”Det är fantastiskt att så gamla människor kan komma ihåg så mycket text, dom stakade sej ju inte en enda gång” säger den äldre mannen på min vänstra sida när det hela är över. Han har inte presenterat sej, men för mej själv har jag döpt honom till von Götet, för att han kommer från Göteborg och har en air av von oben.
Jag håller inte med honom. Jag tycker inte att det är fantastiskt att så gamla människor kan komma ihåg så mycket text. Det är en ganska nedlåtande och ageistisk inställning, tycker jag, även om det kommer från en som är avsevärt mycket äldre än de två aktörerna på scenen. Dessutom stakade dom sej, flera gånger.
Scenografin är magiskt vacker. Scenen är täckt av vatten och föreställer en strand i Bretagne. På en brygga står några trädgårdstolar och -bord i grönt järnsmide och på en dagbädd av snirkligt grönt järn, med ansiktet skyddat från solen av en spetssjal, ligger Sarah Bernhardt, klädd i en slags beige linne-muumuu, som ett stort påslakan. I det bakåtslickade hennade håret, vid tinningen, har hon några Billie Holliday-blommor.
Solen håller på att gå ner, men det är fortfarande olidligt varmt. Luften står stilla. Hon håller på och dikterar sina memoarer åt sin gamla sekreterare Pitou. Hennes minne är inte vad det en gång varit, och dom roar sej med rollspel för att bättre kunna minnas.
Det är kanske dags att jag presenterar min granne, von Götet? Han är en lång, robust, käppstödd och runt 80 år. Han har bekväma skor, glasögon, krusigt grått hår och buskiga ögonbryn, och han hatar teaterlivet i Göteborg, där han bor, så han kommer ofta upp till Stockholm och bor hos ”Kamrater”, som han säger. Han förstår sej inte på datorer, gillar dom inte alls, och en gång när han tog en datorklass sa hans lärare att han - von Götet - sinkade resten av klassen. Han önskar att teatrar fortfarande annonserade i tidningar. Nu för tiden missar han så mycket, för han vet inte vad som går. Han missade Mästaren och Margarita, till exempel, vilket han tycker är mycket tråkigt. Någon har skrivit ut Kulturhuset Stadsteaterns spelschema åt honom, och han är mycket tacksam. Förra året tillbringade han 20 veckor i Stockholm, men han vill inte flytta hit, eftersom en flytt vore för ansträngande. Jag antar att han tänker på vad han ska göra med alla vackra saker han har samlat på sej nere i Götet. Han är den typen. Lite fin i kanten.
Vi sitter ensamma på första bänkraden, jag och von Götet. I mitten. Jag, som trodde att föreställningen började klockan 19.00 kom hitcyklande klockan 17.55 med andan i halsen och svetten skvättande. En halvtimme tidigare hade jag legat hemma i soffan i post work-out-coma, käkat middag och försökt hitta in i The Pickwick Papers.
Von Götets första ord till mej, efter en avmätt hälsningsnick, var: ”Du borde torka av dej i pannan”. Jag antar att en sån som han förväntar sej att alla har en näsduk, och trodde nog att jag var höjden av plebej när jag torkade mej med mudden på min hoodie. Vi pratar inte så mycket mer innan föreställningen börjar. Det finns inte tid. Han stoppar i sej en Fishermans Friend och gör små konstiga sug-ljud, innan han slocknar. Ett tag är jag orolig att han har somnat in för gott.
Den är inte dåligt, men det är inte en speciellt bra pjäs. Den kanske var lite bättre 1977, när den skrevs, och den känns inte så gamma, men sen dess har utvecklingen liksom gått den förbi. Den har inte åldrats, den har liksom bara… melerats. Blivit beige. Jämntjock. Skriven av någon som inte verkar ha något direkt att säga, men en ganska bra idé. Det finns liksom ingen motsättning, ingen konflikt. Sarah Bernhardt som gammal dam spelas på samma sätt som hon spelas som ung kvinna, hon använder samma medel oavsett om hon bemöter sin sekreterare, sin älskare, eller en amerikansk promotor, och sen när vi får se bitar ur Sarah Bernhards repertoar är det ingen större skillnad mellan kvinnan på och av scenen. Jag saknar variation, speciellt av en så fascinerande kvinna.
Jag minns Colombe, en filmad förklädd föreställning om Sarah Bernhardt från den tiden när teveteater var bra, med Margaretha Krook, en ung Suzanne Reuter och Ernst-Hugo Järegård.
När pausen kommer vaknar von Götet, och vi småpratar lite. Han berättar om Göteborg, om teater och om sina vänner i Stockholm. När jag går ut i foajén säger han att han ska stanna kvar i sin stol och sova lite. Men han är vaken när jag kommer tillbaka.
Andra akten tar sej lite, men det lunkar liksom på. Sarah har bytt ut det bakåtslickade håret mot en krullig röd peruk, och muu-muun har ersatts av en barock-klänning på vilken det hänger en massa mementon från hennes liv.
Vissa föreställningar vill det sej inte riktigt. Aktörer och publik kommer ur synk. Vi andas inte samtidigt, liksom. De snavar på några repliker, vi blir osäkra, dom känner det, och så är magin borta. Slutet kommer så abrupt att jag inte var medveten om vad det var som hände. Vi börjar inte klappa förrän ljuset går upp, av rädsla för att göra fel.
Von Götet tyckte mycket om föreställningen, men tror inte att det är något för ungdomar, vilket får honom att låta som om han tror att han är jämngammal med Sarah Bernhardt. Vi sitter kvar och pratar medan salongen töms. Tekniken kommer in och börjar plocka på scenen. Vi reser och och linkar uppför trapporna. Garderobspersonalen har lagt fram hans rock. Han är sist.
När vi skiljs böjer von Götet sej fram och viskar:
”Jag visste att det var något speciellt med dej…” och så blinkar han.
Jag antar att man kallade det så på hans tid.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minutenbiljett som finansierades av en del av födelsedagsprestent från Sharcus, Cilly, Trombonisten, Miss Carey If You're Nasty och Achromotrichia. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
SAGOR, med STDHs Mimlinje.
"Jag önskar att man kunde se mer sånt här på Stockholms scener. Inte barnteater, utan den här typen av föreställningar där skådespelarens röst och kropp är det centrala. Och berättelsen. Tänk vad man kunde göra med vad som helst av Selma Lagerlöf. Eller vad sägs om att någon tar tag i The Ballad of the Sad Café? Eller något av Truman Capote? Eller hela jäkla Mumindalen?"
Låter det intressant? Här är resten:
BEPPES BÄSTA SÅNGER - SAKTA VI GÅ GENOM STAN
"Jag har nynnat på en melodi i snart ett dygn. På engelska kallas det Earworm. På tyska heter det Ohrworm. På svenska heter det tydligen öronmask, även om jag aldrig hört det uttrycket, och nog tycker att det mer låter som en parasit man fått simmandes i Tanganyikasjön.
När jag lagar mat, när jag svarar på mail, när jag sitter på cykeln, blir jag plötsligt medveten om ett retsamt surrande, som hittar nya toner där inga såna toner borde finnas. Det är jag, när jag försöker sjunga.
I morse kändes det som om jag legat och nynnat i sömnen, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Vad ska grannarna tro: att jag ska på audition för körslaget?"
Låter det intressant? Här är resten:
MASS, I Oscarskyrkan
Vi är här för att se premiären av Leonard Bernsteins Mass från 1971, en musikalisk mässa ursprungligen tillägnad John F. Kennedy.
Medelåldern är hög. Jag och en lång salt- och pepparhårig man - vi kan kalla honom Efraim Långstrum - är yngst. Och ingen av oss är ung.
Två smala, äldre kvinnor bakom mej vänder sej till kvinnan vid biljettbordet:
”Finns det några program?” undrar den ena.
”Eller är dom redan slut?” undrar den andra.
Ni vet det där uttrycket att glaset är halvfullt? Vi kan kalla de här damerna Halvfull Tant och Halvtom Tant.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar