KULTURAMA: LUNCHKONSTERT MED MUSIKALLINJEN 1B föreställning 102 2014

En gång när jag,  Achromotrichia , Miss Carey If You’re Nasty, och En Av De Siamesiska Tvillingarna var i New York, och hade sett The Toxic Avenger Off-Broadway, hörde vi pianomusik och sång när vi var på väg ut ur teatern. Det är ett stort hus, med många korridorer och vi letar oss fram efter ljudet. Det är en liten pianobar. Personalen skickar runt notböcker med musikalsånger, och vill man sjunga så antecknar man sitt namn och vilken låt, och i sinom tid blir man uppropad. Folk står på kö för att få komma upp. Och man beltar och huvudklangar eller brölar efter bästa förmåga. 

Miss Carey If You’re Nasty går upp och river av någonting Peter Jöbackskt, och En Av De Siamesiska Tvillingarna bjuder på ett solo, för att sen bli uppdragen av en amerikanska för att framföra den lesbiska duetten ur Rent. 

”Who are these crazy talented Swedes?” undrar pianisten högt. 

They are ”Those Good and crazy people, my friends,” tänker jag, tyst, ur Stephen Sondheims Company.

Jag har sen dess undrat var och hur och varför inte det skulle kunna finnas en sån pianobar i Stockholm. Man testade något liknande på Börsen, men ingen vågade sej upp. Visst, man kan gå till Golden om man känner för att sjunga, men vi som vill lyssna, vart går vi?

Vi går hit. Till Kulturamas cafeteria. Och lyssnar på Kulturamas Musikallinje. Här, på deras lunchkonserter, sjungs det så att taket lyfter. Visst, det är inte lika spontant, men å andra sidan är kvalitén över lag högre. 

Det här är andra och sista konserten. Jag, Prosopagnosias och Achromotrichia sitter bänkade, nästan längst fram, vegetarisk lasagne på tallrik och kallnande kaffe i mugg. Här ska njutas. 

Jag har bett Prosopagnosias att hjälpa mej att hålla reda på vilka låtar som framförs, eftersom han är något av en - nej, stryk det, han är inte något av en, han ÄR en stor, en av de största, musikalnördarna i Stockholm, kanske i Sverige.

Första låten börjar, och jag tittar på Prosopagnosias. Han gör en min. Vad han vill mena med sin min är att han inte har en aning om vad det är för sång som framförs. Men det ser lite ut som om han inte tycker om sättet på vilken den sjungs, och rädd att det ska missförstås och såra så rynkar jag mina ögonbryn och ger honom en liten blick för att han ska fatta att han uttryck kan missförstås, vilket får Achromotrichia att tro att jag hör sura toner, eller nåt, och han, som inte hör det han tror jag hör, ser oförstående ut. 

Vårt uttryck, som grupp, ger ett helt felaktigt intryck.

Vi får höra kända stycken från bland andra Witches of Eastwick, Jekyll & Hyde och Next to Normal, men det är också en himla massa härliga och glatt överraskande frågetecken på mitt papper när allt över.

Scenen ligger bredvid entrén och ytterdörren slår och slamrar med varje elev som kommer in. Någon är smart och sticker dit en ihoprullad tidning eller nåt, som dämpar ljudet. Men nu är det något annat som stör. Precis när en elev börjar sjunga Ulrikas Sång  Aldrig ur Kristina, hör jag plötsligt ett sss-ljud. Som om nåt satt och psst-ade. Jag försöker avgöra varifrån ljudet kommer. Är det en högtalar som är paj? Någons mobil.  Det kommer från min högra sida. Jag vrider huvudet. 

Längst med långväggen, på andra sidan entrén från scenen, sitter två medelålders kvinnor. Dom ser ut att vara typen som opponerar sej mot att kallas medelåders, som tycker att det är ett skällsord, men lyssna: det är vad dom  är. Och jag skulle kunna kalla dom mycket värre ord. Sabotörer är ett av de mildare. Okänsliga och Respektlösa är kanske mer korrekta. Jag tänker inte så mycket på eleverna där uppe på scenen som kan bli störda, jag tänker på mej själv. Jag blir störd.

Alla barn och ungdomar är tankfullt tysta. Det är dom vuxna som föregår med dåligt exempel. 

Den ena kvinnan, hon som verkar känna att hon har mycket viktiga saker att säga, som inte kan vänta, som bara måste får prata, sitter med ryggen mot mej, och märker inte mina blickar. Den andra kvinnan, lyssnerskan, verkar - trots att jag nu vrider mej i stolen så att jag sitter rakt vänd mot dom istället för mot scenen - inte fatta att det dom gör kanske är på gränsen till en demonstration i förakt. Dom måste vara vana vid att få missnöjda blickar vart dom än kommer, för min imitation av Churchill som bulldog har ingen effekt. 

Först undrar jag om dom kanske är anställda i huset, som något icke-konstnärligt, och är ganska trötta på all sång och dans överallt och tycker att dom minsann måste få käka sin lunch som alla andra, i caféterian, och prata med varandra när dom äter. Lite som en anti-tyst-protest. 

Sen tänker jag att dom helt enkelt inte är medvetna om att det pågår en konsert omkring dom. Lite som småbarnsföräldrar som inte kan höra att deras ungar är uppe i torterande decibell. 

Men när sången är över applåderar dom, som alla andra, så dom är uppenbarligen medvetna om att det står några uppe på scenen som gör sitt bästa och förtjänar vår uppmärksamhet. 

Sen tänker jag att dom kanske är föräldrar, för när en viss elev kommer upp tystnar dom och börjar lyssna. Jag hoppas att det inte är så, för det vore synd om eleven. 

Jag hoppas att dom bara var där för den goda, billiga maten. För dom kan omöjligt ha kommit för musiken.

Jag hoppas dom inte kommer nästa år, när Kulturamas Musikalettor ger sina lunchkonserter, för då tänker jag sitta där, längst fram, och njuta. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5280:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

APATISKA FÖR NYBÖRJARE, av Jonas Hassen Khemiri, med scengymnasiet S:t Eriks, på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen. 

"När det börjar sväras på scenen blir den lillkillen framför mej både överförtjust och förfasad. Hans mun är vidöppen, hans käke faller ner, han tittar på sin mamma, han vet inte hur han ska ta det här. Dom svär på scenen. Hans storasyrra säger fula ord! Och ingen säger åt dom! Han hade inte kunnat vara mer chockad om det hade kommit in en naken tant på scenen."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/apatiska-for-nyborjare-av-jonas-hassen.html

KULTURAMA: LUNCHKONSERT MED MUSIKALLINJEN 1A, på Kulturama

”Pang! Jag känner igen henne! Jag vet vem hon är. Hon var en av kvinnorna i Länsteatern Gotlands gästspel på Klara Soppteater!

Det känns lite som om världen imploderar. 

”Men, men…” stammar jag och försöker samla ihop tankarna och vänder mej till Achromotrichia, förklarande: ”Det är hon…”

Achromotrichia ger mej en blick av välvilligt oförstånd. Jag vänder mej till kvinnan:

”Det är du!”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/lunchkonsert-med-musikallinjen-1a-pa.html

SAMTALSTON på Folkkulturcentrum. 

” På golvet, i blå pyjamas, under en tunn filt på ett slags liggunderlag av cardboard ligger en slank fotogenic man med oförskämt tjockt hår. Han sover. Vi hör röster och förstår att han drömmer mardrömmar. En blond kvinna, i beige pyjamas och mörka pumps kommer in, från bakom publiken. Jag hoppar till, för det är så oväntat. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/samtalson-en-dromrapsodi-text-och-regi.html