Based on the Dreamworks Animation Motion Picture and the book by William Steig , Book and Lyrics by David Lindsay-Abaire, Music by Jeanine Tesori, Originally produced on Broadway by DreamWorks Theatricals and Neal Street Productions, Svensk översättning: Calle Norlén Producent: POFF!, Regi: Ylva Hilber, Koreografi: Maja Malm, Orkester under ledning av Musikalkontoret, Medverkande: Arvid Karlström, David Larsson, Elina Holewa Chrona, Ellen Sundström, Emma Nordin, Emma Wide, Hedda Grände, Ida Tobiasson, Jessica Wallin, Jonna Skoog, Karolina Furberg, Ludwig Wase, Madeleine Hettman, Maja Malm, Martin Isaksson, Gabrielle Aaron Johansson, Olivia Malm, Petter Hilber, Samuel Linderström, Sara Kilagård, Signe Larsson, Ylva Hilber
Vad som slår mej först är Hur i helsike har dom rott det här i hamn? Men sen tänker jag: Varför så förvånad: dom brukar ju ro det omöjliga iland. Jag har sett många av den här teatergruppens musikaluppsättningar, och de är alla imponerande.
Jag och min kompis Långskånken är ute i Farsta, på Fanfaren för att se teatergruppen POFF!s uppsättningen av musikalen SHREK.
Egentligen hade jag tänkt tillbringa dagen med att laga min trasiga säng, men när det visade sej att min borrmaskin hade dött var jag tvungen att hitta något annat att sysselsätta mej. Jag scrollade runt lite på interwebben, och insåg att idag var enda dagen jag skulle kunna se den här produktionen.
Jag hade sorterat in föreställningen under Se Senare, och och fick snabbt omsortera den under Se Ögonabums eller Aldrig, för det här var enda dagen jag kunde se den. Och så messade jag Långskånken.
Musiken är av Jeanine Tesori, (FUN HOME,CAROLINE, OR CHANGE (Som jag såg i London 20 December 2018, men ännu inte skrivit om), THOROGHLY MODERN MILLE och VIOLET), och med manus och sångtexter av för mej obekante David Lindsay-Abaire.
Jag och min kompis Patti-Li Leuk såg urproduktionen på Broadway, 2009, men vi var inte vidare imponerade. Visst, det var kul att se Sutton Foster, Brian d’Arcy James och Johan Tartaglia live, men musikalen i sej var inget som imponerade. Det fanns en sång jag gillade, Who’d I Bee, och ett minnesvärt nummer, Morning Person. Vi hade förstås redan sett NEXT TO NORMAL med Alice Ripley och Aaron Tveit, WICKED, TOXIC AVENGER och THE 39 STEPS, så det är förståeligt att den här musikalen hade lite svårt att toppa någon av dom.
Det handlar om ett land där makthavaren försöker rensa ut alla oliktänkande och alla som ser annorlunda ut, i det här fallet sagofigurer som Pinoccio, Den Fula Ankungen, de tre små grisarna och Guldlocks tre björnar. De flyr till träsket där trollet Shrek bor, men inte heller han vill ha dom där, och övertalas att tillsammans med en talande åsna bege sej till makthavaren och tala honom till rätta.
På ett ganska otäckt sätt känns föreställningen mer aktuell nu, än då jag såg den på Broadway. Teman som flyktingar, oliktänkande och utrensning är inte alls lika främmande som för elva år sen, när varje dag på Manhattan var helt enkelt underbar.
Det här är en amatörteateruppsättning vad gäller - antar jag - tillstånd att spela den från förlagen, skådespelarnas löner - jag antar att dom jobbar gratis -, och vad gäller den övergripande budgeten, men det här är en amatöruppsättning i ordets egentliga bemärkelse: amatör, amateur, någon som gör något av kärlek.
Jag är mycket imponerad av regi, scenografi och kostym, och rejält road av vad och hur man berättar.
Man har - under ledning av Musikalkontoret - dragit ihop en 13-mannaorkester, något inte många stora teatrar kostar på sej, och det låter fenomenalt.
Många på scenen imponerar, och ingen besviker. David Larson Lundin, som spelar åsnan, är någon att hålla ögonen på, och likaså Godisfen/Pepperkakan Ida Tobiasson, som plötsligt stiger ur ensemblen och nästan stoppar showen med Freak Flag.
Regissören, Ylva Hilber, är själv med på scenen och spelar flera mindre roller, men jag tror att hon vore mer värdefull i salongen. En sån här produktion, tillfälligt sammansatt av semiproffs, som endast spelas en handfull gånger, behöver ett öga utifrån, någon som tar notes, har en genomgång efter varje föreställning - eller innan, vilket som passar bäst - kanske kallar till extra repetitioner, lägger om scenerier, rensar i röriga scener, försöker klura ut hur det kommer sej att vissa skämt eller stunder inte funkar, och försöker förtydliga, förbättra, föreställningen.
Jag tror att både artister och regissör skulle utvecklas som konstnärer av att inte bara försöka upprätthålla, utan försöka hitta sätta att göra det bättre, föreställning efter föreställning.
Härmed nominerar jag
DAVID LARSSON LUNDIN till BENNYPRISET FÖR BÄSTA MANLIGA BIROLL I EN AMATÖRTEATERPROKTION 2020
IDA TOBIASSON till BENNYPRISET FÖR BÄSTA KVINNLIGA BIROLL I EN AMATÖRTEATERPROKTION 2020
MAJA MALM och YLVA HILBER för FÖRTRÄFFLIGT ARBETE INOM SCENKONSTEN 2020
Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.
"Det gör lite ont i mej när jag tänker på hoppfulla kursdeltagare som sett utbildningen som ett sätt att öka sin kompetens, konkurrenskraft och kunskap, som kanske tagit lån och ledigt, hyrt rum och satt sitt liv på paus och möts av pedagogens:
”Nu ska vi i första hand ha det lite trevligt och undersöka lite…” eller ”Jag vet att kursen föreskriver att vi ska arbeta med Shakespeare och scenframställning, men jag tycker det vore intressant med lite Commedia del’Arte?”
"Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död."
Från deras Facebooksida: POFF! Välkomnar alla stora och små till vinterns svängigaste musikal; SHREK
"Shrek klarar sig bäst själv! Så har det alltid varit. Han bor ensam, i lugn och ro i sitt träsk och kan göra precis som han vill. Men när Dulocs alla sagofigurer blir förvisade till träsket vänds Shreks värld upp och ner och han blir tvingad ut på sitt livs äventyr - tillsammans med en Åsna."
POFF! bjuder åter igen in till en magisk sagovärld fylld av välkända figurer och en vacker prinsessa, inlåst i ett torn. Följ med Shrek och hans vänner på detta härligt svindlande musikaläventyr, baserat på filmen med samma namn. En föreställning om vänskap och om att annorlunda är bra.
Premiär Fredag 3/1 - 2020, 19:00 på Farsta Teater/Kulturhuset fanfaren
Producent: POFF! Regi: Ylva Hilber Koreografi: Maja Malm Orkester under ledning av Musikalkontoret (Originalproduktionen regiserades av Jason Moore and Rob Ashford)
Medverkande: Arvid Karlström, David Larsson, Elina Holewa Chrona, Ellen Sundström, Emma Nordin, Emma Wide, Hedda Grände, Ida Tobiasson, Jessica Wallin, Jonna Skoog, Karolina Furberg, Ludwig Wase, Madeleine Hettman, Maja Malm, Martin Isaksson, Gabrielle Aaron Johansson, Olivia Malm, Petter Hilber, Samuel Linderström, Sara Kilagård, Maja Stopp, Ylva Hilber
Svensk översättning: Calle Norlén Förlag: ATR:s Förlag/Amatörteaterns Riksförbund. _________________________________________________________________
SHREK THE MUSICAL Based on the Dreamworks Animation Motion Picture and the book by William Steig Book and Lyrics by David Lindsay-Abaire Music by Jeanine Tesori Originally produced on Broadway by DreamWorks Theatricals and Neal Street Productions
This amateur production is presented by arrangement with Music Theatre International (Europe)�All authorised performance materials are also supplied by MTI Europe www.mtishows.co.uk __________________________________________________________________ POFF! är en ideell musikalförening med bas i Stockholm som drivs av Maja Malm, Ylva Hilber, Emma Wide och Madeleine Hettman. Vi jobbar alltid helt ideellt, det gäller såväl skådespelare som det kreativa teamet. POFF! vill skapa sprakande föreställningar grundade av passion och utbyte av erfarenheter mellan ensemblemedlemmar.
Från deras Facebooksida: POFF! Välkomnar alla stora och små till vinterns svängigaste musikal; SHREK
"Shrek klarar sig bäst själv! Så har det alltid varit. Han bor ensam, i lugn och ro i sitt träsk och kan göra precis som han vill. Men när Dulocs alla sagofigurer blir förvisade till träsket vänds Shreks värld upp och ner och han blir tvingad ut på sitt livs äventyr - tillsammans med en Åsna."
POFF! bjuder åter igen in till en magisk sagovärld fylld av välkända figurer och en vacker prinsessa, inlåst i ett torn. Följ med Shrek och hans vänner på detta härligt svindlande musikaläventyr, baserat på filmen med samma namn. En föreställning om vänskap och om att annorlunda är bra.
Premiär Fredag 3/1 - 2020, 19:00 på Farsta Teater/Kulturhuset fanfaren
Producent: POFF! Regi: Ylva Hilber Koreografi: Maja Malm Orkester under ledning av Musikalkontoret (Originalproduktionen regiserades av Jason Moore and Rob Ashford)
Medverkande: Arvid Karlström, David Larsson, Elina Holewa Chrona, Ellen Sundström, Emma Nordin, Emma Wide, Hedda Grände, Ida Tobiasson, Jessica Wallin, Jonna Skoog, Karolina Furberg, Ludwig Wase, Madeleine Hettman, Maja Malm, Martin Isaksson, Gabrielle Aaron Johansson, Olivia Malm, Petter Hilber, Samuel Linderström, Sara Kilagård, Maja Stopp, Ylva Hilber
Svensk översättning: Calle Norlén Förlag: ATR:s Förlag/Amatörteaterns Riksförbund. _________________________________________________________________
SHREK THE MUSICAL Based on the Dreamworks Animation Motion Picture and the book by William Steig Book and Lyrics by David Lindsay-Abaire Music by Jeanine Tesori Originally produced on Broadway by DreamWorks Theatricals and Neal Street Productions
This amateur production is presented by arrangement with Music Theatre International (Europe)�All authorised performance materials are also supplied by MTI Europe www.mtishows.co.uk __________________________________________________________________ POFF! är en ideell musikalförening med bas i Stockholm som drivs av Maja Malm, Ylva Hilber, Emma Wide och Madeleine Hettman. Vi jobbar alltid helt ideellt, det gäller såväl skådespelare som det kreativa teamet. POFF! vill skapa sprakande föreställningar grundade av passion och utbyte av erfarenheter mellan ensemblemedlemmar.
Musik: George Stiles, Text: Anthony Drewe, Översättning: Carsten Palmær, Regi: Ylva Hilber, Koreografi: Maja Malm, Orkester under ledning av: Johan Mörk. Medverkande: Emma Bjärslinde, Markus Cederberg, Diana Ellman, Jenny Felldin, Madeleine Hettman, Ylva Hilber, Gustav Hällegårdh, Johanna Hillbom, Arvid Karlström, Louise Koelman, Emma Lilljeqvist, Samuel Linderström, Elin Ledenvik, Maja Malm, Olivia Molin, Anders Nordlöf, Leon Ohrling, Agnes Silvergran, Oskar Schillén, Karin Svensson m.fl
I was positive this creature was there inside here ol' me.
All bottled up waiting to get free.
Now I see the real me.
Look at this, look at that.
Look at those, let me just feel me.
Beautiful, glamorous, raidient, ravishing.
Look at the hair.
Look at this shape.
Look everywhere.
I am such a devine me.
Every studio will sign me.
My cup runneth over.
Whoever saw such a complete wow!
Nobody will say no to me now.
No one, is as, gorgeous, as
Me!
Gorgeous
ur THE APPLE TREE,
Musik: Jerry Bock
Text: Sheldon Harnick
Snön hade kommit, i digra, vita drivor.
Den skulle försvinna lika snabbt som den drabbat oss, men nu, när jag tittade ut, verkade det som om det aldrig skulle sluta snöa. Flingor, fluffiga som dunungar dalade utanför fönstret. Och dom fortsatte falla. Och fortsatte…
Det här med att cykla till Farsta var nog ingen bra idé. Jag väntar tills dess jag bara måste ge mej iväg, ifall all snö på något mirakulöst sätt skulle lyckas smälta bort, och sen stapplar jag ut, förblindad, i snöyran, och pulsar iväg till tunnelbanan.
Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.
Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?
Ibland är det svårt att skilja mellan amatörer och proffs. Visst, i många fall kan man märka att personerna på scenen eller regissören är rena nybörjare som inte riktigt vet vad dom håller på med, men ofta märker man det mer på själva produktionen: ett ljudsystem som inte funkar optimalt, eller som rattas av någon som inte riktigt vet hur man gör, en ljussättning som mer funkar som belysning än som en designtanke, en scenografi som ofta är meningslöst minimal, eller så detaljerad att scenbyten stoppar upp flödet, och kostymer som verkar lite som om alla fått ta på sej vad dom tror skulle kunna funka i det här sammanhanget, och där flera val verkar ha rättfärdigats med: ”Ingen kommer att tänka på det,” eller ”Ingen kommer att märka det där, det syns knappt…”.
Speciellt en musikal är svårt att sätta upp på en icke-proffessionell nivå. Redan från starten kräver den mer av personerna på scenen: vem som vill kan egentligen gå upp på scenen och försöka sej på att spela teater, och det finns egentligen inget säkert sätt att mäta om personen i fråga är kompetent eller inte; men det hörs och syns om man inte kan sjunga eller dansa.
En pjäs kan i stort sätt göras på en naken scen, i bara glödlampsljus, utan smink, med en ensam person på scenen. Där är berättelsen och berättaren det enda verkligt viktiga.
I en musikal måste man på något sätt köpa att rollerna plötsligt börjar sjunga, att den musikaliskt världen är en slags förhöjd verklighet, och det kräver lite mer av en publik, vilket gör att dom behöver mer hjälp på vägen, och därför måste produktionen liksom lindas in i ett slags emballage, så att så mycket som möjligt förhöjer, och så lite som möjligt stör. Eller förstör: Ljussättningen blir viktigare, ljudet blir viktigare, och kostymer och scenografi får helt andra krav. Ofta är rollistan större, med många fler personer, vilket medför mer av allt: mer kostymer, mer smink, mer peruker, mer skor, och framför allt: folk som kan ta ton och kan svänga sina lurviga.
Och man måste ha en orkester, vilket medför hyran av ett ljudsystem, instrument och kapabla musiker.
Men på senare år har det i alla fall hänt något fantastiskt: det har nästan uppstått en ny slags genre inom musikalteatern: Man kan inte kalla dom amatörer, förutom i den franska betydelsen, eftersom dom många gånger är högutbildade, med många års erfarenhet, men dom är inte med i ett strängt professionellt sammanhang, där alla får betalt. Detta är något dom lever för, men inte lever av. Däremot är kvaliteten på produktionerna på en mycket hög nivå: kostym, scenografi, ljud, ljus, koreografi är underbart ambitiösa.
Väl framme irrar jag runt, med någon timme till godo, på jakt efter något att tugga på. Och en kaffe. Jag går förbi flera fik, och några snabbmatsställen, tills jag till slut kommer fram till Fanfaren, Farstas egna kulturhus. Dom har en teater, och ett fik. Jag köper en ostmacka och en kaffe, och sätter mej vid ett bord.
Varje år, och ibland oftare, sätter gruppen Poff! upp en musikal. Jag missade deras DISNEYS SKÖNHETEN OCH ODJURET och DU ÄR TOPPEN, LILLA KARL (YOU’RE A GOOD MAN, CHARLIE BROWN, en snobben-musikal), men jag har sett THE WEDDING SINGER, PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, och ASKUNGEN. Och förutom sin alltid väldigt höga produktionsstandard så är deras val av verk imponerande: de sätter inte upp musikaler som du har sett tidigare, eller kommer att se igen, otaliga gånger. Verken dom sätter upp är snarare naiva än ironiska, snarare romantiska än sarkatiska, snarare ambitiösa än pretentiösa.
I år sätter dom upp HONK!
Det är ovanligt mycket barn häribland borden. Små barn, menar jag. Riktigt små barn. Barn som inte verkar vara tillräckligt gamla för att sitta igenom två akter av en musikal. Jag hör någon mamma fråga hur lång föreställningen är, och när hon får svaret verkar hon nästan uppretad över att den är så lång, eftersom hon inser att hennes unge redan nu, innan vi ens har gått in, verkar övertrött.
Jag sörplar mitt kaffe och tuggar min macka. Det är väldigt lätt att ha åsikter om barnuppfostran när man inga ungar har.
HONK! är skriven av Stiles & Drew, ett par som trots att dom jobbat ihop i över 30 år, och har skrivit elva musikaler, är ganska okända. De började arbeta ihop i början av åttiotalet, och deras mest framgångsrika musikal är en omarbetad version av MARY POPPINS, som 2004 hade premiär på Prince Edward Theatre, på Old Compton Street i Soho, där bland annat EVITA och CHESS hade sina världspremiärer, och där idag ALADDIN går.
Många av deras musikaler verkar hämta inspiration från barnsagor; man har skrivit om Peter Pan, Tre Små Grisar, Guldlock, De Tre Bockarna Bruse och Det Susar I Säven.
Bara några dagar innan jag åkte ut till Farsta var jag i London och såg deras senaste verk, en bearbetning av David Hanekers HALF A SIXPENCE. Jag var inte extatisk, men det hade kanske inte så mycket med Stiles & Drew att göra. Eller, jo, kanske lite.
Affischen för originaluppsättningen.
HONK! är deras tredje musikal, och bygger på Hans Christian Andersens saga Den Fula Ankungen. Den hade premiär på Watermill Theatre 1993, och en West Endproduktion öppnade 1999, på The Royal National Theatre, i Southwark, London, och den vann the Olivier Award 2000, för bästa musikal, över såna giganter som MAMMA MIA! och THE LION KING, och jag tror HONKS! vinst kanske har något att göra med att de två andra musikalerna liksom slog ut varandra. Musikalen är mycket populär att sätta upp i olika skolor, i Storbritannien och USA, och Youtube är full av filmade föreställningar.
Så är det dags att gå in. Jag, några mammor, och en himla massa barn, väller in i lokalen. I mitten, nästan längst fram, är det ledigt, och jag slår mej ner. Barn springer runt i raderna, antagligen uppmuntrade av sina föräldrar, för att springa av sej innan dom måste sitta stilla.
Hans Christian Andersens saga Den Fula Ankungen publicerades 1843, samma år som Charles Dickens A Christmas Carol och Edgar Allan Poes gotiska novell The Tell-Tale Heart ges ut, nöjesfältet Tivoli öppnade i Köpenhamn, Ada Lovelace skapar världens första dataprogram, vulkanen Etna har utbrott i Italien och dödar 69 personer, och i England skickas världens första julkort, beställt av sir Henry Cole, och skapat av John Callcott Horsely.
H. C. Andersen, ingen skönhet direkt.
Sagan gavs ut i tillsammans med tre andra berättelser och blev en omedelbar succé. När författaren, som varit väldigt ful som barn - och ärligt talat inte blev mycket snyggare som vuxen - många år senare tillfrågades om han skulle skriva sina memoarer, svarade han att han redan gjort det, med den här sagan.
Det har gjorts många tecknade filmer, och 1939 kom en Disneyversion, som vann en Oscar för bästa kortfilm.
1914 komponerade Sergei Prokofiev en version, som i sin tur omarbetades av Lev Konov till en opera 1996, och 1952 kom filmen Hans Christian Andersen, med Danny Kaye i titelrollen, där han sjunger The Ugly Duckling, skriven av Frank Loesser, som bland annat låg bakom musikalerna GUYS AND DOLLS och HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING.
Det handlar om Fuling, en anskrämlig ankunge som inte ser ut som sina gulliga syskon. Han blir mobbad för sitt utseende av alla fåglar på bondgården, och bara gårdskatten vill vara hans vän, och bjuder hem honom för att äta upp honom, men Fuling tror att dom leker, och när han gömmer sej, går han vilse.
Till skillnad mot många andra såna här berättelser, där huvudpersonen är på resa, lär sej Fuling ingenting av vad han upplever eller av dom han träffar. Han bara är med om olika händelser, och många av dom, mer i sagan än i musikalen, har inga direkta konsekvenser.
På vägen hem möter han några vildgäss, en tamkatt, en höna som bor inomhus, en steppande groda och en flock vuxna svanar. Vintern kommer, och till våren visar det sej att Fuling har förvandlats till den vackraste av alla fåglar: han är en Svan.
Några saker i grundsagan har jag lite åsikter om, som faktiskt musikalen är bättre på att behandla: Dels är det antagandet att var och en passar bäst i sin egen familj, bland såna som ser ut som man själv gör, dels det här att Ankungen till slut inte bara blir lika vacker som dom andra: han blir vackrare, den vackraste fågeln som finns. Sagan verkar på något sätt först säga att utseendet inte är allt, för att sen säga motsatsen.
Det spekulerades ochså att H. C. Andersen var den illegitime sonen till prins Christian Frederik av Danmark, och att han fått reda på det en tid innan han skrev sagan, och i det ljuset finns det något självberättigande, som om han vill säga: i hemlighet är jag bättre än ni, vänta ni bara. Jag kan tänka mej att många av dom där som klättrar upp i klocktorn och börjar skjuta vilt omkring sej, har haft samma tankar.
Det här är ingen barnföreställning, inget för dom minsta, i alla fall. Det finns en vuxen humor som bygger på underfundiga paralleller mellan fabelvärlden och den verkliga, och den går nog de yngsta över huvudet. Jag, som haft väldigt lite kontakt med barn och ungdomar, har svårt att säga vilken ålder som bäst skulle uppskatta den här föreställningen, men jag skulle nog säga vuxna, och otuffa tonåringar. Eller femårigar med mycket hög IQ.
Jag är imponerad av denna mastodontambition, vad gäller det kreativa teamet, som verkar bestå av två personer, Maja Malm och Ylva Hilber, som har gjort i stort sett allt: Regi, Koreografi, Kostym och Mask, förutom att de själva spelar två av de större rollerna. Hur hinner, hur orkar dom?
Många av kostymerna är specialtillverkade, som fågelfötter, vingar, svansar, näbbhattar och öron, men lika många är vanliga kläder som plockats och stylats, med stor finess. Inga klädval känns som om man bara har nöjt sej, allt känns uttänkt och avvägt. Ett extra plus till orkestern, som förutom att dom låter suveränt, är klädda som mjukisdjur.
Orkestern.
Scenografi och scenlösningar är ofta suveräna, och många nummer känns nya, fräscha, originella och är iscensatta som riktiga showstoppers, och flera scener stannar kvar: jag minns en steppande groda med en pilatesboll i rumpan som hjälpte honom att hoppa, och en mycket vacker scen med en svan i snö, där snön iscensattes av vitklädda, långsamt tumlande dansare.
Jag har länge önskat att det skulle komma en fri, statsunderstödd musikteatergrupp, men jag har insett att den här typen av produktioner, med så många kostymer, scener och medverkande, kan man bara göra om man håller till på de riktigt stora scenerna, som Stockholms Privatteatrar och Stadsteaterns stora scen, eller om alla, antar jag, reste ut till en förort och jobbade gratis.
Men om jag fick som jag ville, vore det här något för parkteaterns försommarschema.
Aktörerna är högst kapabla, och flera är på god väg att bli världsberömda, i sin egen, något begränsade sfär. Jag känner igen flera, från tidigare Poff!-produktioner, och från andra uppsättningar, i ama-proffsgenren, och det är intressant att följa deras utveckling.
Dessutom ligger man i framkant vad gäller marknadsföring på gratismedier, i alla fall rent teoretiskt: man har en vlog på Youtube, ett instagramkonto, och en eventsida på Facebook, och det är mer än många professionella svenska teatrar eller grupper har. Hemsida, blogg och twitterkonto kommer nog till nästa produktion, som jag redan ser fram emot. Det är ingen idé att spekulera i vad deras nästa projekt blir: jag är säker på att det kommer att överraska.
Deras vlogg har bara fyra filmer, förutom en trailer, och jag tror att man skulle behöva använda sej av Instagram Stories, och posta dagligen på Instagram, för att vara så effektiva som möjligt, men då måste man nog få hjälp med marknadsföringen. Dygnet har ju bara tjugofyra timmar, även om Hilber & Malm verkar ha hittat tjugofem.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Poff! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9049:-
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
RAGTIME, på Charing Cross Theatre, i London: Anthony Drewe, och musiken av
”Has it started?”
Den unga biljettriverskan ser på oss, förvånad, och så verkar hon fatta:
”Oh, are you here for the show?”
Vi nickar, båda två, upp och ner, ivrigt.
Vi kommer aldrig för sent. Faktum är att jag ofta är pinsamt tidig, och Patti-Li, som gillar att ha koll, brukar också vara ute i god tid. Men den här gången har vi goofat: Trots att vi visste att föreställningen började 14:30, så hade vi på något sätt lyckats förtränga det, och istället ställt in oss på att det skulle starta 15:00.
"Vi sitter oförskämt bra, nästan i mitten på parkett, inte för långt fram, inte för långt bak, kanske något åt höger, men vi har inte suttit länge, innan jag får en ganska rejäl puff i ryggen, bakifrån.
”Sorry,” säger den äldre kvinnan, bakom mej, när jag vänder mej om, ”I was just trying to read your back…”
Det började som en kort radiopjäs 1947, kallad Three Blind Mice, efter den kända barnramsan från 1609:
Three blind mice. Three blind mice.
See how they run. See how they run.
They all ran after the farmer's wife,
Who cut off their tails with a carving knife,
Did you ever see such a sight in your life,
As three blind mice
Den bygger på en verklig händelse, där en pojke, Dennis O’Neill, dog efter att ha vanvårdats av sina fosterföräldrar på en bondgård på landet, under andra världskriget."
