Det är festival på Folkoperan. Över orkestern, på scenen, som orosmoln, svävar stora, svarta ballonger. En mycket smal, haltande kvinna i klassisk ballerinadräkt kommer in, släpande en stor trälår i ett rep. Hon lämnar av den, och går ut för att släpa in en ny lår. Fem skalliga kvinnor i blodröda klänningar tittar ned på henne från öppningar uppe i scenväggarna. Sex ballerinor kommer in, och två skådespelerskor som läser högt om kvinnor som skär sej själva, och den brist på förståelse dom möter inom vården och ute i samhället.
Man kan läsa i programmet att det också ska handla om vad som händer när man försöker byta ut de manliga hjältarna Jesus och Amforta mot kvinnlig motsvarigheter. Jag vet inte varför dom avslöjar sina intentioner för publiken. Vi - som publik - vet vad dom försöker säga, och kan liksom sitta och bedöma hur väl dom når sitt mål, istället för att för att låta oss dra våra egna slutsatser.
Det är vackert och otäckt, men konstrasten mellan det talade ordet och det sjunga gör att jag bara tar till mej de två skådespelerskornas berättelser, och jag känner efteråt att jag saknar fler pusselbitar.
Jag ser symptomen, som ett slags status quo, men önskar att jag hade fått se ett förslag på någon slags lösning, en bredare behandling av ämnet, även om jag förstår att det kanske inte alls var ambitionen. Man var ute efter bilden av den sargade kvinnokroppen, och man tog dessa kvinnors liv som exempel. Det kunde lika väl ha handlat om gangbang-offer eller misshandlade hustrur, och jag håller med om att deras val är bildligt mer tillfredsställande.
När det är över går jag ut ur salongen med en känsla av att man har utnyttjat bilden av självskadande kvinnor för ett litet experiment.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KULTURAMA: LUNCHKONSTERT MED MUSIKALLINJEN 1B
"Miss Carey If You’re Nasty går upp och river av någonting Peter Jöbackskt, och En Av De Siamesiska Tvillingarna bjuder på ett solo, för att sen bli uppdragen av en amerikanska för att framföra den lesbiska duetten ur Rent.
”Who are these crazy talented Swedes?” undrar pianisten högt.
They are ”Those Good and crazy people, my friends,” tänker jag, tyst, ur Stephen Sondheims Company."
APATISKA FÖR NYBÖRJARE, av Jonas Hassen Khemiri, med scengymnasiet S:t Eriks, på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen.
"När det börjar sväras på scenen blir den lillkillen framför mej både överförtjust och förfasad. Hans mun är vidöppen, hans käke faller ner, han tittar på sin mamma, han vet inte hur han ska ta det här. Dom svär på scenen. Hans storasyrra säger fula ord! Och ingen säger åt dom! Han hade inte kunnat vara mer chockad om det hade kommit in en naken tant på scenen."
Låter det intressant? Här är resten:
KULTURAMA: LUNCHKONSERT MED MUSIKALLINJEN 1A, på Kulturama
”Pang! Jag känner igen henne! Jag vet vem hon är. Hon var en av kvinnorna i Länsteatern Gotlands gästspel på Klara Soppteater!
Det känns lite som om världen imploderar.
”Men, men…” stammar jag och försöker samla ihop tankarna och vänder mej till Achromotrichia, förklarande: ”Det är hon…”
Achromotrichia ger mej en blick av välvilligt oförstånd. Jag vänder mej till kvinnan:
”Det är du!”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/lunchkonsert-med-musikallinjen-1a-pa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar