Teaterhögskolan i Malmö gästar Kulturhuset Stadsteatern, och min vän Mr. Ticketmaster, som vet att jag gillar att sitta långt fram, har bokat in mej längst ut på andra bänkraden.
Det här är avgångsklassens slutspel, och dom gästar Stockholm för att kunna visa upp sej för regissörer och teaterchefer här i Stockholm.
Alla har praktiserat på andra teatrar, och jag känner igen killen som spelade sonen i Harvey Fiersteins Arnold, här på Kulturhuset Stadsteatern, och kvinnan som spelade en av flickorna i Lillian Hellmans De Oskyldiga på Dramaten. Några andra har också varit på andra teatrar, men de föreställningarna har jag tyvärr missat - jag är fortfarande lite sur över att jag missade Den Svenska Apans Hundra Röda Drömmar på Turteatern - och några har försvunnit i ensemblen i små roller i andra uppsättningar.
Om jag säger Brecht skulle nog dom flesta säga Den Kaukasiska Kritcirkeln, Sezuan, Mutter Courage eller Tolvskillingsoperan. Få skulle kunna rapa upp Kommunens Dagar, en pjäs han skrev 1949, nästan i slutet av sin karriär, och som fick premiär först 1956, året då han dog.
Den handlar om en av alla dom där Franska revolutionerna. Året är 1871. I Sverige invigs Stockholms Centralstation, och Handelsbanken börjar verka. I Chicago inträffar den stora branden som Rita Hayworth sjunger om i Put the Blame on Mame, i filmen Gilda, och Kejsardömet Tyskland grundas. Frankrike har precis förlorat kriget mot tyskland, Napoleon är tillfångatagen och invånarna i Paris upprättar en egen förvaltning, en Kommun.
Scenografin är maffig. Det påminner mej om en slags hybrid av träribborna i ett nybyggt hus, ännu utan väggplattor, och en sån där balsaträmodell av ett flygplan. Ett slags enormt, skört skelett i trä, alltså. Både ett slags fängelse och en transparent struktur. Dessa höga väggar går att rulla, och man flyttar ofta på dem, kanske lite i onödan ibland, tycker jag, men det kanske är viktigt att visa att man befinner sej på en annan plats i en föreställning som är lite svår att följa med i.
Kostymerna går i beige, sand, kaki för arbetarna, och i mörkare färger för de lite mer uppsatta. Den enda gången vi möter riktigt förmögna människors var vi som satt på de första tre raderna uppkallade på scenen för att agera panikslagna människor på en tågstation, och jag hade lite svårt att ta in kostymerna, men jag minns ett slags färgglada lapptäcken.
Sminkningen är avancerad, speciellt bland kvinnorna som spelar män.
Det här är ingen enkel uppsättning att hänga med i, dels för att den verkliga huvudrollen innehavs av en händelse, kommunen, en företeelse jag var långt ifrån bekant med, dels för att det finns så många stora och små roller, och dom dubbleras och tripplas och i vissa fall gör skådisar så många som fem roller, och många av de manliga rollerna görs av kvinnor.
Det är lite som musikalen Oh, What A Lovely War från 1963 av Joanne Littlewood, av vilkens filmatisering jag inte förstod mycket, förutom att Maggie Smith var enastående i numret We Need Recruits!, som alltid.
Vi får små ögonblicksbilder av livet för de inblandade, men det är hela tiden med en naggande känsla av att den verkliga historien pågår någon annanstans.
Jag önskar nästan att dom hade haft en slags introduktion i början, eller någon slags ciceron som förklarade både pjäsen och skeendet i den stund det händer, för det här är för svårt för mej.
Slutet blir starkt. Kommunen är anfallen från alla håll, och en voice-over kommer in och läser scenanvisningarna. Typ:
”MADAME SISÅDÄR: Sacre Bleu! (HON RUSAR FRAM TILL DEN FALLNE MONSIEUR VADENUVA, PLOCKAR UPP HANS GEVÄR OCH AVFYRAR NÅGRA SKOTT. HON TRÄFFAS OCH FALLER.)
Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller.
Som Bo Setterlind kunde ha sagt:
Som Bo Setterlind kunde ha sagt:
"Döden tänkte jag mej så,
plötsligt,
som en scenanvisning."
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Biljett 40:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"”Var ligger S:Eriks gymnasium?” undrar jag. Jag är nu mer angelägen att komma fram än jag är att få mej en kopp kaffe.
”Ah, då vet jag!” säger Prosopagnosias och pekar, som om Fridemsplan var Ryssland och han var Karl XII.
”Är du säker?”
”Jag tror det,” säger han, tvärsäkert."
Låter det intressant?
Här är resten:
JOHN av DV8 på Dansens Hus
"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:
”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”
Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort.
”Japp…” säger han."
Låter det intressant? Här är resten:
PLAGUE MYSTERIES, av Vincent O’Connell med Scengymnasium St. Erik ES11T på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.
"Jag får plötsligt en insikt. Jag bara vet. Det är något med det hårda, kalla, konfronterande, och alla dessa cigaretter. Och de kontaktlösa, kärlekslösa relationerna.
Vincent O’Connels sci-fi-pjäs Plague Mysteries har världspremiär på Stadsteaterns Skärholmens framförd av eleverna på S:t Eriks scengymnasium.
”Är detta regisserat av en man?” viskar jag till min kompis Mr Hayes, som sitter bredvid."
Låter det intressant? Här är resten:
#TeaterhögskolanIMalmö, #MrTickerMaster, #KommunensDagar, #BertoltBrecht, #1947, #Frankrike, #Elevuppspel, #nja, #pjäs, #MinstEnGångIVeckan,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar