. Och när jag är arg har jag med tiden lärt mej att det är bäst att hålla tyst. Och är jag riktigt förbannad så ler jag. Om du ser mej på stan och jag ser extatisk ut är det bäst att du inte kommer fram.
Vi har precis sett Vårt Förakt För Svaghet på Studion i Kulturhuset Stadsteatern. I vanliga fall är detta en gymnasieföreställning som går på Stadsteatern i Skärholmen, och varje gång jag har försökt få en biljett har det varit utstålt. Nu bjuder Forum/Debatt på en gratisföreställning följd av en paneldebatt. Det är lite luddigt vad paneldebatten ska handla om. ”Hur uppstår fascism och främlingsfientlighet? Vad är ditt ansvar?” står det på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida. Och ”Produktionen är ett samarbete mellan Skärholmen och Forum/Debatt, och följs av ett samtal som om fascismen och det stundande valet till EU-parlamentet”
Ingenstans står det att det ska handla om ett analyserande och kritiserande av en teaterpjäs.
Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna som flyger iväg och landar någonstans helt oväntat.
Minnet av det jag sett är viktigt för mej.
Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:
”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,” eller:
”Jag tycker att regissören helt har missat den feministiska aspekten i analysen av undertexten. Det här var det sämsta jag någonsin har sett!”
För den är skör, den där känslan. Man måste få tid att känna den, att tänka på den, att komma fram till vad det var man tyckte, och varför. Det är väldigt lätt för någon att bara riva sönder allt. Jo, kanske var hon lite tjock? Ja, kanske var det lite konstigt där med undertexten. Var det inte bra? Hade jag fel?
Speciellt om man inte gillar en föreställning ska man lära sej hålla klaffen tills man kommer ut på gatan. Visst, man har en demokratisk rättighet att uttala sej, men man kan också knipa och låta folk få ha den där känslan. Det är så väldigt lätt att klanka och klandra och bitcha och gnälla. Och väldigt lockande.
Okej, kanske är det inte en fantastisk dansföreställning, men någonstans i publiken kanske det sitter någon som älskat den, som går på teater för första gången, för vilken detta är väldigt viktigt. Någon som känner igen sej. Någon som plötsligt fått en ny infallsvinkel.
Det är en väldigt bra föreställning, som till en början på ett lättsamt och inbjudande sätt behandlar något viktigt. Två skådespelare ska hålla ett föredrag om nazism och tar avstamp i en bok om den nazistiska ideologin. De är klädda i svarta adidasoveraller, och har ett stort anteckningsblock på ställning där de har skrivit upp allt de ska avhandla. Varje punkt ska få fem minuter. I början är det lätt att ta avstånd. Att veta var man står. Vad man håller med om, och vad som är fel, men under föreställningens gång luckras det liksom upp. Man upptäcker plötsligt att man nästan håller med om saker man aldrig trodde man skulle tycka. Inte i stort, men i små delar. Det är lätt att stå utanför och ta avstånd, det är svårt att verkligen lyssna och försöka förstå. Man dras in. Man talar om renrasiga hundar? Vad är en svensk? Vad är en man? Långsamt börjar tankarna smyga sej in i föredragshållarnas beteende. I början lite på skämt, och så lite på allvar, och så är det plötsligt rent åt helvete. Jag önskar att jag var en gymnasielev och kunde få delta i en diskussion efteråt. Detta är en viktig pjäs. För alla.
Så är det dags för debatten. Tyvärr.
Ni vet det där dom typ säger i början på många program, och som man tycker är ganska redundant?
Godafton och välkomna till Oscarsgalan. Eller Melodifestivalen. Eller OS?
Inte så redundant när allt kommer omkring. Man vill bli sammanhangsplacerad. Var är jag? Vad ska vi göra? Har vi nåt mål?
Pjäsen är över, och vi blir informerade att det snart ska bli debatt. Man släpar in fåtöljer och mattor och vattenglas och fyra personer kommer in. En kvinna med lockigt hår har intressanta skor som jag tittade på, tidigare, i foajén.
En kvinna hade en tuff svart högblank jacka när hon kom. Hon är moderator.
En av männen, han som har skrivit en bok, har jag stått och lyssnat på i foajén. Han pratade till några människor och sa samma sak om och igen. Han verkade inte speciellt intresserad av vad någon annan hade att säga. Han var glad för nåt. Nöjd.
Den andra mannen är en politiker, och han har tydligen missat hela pjäsen, förutom slutet.
”Hej, och välkomna,” antar jag att moderatorn säger.
Men hon säger inte:
”Välkommen till en en paneldebatt om det här eller det där, eller en avancerad diskussion om viktigheter, eller ett möte som tar upp någonting om någonting annat.”
Hon sätter inte upp några riktlinjer eller ramar för debatten. Ingen gör det. Vi vet att vi ska få följa en debatt, men vi vet inte om vad.
Moderatorn vänder sej till panelfolket och ber dom presentera sej.
Kvinnan med det rufsiga håret presenterar sej. Hon är författare och journalist, säger hon. Kort och gott.
Så är det dags för mannen som har skrivit en bok. Jag vet inte om detta är hans första paneldebatt eller om han alltid uppför sej såhär, men efter att han har sagt sitt namn håller han upp en bok han säger sej ha skrivit - något om fascister - och sen börjar han babbla. Och rabbla. Och klanka och fördömma. Vad jag tar med mej av hans ordstorm är att han påstår att det vi sett inte alls stämmer, att fascismen inte alls bygger på en förakt för svaghet, utan tvärtom, är rädd för styrkan hos de dom vänder sej emot.
För mej har han helt missat grejen: Det är vårt förakt för svaghet som drar oss vanliga människor, till nazism, fascism och främlingsfientlighet. De fattiga, de lata, de sjuka, de feta, de misslyckade och de hemlösa skrämmer oss. Vi är rädda att bli som dom. Och vi ser andra, lyckliga människor, som inte är som vi, och dom får oss att känna oss som om vi var mindre värda, närmre de svaga än vi vill vara.
Han pratar på och pratar på och pratar på.
Vi i publiken tittar på moderatorn, som sitter tillbakasjunken i sin fåtölj och undrar varför hon inte gör något. Ska den tredje deltagaren inte få presentera sej?
Föreställningen bygger på en bok av Harald Ofstad, och det är mot den boken mannen som har skrivit en egen bok vänder sej. Men det lyckas han inte klargöra. För honom verkar pjäsen och boken vara samma sak. Han är antagligen en sån där som tycker att Peter Shaffers Amadeus ska skrivas om, eftersom den inte är historiskt korrekt. Om vi upptäcker att Richard III inte var puckelrygg tycker han nog att vi inte borde uppföra den.
Jag, som inte trodde att det skulle handla om teaterkritik, funderar på om jag ska resa mej och gå. Varför noterar man inte bara att mannen som har skrivit en bok påstår att en bok som någon annan har skrivit innehåller felaktigheter och går vidare? Varför får han fortsätta harva och varför tillåts han hänge sej åt teaterkritik när varken dramatiker eller regissör är inbjuden?
Politikern får till slut presentera sej.
Kvinnan med det lockiga håret tar ordet och säger att hon tycker nazism och fascism, rasism och främlingsfientlighet är mer komplicerad än vad mannen som skrivit en bok vill göra gällande.
Moderatorn säger någonting. Jag minns inte vad, men kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovanligt med en journalist som inte är mer vältalig. Det är mycket Liksom och Typ, och Öööh. Någonting om typ att liksom, ööh, fanns det ingenting som mannen som har skrivit en bok tyckte var bra, liksom, typ?
Kvinnan med det lockiga håret räcker upp handen.
Mannen som har skrivit en bok säger något patroniserande om pjäsen, men kan inte låta bli att fortsätta att harva om allt han inte håller med om i boken. Som inte är pjäsen som vi har sett.
Vi i publiken tror att kvinnan med det lockiga håret ska få ordet, men det går istället till politikern, som säger något.
Och sen tycker mannen som har skrivit en bok att det är hans tur. Han håller antagligen inte med det som politikern har sagt. Jag vet inte. Jag har slutat lyssna på hans ordgardiner. Han har fått mej att avsky honom. Det kvittar om han har rätt eller fel, hans burdusa, buffliga översittarfasoner och hans totala likgiltighet för vad någon annan har att säga gör att jag stänger av. Det här är ett övergrepp.
Politikern säger något, och jag inser plötsligt vad som gör en bra politiker: förmågan att kommunicera, att få en publik att lyssna på vad man säger, att göra sej förstådd.
Kvinnan med det lockiga håret får äntligen ordet.
”Jag har glömt vad det var jag skulle säga,” säger hon. ”Men det var något bra. Ursäkta, jag är väldigt trött idag…”
Moderatorn undrar om publiken har några frågor. Då säger mannen som har skrivit en bok att han inte kan stanna. Någon i panelen säger att det bara är tre minuter kvar. Mannen som har skrivit en bok kan tydligen stanna, om det bara är tre minuter kvar. Man förstår att han är inte där för att delta i en diskussion eller för att svara på frågor.
En man i publiken frågar vad dom tror är anledningen till att nazism och fascism ökar. Vi i publiken piggnar till. Äntligen, för första gången, något nytt och intressant. Detta är liksom anledningen till att vi kommit.
Både kvinnan med det lockiga håret och mannen som har skrivit en bok vill svara på frågan. Mannen som har skrivit en bok tycker han har företräde och tar upp sin bok och börjar bläddra. Kvinnan säger att hon kan svara medan han letar, men han säger att han redan har hittat stället han letat efter.
Och så börjar han läsa ur sin bok. Och för någon som har bråttom att gå har han ganska mycket att läsa. Han läser och läser, och vi i publiken börjar vrida på oss. Vi ville ha ett svar, inte ett citat.
Och någon borde säga till honom att det är kontraproduktivt att läsa ur sin egen bok om man samtidigt har en ironisk ton, som om man inte håller med om det man läser. Jag minns inte ett ord. Jag var så arg. Jag var så arg att jag satt och log.
Och kvinnans svar? Jag har för mej att det var något smart, men jag minns inte vad. Något om demokrati.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratisföreställning. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE HOUSE, gästspel på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern
"Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?
Och så finns där en hund. Och en yxa."
Låter det intressant? Här är resten:
SARAH BERNHARDT, på Kulturhuset Stadsteatern
” Scenografin är magiskt vacker. Scenen är täckt av vatten och föreställer en strand i Bretagne. På en brygga står några trädgårdstolar och -bord i grönt järnsmide och på en dagbädd av snirkligt grönt järn, med ansiktet skyddat från solen av en spetssjal, ligger Sarah Bernhardt, klädd i en slags beige linne-muumuu, som ett stort påslakan. I det bakåtslickade hennade håret, vid tinningen, har hon några Billie Holliday-blommor. ”
Låter det intressant? Här är resten:
SAGOR, med STDHs Mimlinje.
"Jag önskar att man kunde se mer sånt här på Stockholms scener. Inte barnteater, utan den här typen av föreställningar där skådespelarens röst och kropp är det centrala. Och berättelsen. Tänk vad man kunde göra med vad som helst av Selma Lagerlöf. Eller vad sägs om att någon tar tag i The Ballad of the Sad Café? Eller något av Truman Capote? Eller hela jäkla Mumindalen?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar