Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna.
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium.
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid. Han borde veta; han är lärare på skolan, och har liksom ansvar för de elever som sitter i publiken.
”Ja?” viskar han tillbaka, och jag kan höra ett litet eftersläntrande frågetecken hänga i luften.
Jag ler för mej själv.
Un point: Joakim Clifton Bergman. Eller, vänta: borde det inte vara douze points?
Jag vet inte hur jag visste. Det var en känsla, och en vag sådan, men jag har en liten teori att kvinnliga och manliga regissörer, på den här nivån, i många fall har lite skilda sätt att behandla scener. Kvinnliga regissörer har en tendens att undersöka, förklara, förtydliga, medan kanske fler manliga regissörer går in för tydliga konflikter med en fiende och en klar vinnare. Kanske inte så enkelt som skillnaden mellan en chick flick och en Schwarzenegger-blockbuster, men lite.
Det handlar om en fiktiv engelsk stad, och ett plötsligt pestutbrott, och en regering som försätter hela staden i karantän, och vad det medför i allt från korruption till vandringsägner och underground-rörelser. Det värmer att se ännu en skola ta avstånd från tankar som bygger på Vi och Dom.
Eleverna dubblerar, tredubblar, fyrdubbar, femdubblar, till och med sexdubblar för att kunna täcka upp alla roller. Runt 40 roller framförs av 16 elever. Det är ett mastodontjobb, speciellt som det här mer liknar ett filmmanus än texten till en pjäs. Korta scener, hela tiden i nya lokaler, byter av varandra, och man låter smart nog scenografi stå kvar på scenen. Bara iblanda kan man rulla eller bära in något.
Det är ett imponerande val av pjäs, och ett modigt. Kanske hade man behövt repa lite längre på scenen, för det är ibland lite wobbligt, och sackar i tempo, men man märker ett klart engagemang.
Kvinnor spelar mansroller, ofta utmärkt, för givetvis är det en obalans mellan könen, både bland skådisar och bland roller, och de flesta måste spela roller avsevärt mycket äldre. Många elever imponerar med en tydlighet och stor talang och inlevelse, för det här är inte en lätt pjäs. Den kräver en hel del, både av skådisar och publik.
Ni vet den där Lizasången av Walter Marks, The Singer?
”As the sad song ends
She hits the final note
It catches in her throat
But comes out strong
And as she bows and goes
Nobody really knows
Was she the singer or the song”
Den handlar om skillnaden mellan artisen och verkat som framförs. Är artisten bra för att sången är bra? Är sången bra för att artisten sjugner den så bra?
I det här fallet skulle jag nog, kanske, säga att pjäsen är bra tack vare skådisarna.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Biljett 20:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5920:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
VÅRKONSERT MED KUNGLIGA OPERANS SOLISTER 2014, i Rikssalen på Kungliga Slottet.
"Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör.
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant.
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/varkonsert-med-kungliga-operans.html
OLIVER TWIST på Enskedespelen:
"Det börjar, och nästan med en gång inser jag att det här är ett slags mästerverk. Regi, dramatisering, kostym, scenografi, mask, peruk och musik är av så inspirerad, hög kvalitet och väl genomförd att jag ibland undrar om publiken, mest bestående av inte så teatervana föräldrar, inser vilken fantastisk prestation detta är.
Regin är total, övergripande och Skolverket skulle inte kunna ha sån här ordning på barnen."
Låter det intressant? Här är resten:
IN MEDIAS RES - EN TRANSSVENSKSUELL VANFÖRESTÄLLNING på Paulikaféet i Dramaten.
"Och det är så väldig befriande. I ett Sverige som har blivit lite av ett minfält vad gäller politiska och social frågar, där jag känner att jag hela tiden måste rannsaka mej själv, censurera mej själv, ifrågasätta mej själv, resonera med mej själv, kan jag plötsligt slappna av. För här är två killar som har tänkt efter lite mer än jag har. Här är två killar som vågar skämta om saker som de flesta av oss inte ens vågar prata om, om vi inte är absolut säkra på att inte bli missförstådda."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar