av Greg Keller, Medverkande: John Alexander Eriksson och Linus Nilsson, Björn Lönner,
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: jag älskar en reading. Jag sliter och drar i vänner och bekanta, men alltsomoftast går jag ensam. Och nästan lika ofta händer det att jag efteråt utbrister:
”Du missade en sån bra reading på Playhouse!”
Vi är en ganska stor. På scenen är dom inte lika många: Två unga män, en svart, en vit, och en vit, något äldre man, Björn Lönner, som regisserat, läser scenanvisningar och håller i diskussionen efteråt.
Man sitter på stolar, med manus på notställ, utan smink och peruk, i privata kläder och utan någon som helst rekvisita eller scenografi.
Och inget annat behövs.
Det är en mycket, mycket bra reading, om man dömer det hela baserat på skådespelarnas insatser. Det är svårt för mej att förstå att de bara haft en dag på sej att tillsammans komma fram till något som är så tajt, så tydligt och så vältajmat. John Alexander Eriksson har ända sen PARADE varit en klart kompetent favorit, och Linus Nilsson är en ny.
Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död.
Det finns en hemlighet nämligen. Och när den är avslöjad så finns det tyvärr inte så mycket mer, förutom en känsla att det hela borde varit mer betydelsefullt.
Man lovar liksom mer än man håller, och jag får ett lite förargligt intryck att rasfrågan är mer en krydda, en eftertanke, än en grundläggande del av intrigen.
Det handlar om en ung vit kille i New York, 1992, som på tunnelbanan blir kontaktad av en svart ung kille, som verkar fast besluten att lära känna honom. De börjar hänga, röker på, och så vaknar den vite killen i den svarta killens lägenhet, som visar sej vara full av hans gamla kläder och leksaker.
Om man ska ser det ur perspektivet hudfärg så är dramat skrivet ur ett ljushyat perspektiv. Det är den mörkhyade som är främmande, mystisk, hemlighetsfull, och som möjligtvis utgör ett hot. Om det varit en film så hade vi kanske redan vetat om det var en rom-kom, en skräckis eller ett drama, och våra förväntningar skulle
”Följ med honom, det är kärlek i luften!”
”Följ inte med honom, det är en fälla!”
eller:
”Följ med honom, kanske, jag vet inte… Jag hoppas det blir dramatiskt och inte bara dramatik…”
När det nu är en teaterpjäs är vi inte lika informerade, men det känns som om vi ska uppfatta den svarte killen som ett hot.
Spoiler:
Det visar sej att den svarta killens mamma hade varit hembiträde åt den vita familjen, och att hon fått sonens avlagda saker att ta hem till sin egen son. En dag hade mamman frågat henne om hon visste var ett saknat smycke var, och då hon tagit det som en brottsmisstanke, hade hon aldrig kommit tillbaka igen, och brutit helt med familjen. Man kände inte ens till att hon var död.
När det i slutet avslöjas att det var hembiträdets son som utfört stölden, känns det som om manuset missar en chans till en slags insikt: det verkar inte som om sonen förstår att det är han själv, genom sitt handlande, som varit den skyldige till att hans mor slutade jobba, eller att han har någon slags skuld för att han stal. Och när han får veta att den vite sonen inte ens kände till att han fanns, eftersom hans mamma aldrig pratat om honom, verkar det inte som om han gör en djupare reflektion över varför hans mamma inte nämnt honom.
Det finns också en slags omvänd rasism som är ganska intressant: Om den vita killen hade blivit tilltalad av en vit kille på tunnelbanan tror jag inte han hade varit lika rädd att vara avståndstagande och reserverad, eftersom det inte funnits en fråga om att hans beteende skulle uppfattas som rasistiskt, och kanske hade mamman vågat vara tydligare, och rakt ut vågat fråga vad som hänt med smycket, om hembiträdet inte varit en svart kvinna.
Jag har aldrig varit med om att vi varit så få på snacket efteråt. Vanligtvis brukar det vara kanske tjugo eller trettio personer som dröjer sej kvar och vill prata, nu var vi kanske… sju? Fem? Kanske har man inte stannat för att man känner sej nöjd, tänker jag. Att det inte finns så mycket mer att säga. Man har liksom fattat grejen.
En i publiken räcker upp handen och säger att det här är en väldigt viktig pjäs som borde spelas i skolor. När jag frågar henne vad det är i pjäsen som känns angelägen för skolelever, nämner hon den ökade rasismen som anledning.
När jag cyklar hem funderar jag över det där. Jag förstår tanken på representation och synliggörande, men att sätta upp en pjäs endast av den anledningen att det finns en roll för en svart skådespelare, känns lite naivt. Pjäsen, rollen, vad man säger, borde vara det primära.
Visst borde det kunna finnas en pjäs som handlar om rasism även om alla på scenen är vita, på samma sätt som en pjäs med skådespelare med olika hudfärg inte nödvändigtvis måste handla om rasism?
Nånstans vid Hornstull böjar jag fundera på om en icke-vit person på scenen automatiskt gör pjäsen till ett drama om ras och hudfärg. Om man sätter upp I VÄNTAN PÅ GODOT, och låter en av rollerna spelas av en svart person, är det då direkt ett drama om rasism? Om GÖKBOETS McMurphy är svart, medför det att Syster Ratched i första hand är en rasist? Om Toms Wingfields vän Jim i GLASMENAGERIET är ensam asiat på scenen, är hans hudfärg då det primära med rollen?
Jag tror inte det, och jag hoppas inte det.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Här följer min Instagram Story för dagen, om du vill veta hur den såg ut:
Om du gillade det här kanske du gillar:
ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019
Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll.
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera.
AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det.
Låter det intressant? Här är resten:
SONDHEIM HT 2019, på BASE 23:
"Ta till exempel låten ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."
