”Har du Kjells nummer?”
Hon talar inte till oss, men det är svårt att förstår vem det är hon vänder sej till. Jag tittar åt min vänstra sida, för att se om det är någon på min bänkrad. Ingen verkar kännas vid henne. Jag ser på henne igen. Hon står i bänkraden framför, några stolar åt höger. Hennes hår är mörkt, axellångt, ganska tunt, glansigt men oengagerat, hon har en svart midjelång läderjacka och är dansarsmal.
”Kjell?” säger hon, och fortsätter att titta på något åt vänster. Jag tittar igen, bakom, och framför, och längst med min bänkrad. Ingen verkar kännas vid henne.
Jag tror hon talar med osynliga mannen.
Vi sitter i den stora salongen, jag och min kompis Värsta Fräschingen, på tredje bänkraden i Dansens Hus. Det var fria platser, och det var ingen tvekan: Vi visste att vi ville sitta så långt fram - och så i mitten - som man bara kunde. Det är inte så mycket folk, men jag antar att dom kommer.
Värsta Fräschingens korta, blonda lockar har disciplinerats med en vattenkamning, hon är sommarfräsch i Maj och solbränd som någon som just kommit tillbaka från sin Junisemester. Hennes korta, stickade tröja är shocking pink, och hon kom till teatern i cab.
Jag är vårglåmig, har min footloose-keps från Maxim nedtryckt över min tunna stubb, och kom på cykel, med andan i halsen och svettringar under armarna.
Det verkar inte komma så många fler. Vi blir få i stolsraderna. Jag känner alltid en viss skuld när vi är få i publiken. Som om vi är otacksamma, på något vis.
Plötsligt verkar alla känna Kjell.
”Vill du ha Kjells nummer?” frågar någon framför mej.
”Är inte Kjell här än?” ropar någon annan på raden bakom. En kille kommer springande med sin telefon och - antar jag - visar Kjells nummer. Eller om det nu inte är ett sms från Kjell där han berättar att han inte kan komma för att hans pollenallergi har blivit värre. Eller något om tunnelbanan. Eller sjuka barn och dagis?
Ljuset går ner. Det börjar.
I var sitt nedslag sitt sex svarta män, klädda i grå träningsbyxor och vita eller grå t-shirts, eller linnen. Dom är barfota och sitter på något som först ser ut som stora cementblock, men som visar sej vara grå högtalare i olika storlekar.
Ljuset ovanifrån gör att dom liksom får ett varsitt litet rum, som om dom, var och en, vore i botten på en brunn. Jag tänker på fängelse. På små celler. Isoleringsceller.
Dom börjar röra sej. Det är små rörelser, nästan som ticks, som sånt man gör för att få tiden att gå, för att sträcka senor, mjuka upp axlar, väcka muskler. Så blir rörelserna större och strörre, mer och mer agressiva, tills man till slut verkar spränga sina celler.
Jag tycker mycket om det dramatiska, tydliga ljuset. Man kan se ögon, uttryck, svett och blickar.
Jag tycker mycket om det dramatiska, tydliga ljuset. Man kan se ögon, uttryck, svett och blickar.
Det här är maskulint. Det här är hur det skulle se ut om Stanley Kowalski kunde dansa. Det är känslan av kontaktsporter, av blåmärken och blodiga spottloskor. Det är testosteron och en total brist på neuroser. Det är arga unga män på gator i en stad där alla andra är fiender. Man testar kroppen och man testar gränser. Det är hip-hop och krumping till ett monotont beat.
Det dröjer inte länger förrän den första t-shirten åker av. Men det är ingen striptease. Kroppen finns där, gud bevars, men det är inte för att attrahera, inte för att objektiviseras. De nakna musklerna ska dominera, avskräcka, demonstrera makt. Som ett rovdjur som morrar och visar tänderna. Det är som om dom hade politiska budskap tatuerade på kroppen. Det är inte en fåfäng stolthet över den egna fysiken, det är en utmaning, en våldshandling.
Och plötsligt börjar byxorna åka av. Dom står där i sina bruna kalsonger, och jag tänker att om dom fortsätter såhär kommer det att bli svårt att koncentrera sej.
Men musiken förändras, blir gladare, mer dansant. Det blir afrikanska refrängmelodier. Och ur ingenstans dyker det upp färglada kostymbyxor och kavajer. Humor smyger sej in. Och värme. Dom blir plötsligt manliga modeller, kaxiga ungtuppar som skvätter runt och visar sina sex-pack.
En man blir plötsligt någon slags kung, och dom bygger en tron av högtalare och lämnar honom. Det verkar inte vara lätt att vara kung. Det handlar inte så mycket om att styra som ensamhet och de plötsliga egna känslorna.
Jag tänker på Billy Joels Angry Young Man:
There's a place in the world for the angry young man
With his working class ties and his radical plans
He refuses to bend, he refuses to crawl
And he's always at home with his back to the wall.
He's proud of the scars and the battles he's lost
He struggles and bleeds as he hangs on the cross
And he likes to be known as the angry young man.
With his working class ties and his radical plans
He refuses to bend, he refuses to crawl
And he's always at home with his back to the wall.
He's proud of the scars and the battles he's lost
He struggles and bleeds as he hangs on the cross
And he likes to be known as the angry young man.
Och så tänker jag på The Ballad of The Sad Young Men:
Sing a song of sad young men, glasses full of rye
All the news is bad again, kiss your dreams goodbye
All the sad young men, sitting in the bars
Knowing neon nights, and missing all the stars
All the sad young men, drifting through the town
Drinking up the night, trying not to drown
All the sad young men, singing in the cold
Trying to forget, that they're growing old
Så kommer de in på scenen igen, i samma kläder som i öppningen. Det blir hårt, djuriskt, aggressivt och provocerande. Jag vet inte om dom har rätt, jag vet inte om dom har fel, om dom är fientliga rebeller eller välkomna revolutionärer, men dom skrämmer mej, och imponerar. Det är inga berättelser, mer situationer. Känslor. Ögonblicksbilder.
I applådtacket kommer äntligen leendena och dom blir dansare, konstnärer, artister, och vi får visa vår uppskattning. Var och en av oss klappar för att täcka upp för två tommar stolar.
Jag undrar dom dom någonsin fick tag på den där Kjell? Jag hoppas det, för annars så missade han verkligen något.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman,
Om du gillade det här kanske du gillar:
BASE23 ATTITUDE, SMU på Oscarsteatern
Jag älskar elevuppspel. Det finns en glädje, en energi, en jag-har-inget-att-förlora-inställning som skiljer dom från proffsuppsättningar. Det är kanske första gången dom möter oss, och det är oftast första gången vi möter dom. Dom är så fullproppade av utbildning att dom nästan spricker av kungskap, av saker dom ännu inte förstått och av sånt dom vill prova.
Låter det intressant? Här är resten:
VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET, följd av en slags debatt på Kulturhuset Stadsteatern.
"Jag tycker nämligen att själva upplevelsen av en föreställning är viktig. Den är den primära anledningen till att jag sitter där i publiken, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Känslorna jag får när jag tittar. De medvetna och omedvetna tankarna som vaknar. Associationerna. Minnet av det jag sett är viktigt för mej.
Och det är väldigt lätt att förstöra minnet av en upplevelse. Anta att du har sett en fantastisk uppsättning av Hedda Gabler, och du är helt upprymd och helt tom, och ljuset tänds i salongen och masserar dina sönderklappade händer och börjar samla ihop dina saker. Du är liksom i en liten bubbla, upplyft, berikad, nästan frälst. Då vill du inte höra någon säga:
”Gud vad hon såg fet ut i den där klänningen,”"
Låter det intressant? Här är resten:
THE HOUSE, gästspel på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern
"Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?
Och så finns där en hund. Och en yxa."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/the-house-ide-regi-produktion-design.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar