LIVE Camp Siegfried av Bess Wohl

Jag älskar PLAYHOUSE TEATERs readings. Det finns alltid något überproffsigt över produktionerna, trots att de alltid - vad jag vet - har börjat repas samma dag. Kanske har skådisarna tjuvkikat på manuset, och regissören har väl någon uppfattning om hur det borde vara, men resultatet är nästan alltid att det känns som om man har repat i veckor för att det ska verkar så lätt. Replikerna smattrar och det är så musikaliskt det kan bli utan att nån börjar sjunga. Som jag sa till min kompis Johan efter readingen: "Jag behöver inte mer. Det här känns tillräckligt bra. Vad kan man mer tillföra? Lite scenerier och scenografi? För mej räcker det bra att de sitter på på sina stolar." Det handlar om två unga amerika-tyskar som 1938 träffas på ett naziläger i USA. Googla, det är sant: innan kriget började hade amerikanska tysktättlingar stora läger där de lärde sej skjuta, hugga ved, bygga, tälta och hedra Hitler. Vad jag gillade mest med manuset var att ungdomarna förhåll sej till Hitler som resten av USA skulle komma att förhålla sej till Kennedy eller Obama: som en frälsare. Man är van att se nazister och rasister spelas som om de alltid är medvetna om att de har fel, som kriminella som vet att de bryter mot lagen. Här är de underbart hoppfulla, och det gör det hela så mycket mer tänkvärt. Sen blir det lite skakigt: kvinnor och män uppmanas att föröka sej och sprida sina ariska gener (det skrivs om det på wikipedia, till och med), men jag har lite svårt att köpa att en 16-årig flicka och en 17-åring pojke uppmuntras att bara skaffa ungar sisådär. Kanske gick det till så, men jag behöver lite mer kött på benen. Skulle den gravida flickan sen bara skickas hem till Baltimore för att ensam föda och fostra barnet? När hon sen åker in till New York och ringer runt till olika läkare tills hon får tag i en som vill genomföra en abort känns det lite som om manuset var skrivet av ett barn. Abort var olagligt på den här tiden, och hela situationen känns inte trovärdig, vilket gör att den drar med sej mycket av det andra, och får det hela att likna en slags fantasy. Om jag inte hade läst om de faktiska lägren innan jag såg pjäsen, hade aborten gjort att trott att allt var en fantasi. Den stora behållningen, förutom pjäsen dialog och Björn Lönners regi, är skådespelarna Tuva Aspöy Kjellgren och Filip Jönsson. Jag har inte sett dom förut, men jag är säker på att de kommer att synas mer, lite överallt. Något annat vore resursslöseri.