Det finns en fantastisk filmad version av Royal Shakespeare Companys uppsättning av Charles Dickens NICHOLAS NICKLEBY från 1980, och den är min måttstock för all dramatiserad litteratur. Och det är klart, det är väl lite orättvist.
Först vill jag bara få sagt: Maja Rung är fantastisk.
Den här föreställningen är baserad på hela sju stycken böcker om den föräldralösa flickan Kulla-Gulla, som gavs ut mellan 1945 och 1951, så det är mycket som måste hända på scenen. Lite för mycket, tycker jag. Ingenting hinner landa, innan man är på väg till nästa del av berättelsen. och det är ett problem, för efter ett tag bryr jag mej inte. Allt verkar hända stackars Kulla-Gulla, i ett rasande tempo, och i andra akten blir jag till och med full i skratt när det utbryter en eldsvåda, för det kändes som att det nu bara saknades en översvämning och en invasion av gräshoppor.
Till deras försvar vill jag säga att man hinner klämma in mycket i en föreställning på 2 timmar och 20 minuter; men kanske hade den inte känts så lång, om den hade tillåtits vara längre. Låter det som en motsättning? Vad jag menar är att att om man hade fått landa, gå lite på djupet, så kanske det inte hade känts så utdraget.
Jakten på att klämma in så mycket som möjligt på kortast möjligast tid sträcker sej också till rolltolkningar: Så gott som ALLA, förutom Kulla-Gulla och några få undantag, är elaka eller irriterande. Man verkar inte ha tid att visa några andra delar av deras personlighet. Det finns inga nyanser, inga förmildrande omständigheter, ingen förståelse för varför de är som de är. Ta som exempel Odile Nunes Regina, kusin till Kulla-Gullas morfar Greven, som ska hand om godset medan han ligger sjuk i tyfus utomlands dit han reste för att söka bevis för att Kulla-Gulla verkligen är hans barnbarn. Jag menar inte detta som någon som helst kritik vad gäller Odile Nunes, utan mer en regi och en dramaturgi som har bakbundit henne, för hennes Regina är bara elak. Om det var möjligt skulle hon gå elakt, stå elakt, sitta elakt och titta elakt. Det är som det där sällskapsspelet när man drar en lapp med ett ord som man sen ska försöka illustrera genom olika tysta handlingar. Det hade varit så mycket intressantare om just hennes elakhet inte hade spelats. Om hon först framstått som god, och sen genom sina handlingar blottat sej. Samma sak gäller - också här ska heller ingen skugga falla över skådespelaren - Carlos Romero Cruz's Viktoria vars tre känslolägen är benhård, bergfast och bestämd.
Jag antar att jag saknar nyanser.
Kersti Vitali Rudolfssons KOSTYMER var mycket intressanta, speciellt i första akten, när alla är fattiga, skitiga och trasiga. Det finns ett djup, ett liv, en verklighet. När man ska vara fint folk är det inte lika engagerande. Det blir platt och parodiskt, vilket antagligen är meningen, men inte lika intressant.
Jag tycker mycket om Zofi Lagermans SCENOGRAFI. Den är som ett lekland man hela tiden upptäcker nya rum. Vackert. Artistiskt.
Och Jenny Bjärkstedts DOCKOR!!! Underbara! Hundra, kattor, höns och kor; jag hade gärna sett mer av dom. Mycket mer av dom.
Musikdramatik är svårt, och Iiro Rantalas MUSIK funkar bäst när den ligger bakom och kommenterar. När den stiger in och ska bära ett musikaliskt nummer säger scenen oftast ingenting, den för inte handlingen framåt, utan berättar om tillstånd. Ett förlorat tillfälle.
Catharina Allvins KOREOGRAFI är skapar ett intressant scenspråk, speciellt i de stora och medelstora scenerna. Ibland, i de mindre, mer intima scenerna, blir rörelserna nästan ett slags teckenspråk, och jag skulle önska att det antingen var mer konsekvent - att alla hade en slags koreografi hela tiden - eller att man dragit ner på den, för det känns inte helt genomfört. Antingen mer, eller mindre. Jag är nyfiken på hur det hade sett ut med mer.
Jag vill också nämna Simon Edenroth, som jag sett i förra årets favorituppsättning, BARRYMORE och en DROPPE HONUNG, och som jag precis insett var med i en annan favorit: Philip Zandéns ÄLSKARINNOR på Årsta Teater. Han - Simon - har spelat med distinkt skilda färger i varje produktion, utan att för den sakens skull försvinna. Sånt imponerar.
Och eftersom jag har några rade kvar vill jag passa på och nämna Manuela Gotskozik Bjelke. Jag vill se mer av henne.
220302
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar