Teatersäsongen har plötsligt exploderat i en sista spurt av slutspel, uppspel, redovisningar och slutspurten på en längre spelperiod, som en döende fisk på land som gör ett sista försök att rycka och skaka sej ner i havet.
Jag känner en stress att hinna med, att passa på, att inte missa en enda föreställning, och en vetskap om att det är omöjligt.
Vi är ganska många som har samlats i den stora tomma Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern. Här ska egentligen pågå en slags installation om barocken, men allt är utrensat idag, för att ge plats för Serietekets Seriefestival. Det känns lite som om vi är på en liten flygplats i ett land i där ekonomin inte är så god.
Utanför de stora glasrutorna mot Sergel torg skiner den plötligt varma vårsolen, som ett hot om att snart är sommaren här, och allt är snart över.
Det är nästan som att vi vill skynda in i den mörka salongen för att komma bort från det lockande gasset.
Jag hamnar mellan två kvinnor som på något sätt representerade det två största grupperna i publiken. På min vänstra sida sitter en explosion i hennafärgat, glada sjalar och hela regnbågen. På min högra sitter något grafiskt i svart och vitt.
Jag klär mej fortfarande som om jag var stylad av Rain Man.
Det ligger ett tunt, dammigt dis över scenen, och det är ljussatt som något av Velázquez. Golvet täcks av en svart dansmatta, och två stora, snedställda skärmar, färgade som torkad grålera eller blöt cement, blir tillfälliga fonder, bakom vilka man gör entré eller sorti.
Det börjar med att lutisten Jonas Nordberg kommer fram och berättar att detta är en hyllning till kvinnliga barockompositörer. De var förvånansvärt många, men verkar helt ha trängts ut ur spellistan av Lully, Purcell, Bach och Händel. Vad vi ska få se är en slagt hyllning till dessa hjältinnor. Dessa Heroines.
Efteråt funderar jag på ordvalet Heroines. Under barocken verkade flera av de kvinnliga tonsättarna vara erkända konstnärer, med hälsosamma karriärer. De verkade inte arbeta i motvind, och jag har svårt att se något direkt heroiskt i deras livsstil. Det är bara nu efteråt, när de plötsligt fallit i glömska, som man kastar ut ordet hjältinnor. Det känns lite patroniserande, faktiskt.
De verkliga hjältarna är väl de som letat fram materielet, som upptäckt det som glömts bort?
Barock, för mej, är ett slags överdåd, kanske mest i arkitektur och mode, så jag hade förväntat mej projektioner, fantastiska peruker och tunga textilier med snirkligt tryck, men visuellt är det här mer Rembrandts Anatomilektionen än Caravaggios Pojke med Fruktkorg.
Kvällen stjärna, Ruby Hughes, står längst bak på scenen, klädd i en svart, lång utsvängd klänning, med vida hängande ärmar och svart pipkrage. Hennes hår är mittbenat och bakåtdraget över öronen till en liten knut i nacken. Hon har ett ställ med noter och sångtexter framför sej.
Till höger, på ett podie, sitter Jonas Nordberg och Viola de Gambinisten Christoph Urbanetz, också klädda i svart.
Kostymerna, i tunn trikå, är en slags modern referens åt 1600-talets mode. Dansarna har svarta pipkragar, grå t-shirtar, två av männen har ankellånga, kiltliknande kjolar, medan de andra två har något slags höftskynken med knäkorta leggings under. Kvinnorna har vida svarta byxor med dropcrotch, som smalnar av ner på benen. Sökordet här är plissering och drapering. Männen är barfota, kvinnorna har svarta strumpor.
Musik och sång är förödande vacker, med drillande toner och långa svepande ackord, men jag tycker att det finns en störande motsättning här, mellan dans och musik. Dansen ligger liksom utanpå, som nånting att titta på medan man lyssnar på musiken. Eller också blir musiken bara ett slags soundtrack till dansen. Dom samverkar inte. Det känns som om man skulle kunna lyfta ut musiken och ersätta den, utan att det på något sätt skulle påverkar dansen. Och sången känns inte som om den behöver dansen. Inte den här dansen. Kanske något enklare, något mer bildlikt, något mer komplementerande?
Där jag i vanliga fall brukar kunna läsa in känslor i koreografin, blir den nu bara rörelser. Sången står för känslan, för utvecklingen, för resan framåt. Dansen blir i det här fallet inte ens en dekoration, den blir en distraktion.
När man så framför en dans helt i tysthet, blir det extra tydligt att dansen inte behöver musiken. Kanske är det så att den här typen av koreografi måste vara ensam stjärna?
Allra skönast är det faktiskt när sångerskan tillsammans med musikerna sätter sej längst fram på scenen, och med en för övrigt tom scen låter oss verkligen lyssna på musiken.
Det avslutas mycket vackert, med sångerskan stående på en uppriven dansmatta, i vacker tunn grå klänning under fallande snö med händerna droppande av svart, tjockt blod.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman,
Sista Minuten 110:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5160:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CIE REVOLUTION: RAGE
Det dröjer inte länger förrän den första t-shirten åker av. Men det är ingen striptease. Kroppen finns där, gud bevars, men det är inte för att attrahera, inte för att objektiviseras. De nakna musklerna ska dominera, avskräcka, demonstrera makt. Som ett rovdjur som morrar och visar tänderna. Det är som om dom hade politiska budskap tatuerade på kroppen. Det är inte en fåfäng stolthet över den egna fysiken, det är en utmaning, en våldshandling.
Och plötsligt börjar byxorna åka av. Dom står där i sina bruna kalsonger, och jag tänker att om dom fortsätter såhär kommer det att bli svårt att koncentrera sej.
Låter det intressant? Här är resten:
BASE23 ATTITUDE, SMU på Oscarsteatern
Jag älskar elevuppspel. Det finns en glädje, en energi, en jag-har-inget-att-förlora-inställning som skiljer dom från proffsuppsättningar. Det är kanske första gången dom möter oss, och det är oftast första gången vi möter dom. Dom är så fullproppade av utbildning att dom nästan spricker av kungskap, av saker dom ännu inte förstått och av sånt dom vill prova.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/base23-attitude-smu-pa-oscarsteatern.html
VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET, följd av en slags debatt på Kulturhuset Stadsteatern.
"Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna. Minnet av det jag sett är viktigt för mej.
Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:
”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,”"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/vart-forakt-for-svaghet-inspirerad-av.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar